måndag 20 april 2009

Min Nabbe



Imorse när jag sa hej då till Nabbe för att sticka till jobbet klagade han. Ett riktigt gnälligt klagoljud, och så tittade han på mig. Eftersom han aldrig tidigare varit speciellt gnällig, utan tvärtom, en rätt bekymmerslös skrutt, föll jag oroligt på knä framför honom:

"Men lilla hjättepluttegullegubbelubben, va äääääää de???", frågade jag oroligt. "Ä le nåt som inte ä bla, lilla bubbelubben?"

Då svarade han! Har aldrig hänt förut. En riktigt lång gnällig klagan rakt ifrån hjärtat. (Tror jag iallafall.)

"Men älskling", fortsatte jag "halu ont nånstans???"

Och han svarade igen! Samma hjärtskärande ljud, med ännu mer inlevelse denna gång.

Så höll vi på ett tag. Jag pratade bäbisspråk och han ylade ynkligt till svar tills jag samlade ihop mig och tog mig till jobbet.

Kl 14.00 rafsade jag ihop uppsatser och prov som låg på mitt skrivbord på jobbet och sa till kollegorna att jag måste åka hem och rätta, orolig för att lille Nabben låg hemma och sörjde över något eller hade ont. När jag kom ångande på cykeln kom han farande från trädgården och hoppade nästan över staketet i glädjeyran över att se mig. Helt återställd tydligen. Från vad det nu var han hade...

16 kommentarer:

Mofsan sa...

*ställer diagnos*
Han var mattesjuk
Solklart. Seså*räknar på fingrarna* Det blir 780 spänn. Mitt bankkontonummer står på min presentation och min mailadress där du kan lämna andra bidrag är
mofsan@gmail.com

Karin sa...

Men lilla Nabben då !!!!!!
Skönt att han var OK när du kom hem ........

fridhed sa...

Hahahahahahahaha! Sådär låter jag också, fast oftast då gentemot mycket små, mycket lurviga ting (inte så små som exempelvis larver, men tänk katt- eller kaninunge).

stort och smått sa...

Hahaha! Sötingen!!!

mockapocka sa...

En sak har jag lärt mig sedan jag blev "djurmänniska" (tre månader sedan, då vi fick hem kaninerna) och det är:
vill man att det lilla djuret i fråga ska låta på ett speciellt sätt, så HÖR man att den låter så.
I morse var jag lite stissig inför den här dagens utmaningar och kände väl mest av allt för att vara hemma med L och kaninerna just då.
Precis när jag tänker tanken gnäller Frippe där i min famn. Alltså KANINEN GNÄLLDE. Jag hörde det alldeles högt och tydligt. Två gånger.Kände direkt att jag borde vara hemma för VAK.
Så nilla, varför ville inte du gå till jobbet i morse?

MissC sa...

Separationsångest.. Helt klart! Jag vet ;)

linn sa...

alltså. Det är en HUND.

Yvonne sa...

Håller med Mofsan! Vovvarna blir såna ibland! Ungarna med förresten! Fast Mammasjuka då givetvis! =D

rosalucia sa...

Oj då, en liten släng av separationsångest...
Blev det samma visa i morse eller?

cat sa...

Han kanske bara hade en släng av "the blues".

GladaKatarina sa...

Han är jättefin! Ser mycket sympatisk ut.

Kanske en kombination av mattekärlek och vårkänslor? :-)

Ulrika sa...

Va skönt att höla att nabbegubbsilubsen mål bättle nu *skrattar*

Jag är likadan, hör direkt vad katterna vill när dom "pratar".
Maken hör inte ens skillnad på dom.
Jag kan säga Nu vill Allis ha mat, eller Nu har Homer snart ett tuppjuck.. Maken sitter som ett ?

Jamena, det HÖRS ju tydligt, även om det bara är ett gnäll..
Sen pratar jag också ett slags kattspråk med den *erkänner*

* M E T T E * sa...

Du! Du måste nog läsa "Storfångaren" av Märta Tikkanen, om du inte gjort det. Tror det med tanke på ditt Eeva Kilpi-citat :-)

Annika sa...

Vad skönt att han var okej!! :-)

Själv har jag en lurvig terrier vid mina fötter som släpper sig (läs fiser) ideligen.
Här luktar det minsann inte blomma. :-/
*tar mig för pannan*
(Borde vara näsan....)

Ann-Louise sa...

En sån goding kan inte vara lätt att lämna på mornarna. Kanske Vård av Hund lite oftare?

Mz.olsson sa...

Så sööööt han är i alla fall!!