Snorpdramatik

Lillsnorpa kastrerades häromdagen och har hämtat sig skapligt, men idag när jag kom hem på lunchen var hon oroväckande likgiltig när jag kallade på henne. Jag bar ut henne och satte ner henne så att hon skulle få kissa men då vek sig hennes bakben och ur tratten hon har runt sitt lilla huvud vädjade hennes kolsvarta ögon om att jag skulle ta upp henne igen och inte utelämna henne så där till den kalla och blöta gräsmattan.
Jag ringde omedelbums hem dottern, som är snorpans matte nr 1, och i taxi gav de tu sig iväg till veterinären.
Jag åkte tillbaka till jobbet och grät en skvätt när jag berättade för arbetskompis om dramatiken (och nu menar jag inte drama-tiken, mind you) och väntade sedan otåligt på samtal från dottern.
Det kom ganska snabbt.

- Kan du ringa efter en taxi så vi kommer hem?
- Men, har du redan varit inne? Vad sa de???
- De sa att Nellie är en primadonna, vissa hundar är det när de har ont.
- Va?! Primadonna? Ska de ha en smäll? Min puls sköt i höjden.
- Haha, nä, men det är inget fel på henne, hon behövde bara mer smärtstillande.

Puh, kände jag här trots min indignation å Nellies vägnar. Kan man stämma för kränkning av hund, är en fråga som jag för närvarande behandlar i hjärnkontoret.
Nu ligger hon i soffan med ökad dos smärtstillande och småsnusar. Varje gång jag tittar på henne slår hon upp korpgluggarna och ser tacksamt på mig. Är jag helt säker på.


Nellie med sin favoritmatte