Var ålder har sin charm

Ibland tar IRL över så till den milda grad att jag nästan glömmer bort bloggen. Nästan, alltså.
Den, bloggen, hänger där bak i huvudet som ett litet fladder men det finns inte plats för den att komma fram dit där the action is. (Där auktionen är.)
Idag har jag skickat iväg mellandottern på en treveckorsresa till pojkvännen som bor på andra sidan Atlanten. Äldsta har åkt hem till sig och teaterproduktionen hon håller på med, och maken jobbar i utlandet. Min yngsta och hennes pojkvän är dock duktiga på att fylla huset med liv på egen hand; de slåss just nu om en kudde. Tänk att det kan låta så mycket! Ack, ljuva tonårstid.
Jag, som ju passerat den tiden med några decennier, sitter framför datorn och försöker ha roligt med min blogg och ett glas treo som står vid min sida. Var ålder har sin charm.

Lite lullig

Har precis kommit från akupunkturen så jag är lite lullig. Det är bra, säger min sjukgymnast. Man ska bli påverkad. Än så länge har den här behandlingen dock inte påverkat min huvudvärk, men skam den som ger sig. Min sjukgymnast sticker i fler nålar för varje gång. Och jag sjunker längre och längre ner i britsen som en lealös padda. När jag efter en halvtimme ska upp, i min byxor + bh-outfit, är jag inte mitt smidigaste. Eftersom det finns en stor spegel på väggen vet jag att jag inte heller är mitt snyggaste just då. Eller så är det precis det jag är, om man är en sån som vägrar de ytliga skönhetsidealen man kan se i reklam och sånt. Om man tycker skönhet är precis det motsatta till HM´s underklädesmodeller, då är jag en kanonpingla när jag är nyakupunkterad.

Här hemma har jag just nu hela familjen plus bonusson; jag känner mig som solen runt vilken alla planeter snurrar. Mina planeter snurrar förvisso med större oregelbundenhet och godtycklighet än den riktiga solens, men om man tänker ett solsystem i lätt kaos? Eller så är jag bara lullig. Vi kanske inte är ett solsystem överhuvudtaget.

I mitt eventuella solsystemskaos lyckades jag tidigare idag skriva en halv A4 på mitt romanprojekt. Texten avslutades med en replik:

"Inte lite, hon är HELT jävla galen!"

Hur tycker ni jag ska fortsätta efter det?

Eftertankar

För ett antal år sedan jobbade jag heltid som gymnasielärare. Det var slitigt. Under de åren utvecklades min huvudvärk som idag är konstant.
Ibland tänkte jag att jag skulle vilja gå ner i arbetstid, kanske jobba 80%. Men att göra det? Nej, det kändes omöjligt av flera skäl, en del vågade jag knappt tänka högt.
Som exempelvis att jag såg det som ett misslyckande att gå ner i tid om man inte hade småbarn. På min arbetsplats fanns många som gått ner i tid och de var uteslutande kvinnor. Som inte orkade jobba heltid, tänkte jag. Och en sån ville jag ju inte vara. Jag ville vara en sån lärare som jobbade engagerat på heltid, som inte sa nej till nya arbetsuppgifter, som kollegor tyckte det var lätt att samarbeta med, som eleverna tyckte om och uppskattade, som var positiv när chefen kom med nya förslag; en superlärare helt enkelt. Allt annat vore ett misslyckande, kände jag. Livsfarligt. Ur flera aspekter.
Med hjälp av nära och kära kom jag såsmåningom att förstå att jag var på väg att köra åt helvete med mitt eget liv och insåg att det var ett steg framåt, inte bakåt, för mig att gå ner i arbetstid. När jag väl gjort det kände jag inga tvivel och jag kände mig inte misslyckad, tvärtom; jag fick mer tid till det i mitt liv som verkligen spelar roll. Jag kände mig som en vinnare.
Inte ens min dåvarande chef, som vid lönesamtalet motiverade mitt lägre påslag med att jag "ju av någon anledning inte jobbar heltid", kunde få mig att tvivla. När hon hänvisade till den här väldigt suspekta anledningen blev det tydligt för mig att hon såg min nedgång i arbetstid som ett misslyckande för mig. Men då visste jag att det inte var det.
Nu har jag hoppat av jobbet helt och hållet ett år. Längre tillbaka hade även det varit omöjligt. Bara misslyckade lärare gör sånt, hade jag tänkt då. Och jag hade stirrat mig blind på alla pengar jag skulle förlora, kanske inte så mycket årslönen som förlorade pensionspoäng och ett års förlorat lönelyft.
Den här helgen har jag påmints om vad som är viktigt i livet, och jag känner mig så glad över att jag vågade hoppa ner och av. Jag kommer kanske hoppa på jobbet igen men jag kommer förmodligen aldrig mer jobba heltid, och att ständigt vara positiv till chefers nya förslag har jag slutat med för gott. Senaste åren har jag varit en riktig ragata på jobbet. För att det har behövts.
Det finns så mycket i mitt liv som jag vill ha tid för och jobbet kommer, helt enkelt, ganska långt ner på den listan.

