Örebro har gått sönder

Så känns det.

Jag jobbar inte på den drabbade skolan, och på min skola försöker vi nu skapa trygghet för eleverna så att de vill vara i skolan. Det är det viktigaste just nu.

Januari (du vidriga) lider mot sitt slut

Och jag har överlevt så här långt.

Benny och Britta också. De har uteslutit vissa kolhydrater ur sin kost och de står på ett ben när de knyter skorna. 

Mer än så blev det inte av med deras nyårslöften, och det är kanske bra med tanke på att det är de måttliga förändringarna som blir bestående i längden. Inte de drastiska.

Britta lovade också att sluta tänka på Hans. Ett löfte hon inte sa något om till Benny eftersom han då förmodligen skulle undra varför ett sådant löfte behövde avläggas. 

Något jag också undrar över. 

Benny och Britta lever

De små liven. 

Och de följer Hotell Romantik som går på söndagskvällarna nuförtiden. Britta tycker att programmet är lite sjaskigt men ändå intressant, ur ett samhällsperspektiv. Benny håller med.

Britta: Du ställer aldrig några frågor till mig! Du är precis som den där, vad han nu heter, han med runda glasögon.

Benny: Jag ställer väl frågor till dig?

Britta: Nej, det gör du inte. Du har egentligen aldrig visat något intresse för mig som person. Men tyst nu, jag hör inte vad han svarar.

En halv minuts tystnad, bara TV'n som maler på.

Benny: Han säger att han ska bättra sig ...

Britta: Pyttsan. Faktum är att han inte ställer några frågor till henne, att han inte vill veta något om vem hon är. Jag förstår att hon tappar intresset.

Benny: Men jag har alltid velat veta vem du är!

Britta: Några frågor har du då aldrig ställt.

Benny: Det har du aldrig sagt något om förut?

Britta: Nej ... jag har faktiskt aldrig tänkt på det tidigare ...

Benny: Jag tycker nog att jag har ställt en hel del frågor.

Britta: Inte vad jag kan minnas i alla fall. Men nu tittar vi på det här, prata kan vi göra sen.

Oduglig, ineffektiv, osmidig och långsam

Jag hoppas att det inte blir så svårt, men det här kan i sanningens namn bli en av mina största utmaningar någonsin. Om man inte är duktig, vad är man då? 

Jag inser att man kanske inte behöver vara den absoluta motsatsen till duktig, men hur hittar man den plats mitt emellan där man bekvämt flyter omkring och inte oroar sig för att inte vara bra nog? Där man är lite lagom oduglig, ineffektiv, osmidig och långsam?

Långsam har jag i och för sig alltid varit. Jag brukar hävda att det är nödvändigt att vara det om man vill få något gjort ordentligt. Alla som säger emot detta faktum har fel, skulle jag vilja påstå.

Alltså behöver jag bara jobba på oduglig, ineffektiv och osmidig. Oduglig blir svårast. Att komma till jobbet och vara oduglig känns just nu som en omöjlighet. Hur i helvete gör man det?

Julgranen utslängd

Av mig själv.

Tanken att be Skåne hjälpa till for genom mitt huvud. Men jag tänkte att det här klarar jag själv.

Varför tänker jag så? Skåne är av den bestämda uppfattningen att det är bra att hjälpas åt, och under de åtta år vi varit tillsammans har jag många gånger (förvånat) insett att det är både bra och roligt att hugga i tillsammans. Ändå bad jag inte om hjälp vare sig med att få upp granen ur julgransfoten eller med att trycka ut den genom balkongdörren. Tänkte att jag nog kunde fixa båda momenten i ett svep, för 'jag är ju ganska duktig på saker och ting'. (Eller obotligt dum i huvudet.) Också smidig och snabb. 

Skåne kom in i rummet precis som jag vid tredje eller fjärde försöket lyckades rycka loss den avklädda granen ur julgransfoten. KLIRR, sa det när den vackra gamla spiran (som jag missat att plocka bort) slog i taket och gick sönder. En spira som satt på julgranarna under många år i Skånes föräldrahem. 

Men vad FAN!

Nu är det dags för undertecknad att sluta försöka vara snabb, effektiv och duktig. För att inte tala om smidig. Jag har kanske inte så många år kvar att leva (man vet ju inte i min ålder vad man plötsligt kan drabbas av i sjukdomsväg) så nu får jag FAN skärpa mig. Jag menar VERKLIGEN. Aldrig mer försöka vara duktig. ALDRIG MER! 

