Halvtid

Måste bara säga vad imponerad jag är över alla mina blogginlägg. Halvvägs in i månaden november, och jag har bloggat varenda jävla dag.

Dessutom har jag lyckats hålla mig till ämnet (Skåne) - den lilla godingen löper som en röd tråd genom alla mina inlägg och skänker värme och glädje på färden.

Nu ser jag fram emot att få ta del av alla blogginlägg som kommer se dagens ljus här under andra halvan av november. Det känns för närvarande som att jag har världens mest spännande fritidssysselsättning!

Och idag?

Vill inte tjata om Skåne, men vad mer finns att skriva om?

Medan jag funderar på det kan jag berätta att Skåne och jag har börjat läsa Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Idén föddes i somras när vi funderade på olika sätt att kombinera våra gemensamma intressen läsning och svenska landskap. Jag läser och Skåne lyssnar, och fram till dags dato har vi (jag) läst två kapitel. Nils Holgersson har precis kravlat sig upp på gåsen som ska (antar jag) ta honom runt landet.

Favoritcitat så här långt:

'Nils var inte särskilt snäll. Nej, han var dum och lat och det gick dåligt för honom i skolan.'

Den första gång jag såg dig,

det var en sommardag,
på förmiddan, då solen lyste klar,
och ängens alla blommor av många hundra slag,
de stodo bugande i par vid par.

Så vackert! Och texten stämmer nästan på pricken, fast det var på eftermiddan, och vad beträffar blommorna så hade jag ingen koll på dem. Hade full sjå att hålla reda på alla singlar, för det vimlade av dem, etthundrafem stycken närmare bestämt.

I alla fall så bjöd Skåne upp mig, men det var många som gjorde det, så det var svårt att sålla agnarna från vetet, om man säger så. Och det hann bli söndag morgon innan jag för första gången såg honom öppna munnen och säga något. Minns att han satt ner och lutade sig en aning bakåt.

'Oj, han verkar trevlig', tänkte jag.

Sen frågade en Anders från Halmstad om jag ville ha skjuts in till Göteborg, och jag tackade ja.

Na na

Om det finns något pris för det mest regelbundna bloggandet så borde jag få det. Kan inte minnas att jag någonsin bloggat mer regelbundet än nu.

Vilket känns väldigt bra, för det är väldigt, väldigt roligt att blogga varje dag. För att inte tala om lärorikt; min bloggteknik har utvecklats med ett jättesprång. Förr i tiden satt jag oftast i ensamhet och filade i evigheter på mina inlägg, som en annan eunuck.

Nu däremot - tack vare ett inlägg om dagen hela november - har jag blivit tvungen att snabbt som fan slänga ihop dem under ibland ytterst märkliga och komplicerade omständigheter. Tekniken kan sammanfattas: Jag grabbar tag i mitt tangentbord, inspirerar mig själv (na na) och bara kör. Får ta max fem minuter.

Det intressanta i sufflén är att inläggen ändå håller så hög kvalitet. Man häpnar lite lätt.

Sitter i köket med levande ljus på bordet

Mittemot sitter Skåne och pysslar med sitt i svart t-shirt, ett turkost armbandsur och glasögon med guldbågar. I bakgrunden: fem zinkbyttor, varav tre är tomma, en innehåller färsk oregano och en mörkgrön livsbejakande persilja.

Inte konstigt att man är kär, herregud. Inte många svenska 'landskap' som är så vackra i november.

Just nu koncentrerar han sig på sin i-pad samtidigt som han pratar lite med sig själv. Och där tog han fram en röd penna och skrev något på ett papper.

Det är något speciellt med honom, det är det.

Fredag

Och dags att äntligen skjuta upp allt som 'ska fixas i helgen' till nästa helg.

Förutom bloggandet, förstås, för det kämpar man ju på med oavsett vad, eftersom det är så viktigt. Spelar ingen roll om känslan är en marsch i kvicksand upp till midjan där motvinden närmar sig orkanstyrka; man ger liksom inte upp!

Tillbaka till Börje

Kolla, kolla:

”Jag tror jag vill gå nu”, försökte han och Ingela bromsade in så abrupt att han med full fart fortsatte in i hennes stickade mossgröna tröja. Darrig ålade han av pakethållaren. Ingela vände sig om, ögonen var febrigt blanka och de rosiga kinderna blossade.
     ”Jag fattar inte varför det är förbjudet att skjutsa på cykel!” Hon såg indignerad ut. ”Typiskt Sverige.”
     ”Ja, i Frankrike är det säkert tillåtet”, mumlade Börje.
     ”Förmodligen”, sa Ingela. ”De är liksom mer livsbejakande där.”
     ”Jo”, sa han och knådade höger sittkota.

Det här skrevs mer än fyra år innan jag såg Skåne för första gången, och känslan av Börje i den här lilla textstumpen är väldigt mycket Skåne. Det hade kunnat vara Skåne, vilken dag som helst, och det kan jag säga trots att jag aldrig ens har sett honom på en pakethållare.

Men jag har en känsla av att ni inte tror på att man kan skriva fram det man vill ha, så det här beviset känns lite som att kasta pärlor för svinen.

Planen är att jag ska skriva ett inlägg idag också

Herregud.

En av konsekvenserna av detta idoga bloggande är att jag ännu inte sett veckans avsnitt av australiensiska Gift vid första ögonkastet, trots att det funnits på SVTplay sedan i måndags.

Bra eller dåligt? Jag har inte tid att fundera på det, måste ju skriva det här inlägget.

Hur långt behöver det vara? Just ja, det är ju jag som bestämmer det.

Jag jobbar också

Det skulle man inte kunna tro, så mycket som jag bloggar nuförtiden.

Jag har ett roligt jobb, och det är ju tur. Idag satte jag mina elever på att utforska San Fransisco, och det var vederkvickande. Uppgiften var att hitta trevliga aktiviteter med romantisk touch för femtio-plussare. En sammanställning som kan vara bra för dem att ha när de kommer upp i den åldern, tyckte de.

På en mattelektion hittade vi på olika algebraiska uttryck för sidorna i en rektangel med omkretsen 10x + 24. Det var jätteroligt, enligt mina elever, som engagerade sig i uppgiften med hull och hår. När de höll på som bäst kom jag på att Skåne har formen av en rektangel, på ett ungefär. Faktum är att jag tror att det är det mest rektangulära landskapet i hela Sverige.

En märklig slump måste jag säga.

Börje

Det kan vara så att jag har skrivit fram Skåne. Att han så att säga är min produkt.

Insåg det i helgen när jag berättade för honom om en roman jag påbörjade för några år sedan, med en Börje i huvudrollen. En intressant, lyhörd och kärleksfull man av ordinärt slag. Lite kortare än Skåne, och boende i Örebro, men annars är likheterna slående. Alltså, verkligen slående ...!

Skitmärkligt.

De har inte samma namn, men det är ju oväsentligheter. Det jag jobbade fram när jag skrev var en manlig personlighet av ett visst slag, och nu har jag honom. Alla små detaljer - hur de (Börje och Skåne) tänker, resonerar, känner och rör sig - stämmer på pricken. Det spelar ingen roll hur rubbat det låter, det är icke desto mindre sant, och givetvis är jag själv förvånad, vore konstigt annars. (Skåne såg också ganska konfunderad ut.)

Frågan är nu om jag ska skriva en självhjälpsbok på temat 'skaffa dig en ... ' ? Vad du nu vill skaffa, kan ju funka på vad som helst, egentligen. En karl, en älskling eller en hund, till exempel.