Till Malde

Det är PLÅGSAMT att vänta på respons

Väntar på respons på mitt skrivprojekt från min lärare. Det tar tid för hon har mångas texter att läsa.
Jag sitter här och förstår det.
Jag är så tålmodig och förstående och lugn som man bara kan vara när när man levt i 48 år eller mer.
Eller är det 18, nu igen?
Det måste vara 18. Inte för min släta hys skull men vart tog min värdiga mognad vägen?
Varför har inte jag genomgått den? Den där som filar av hörnen på rädslan, otåligheten och sårbarheten. Ni vet. Alla ni som sitter där med ert värdiga lugn.

Okej, alla mina läsare är kanske inte där ännu.
Men ändå.

Skottsäker overall, kanske...?

Polisen går ut och uppmanar människor i Malmö, i synnerhet de med invandrarbakgrund, "att vara försiktiga när de är ute kvällstid" så de inte blir skjutna.
Hm, hur gör man då? Jag har mörkt hår och bruna ögon så jag skulle verkligen vilja veta, utifall att den där skjutgalningen skulle dyka upp i min stad.
Smyger man längs med husväggarna? Det bästa är kanske att krypa? Gömma sig bakom träd och springa som fan när man ska från det ena trädet till det andra?
Eller kanske helt enkelt stanna inomhus? Som kvinna ska man ju ändå göra det för att se till att man inte blir våldtagen, så då slår man ju två flugor i en smäll. Bravo.

Oj, klockan är visst snart ett...

Jag: - Nämen, gå och lägg dig nu!

Jag: - Ja men va fan, jag ska ju inte upp imorgon!

Jag: - Nä, men du kan väl inte vända på dygnet för det.

Jag: - Och varför inte?

Jag: - Därför att det inte är bra för dig.

Jag: - Vadå inte bra? Jag tycker det känns skitbra.

Jag: - Men skärp dig! Tänk på att du är 48 och inte 18.

Jag: - Måste jag?

Jag: - Måste och måste...Nänä, gör som du vill då.

Jag: - Men tack! Vad snäll du är!

Jag: - Det var så lite så.

Jag undrar!

När jag ska sluta gå till jobbet på nätterna?
I natt missade jag en friluftsdag. Jag märkte inte att jag hade missat den förrän den var över och då är det illa. Hade jag lektioner i tomma klassrum, kan man undra.
Sedan kom jag på att jag glömt bort att informera mina elever om att det var kulturtemadag nästa dag. Klockan var 21 på kvällen och jag letade febrilt i min pärm efter schemat för temadagen så att jag skulle kunna sätta mig och ringa runt till min klass och berätta när de skulle vara på en viss föreställning, och berätta att de inte skulle ha mattelektion kl.08 på morgonen. Det var för mycket papper i pärmen och alla papper var hala och gled ur mina händer. Usch, vad stressigt det kändes.

Kanske min hjärna tror att jag borde vara på jobbet? Att anledningen till att jag inte gått dit hittills den här hösten är att jag har missat att terminen har börjat? Kan vara så.

Min skrivarkurs

Till på onsdag ska jag skriva en dialog som utspelar sig i mitt kök.
Den ska vara en A4 lång och skildra en konflikt.
Tralala.
Jag som aldrig har bråkat i mitt kök, hur ska det här gå?
Haha.
Man kan ju börja med en replik och se vad som kommer sedan.

Exempelvis:

"Älskling, när du ägnade tre timmar åt att göra rent kylskåpet glömde du visst inre vänstra hörnet på femte hyllan..."

eller

"Mamma, vad äckligt det luktar, vad får vi till middag?"

eller

(till mamman i familjen)
"Oj, sitter du fortfarande vid datorn...? Du håller inte på att bli beroende?"

eller

(till barnen)
"En av er tar ut soporna och den andra tömmer diskmaskinen, ni får själva bestämma vem som gör vad."

Inget av det här har lett till konflikt i vårt hem förstås, men man kan ju tänka sig hur det låter i andra familjer.

I'm a slow blogger too

Som ni kanske märker.