Uppdatering: Tanden

Som alla med stor skärpa minns bet jag av en tand för en tid sedan. Den blev lagad, men nu är den av igen. Åt en mjuk macka den här gången, på väg uppför en smutsig stentrappa till ett möte. Vände tillbaka till mitt arbetsrum och ringde tandläkaren som gav mig en tid i ... håll i er ... 

FEBRUARI! 

Akutvården i det här landet blir sämre och sämre, sanna mina ord. Man kan ju också tycka att det måste vara tandläkarens fel när en nylagad tand bara håller i ett par månader, och att hen skuldmedvetet borde skynda till ...?

Hursomhelst, det här hände för två veckor sedan och bortsett från min oro över den eroderande amalgamfyllningen, har jag inte haft så mycket besvär av den kvarvarande tandspillran. 

Så jag väntar tåligt (som den lugna och fina tandvårdspatient jag är) till 17 februari.

Dagens dialog

Jag: Vilken högstadieskola gick du på?

Min elev: Lillåskolan.

Jag (glad): Jaha! Den gick jag också på! 

Min elev (med tappad haka): Oj! Jag visste inte att den skolan var SÅ gammal!

Jag: Öh ... jo, det är den. Jag gick där när jag var tonåring.

Min elev (med tappad haka nummer två): WOW!  Det är svårt att tänka sig att du har varit tonåring!

Jag: Jo, du. Och det var inte länge sen.

Det bästa med mig

Det bästa med mig är att jag aldrig förlägger saker. 

Tack vare det vet jag alltid var jag har allt när jag behöver det.

Till skillnad från såna som till exempel inte vet var de lagt sin migräntablett och panikar över att deras hund kan ha fått i sig den. Jobbigt! Vem vet vad en migräntablett i en hund kan åstadkomma.

Jag tycker också lite synd om alla som inte hittar jobbnycklarna när de kommer till jobbet. De får stå där och vänta tills någon dyker upp som kan släppa in dem. Sedan får de gå till vaktmästaren och låna extranycklar. Igen. 

Om de dessutom på regelbunden basis förlägger både det ena och det andra här och där i klassrummet och får irra runt, runt och leta medan eleverna följer dem med bekymrade blickar ...

Borde de inte sluta jobba då?

Det var länge sedan sist

Det är inte konstigt att det blir långt mellan inläggen på den här bloggen, för jag jobbar alldeles för mycket.

Där har ni anledningen. 

Men nu sitter jag här och plitar. Och det går trögt. Det är svårt att skriva ett inlägg när man inte gjort det på länge. Ska man sammanfatta alla dagar som gått, eller bara uppehålla sig vid någon liten grej? 

Jag föredrar i regel små grejer. Jag har inte den uthållighet som krävs för stora och omfattande ditos. 

Den lilla grej som ligger närmast till hands att rapportera om är min kindtand som gick sönder i fredags eftermiddag. Jag satt i bilen på väg hem, åt choklad, lakrits och nötter, så som man gör när man lämnar jobbet på fredagar, och plötsligt lossnade en bit av kindtanden i fråga. Ca en åttondel. Väl hemma ringde jag akutnumret till tandvården, men eftersom jag inte hade ont fick jag inte någon tid förrän måndag kl.07.20. Imorgon bitti, alltså. Hela helgen har jag därmed gått med en trasig tand vars sylvassa kant skapar ett allt ömmare skavsår på sidan av min tunga. Vågar inte äta något hårt och kan inte prata rent.

Det var dagens 'lilla grej'.

Trilogin av Jon Fosse

Men gud vad lättjefullt det är på den här bloggen nuförtiden! Finns det ingen ansvarig som kan styra upp det hela? Var är Benny och Britta?

Allt ska man få göra själv ...

Nå, över till dagens ämne: Läs Jon Fosses Trilogin, om ni inte redan har gjort det. En så hemsk och ljuvlig roman, så ömsint och vidrig. Berättad med ett unikt språk som obönhörligt forsar fram som ... en fors. Man har ingen chans att stå vid sidan av. 

Är man intresserad av språk ska man läsa den. Är man intresserad av gestaltning ska man läsa den. Är man intresserad av livet ska man läsa den.

Jag förstår att denne Jon fick Nobelpriset i litteratur.

För övrigt har jag den intressanta infektionen vinterkräksjuka. Dock är jag över det värsta och njuter nu i fulla drag av återhämtning i säng. Har börjat äta och gud vad gott det är. Har börjat läsa Han Suyins Skimrande dagar som skildrar livet i Hong kong 1949 för missionärer som flytt Kinas kommunistarméer. Men framförallt är det en kärlekssaga mellan en kinesisk läkare och en kringresande engelsman. Mumma.