Vilken dag!

Tjugofem minuter innan tåget skulle gå till Stockholm (ja, jag åkte till Stockholm idag) låste jag ytterdörren,
såg att min cykel hade punktering,
sprang in och letade efter ena dotterns cykelnyckel,
hittade den inte,
upptäckte att det bara var en dryg kvart kvar till tåget skulle gå,
ringde taxi och sa att de måste skicka en taxi NU,
stod hoppande och väntade på att taxin skulle komma,
satte mig i taxin och sa till chauffören att köra FORT,
kom till centralstationen tre minuter innan tåget skulle gå,
sprang in i vänthallen och ställde mig i kö (bara en person före) för att ta ut min biljett,
slog in fel kod när det var min tur,
slog in rätt kod,
tog mina biljetter,
sprang ner för trappan in i tunneln,
sprang upp för trappan (fyra trappsteg per kliv) till perrongen,
kastade mig fram till tåget som stängt dörrarna,
slet upp en dörr och stapplade in i bistrovagnen,
damp ner i en stol samtidigt som jag krånglade mig ur jacka och kofta för att i möjligaste mån stävja svettattacken,
satt med armarna rakt ut av samma anledning,
såg landskapet rusa förbi utanför tågfönstret,
såg landskapet rusa förbi utanför tågfönstret,
såg landskapet rusa förbi utanför tågfönstret,
kom på att jag glömt konsertbiljetterna hemma (ja, jag åkte till Stockholm för att gå på konsert i Berwaldhallen med Singelmamman och jag hade fixat biljetterna),
fick panik,
ringde min dotter och berättade att jag glömt konsertbiljetterna,
hörde henne fråga i andra ändan vad hon kunde göra åt det?
ringde Singelmamman och berättade att jag glömt konsertbiljetterna och att jag är en vandrande katastrof som man helst inte ska umgås med,
skrek i telefonen eftersom ljudet var så dåligt,
avslutade samtalet,
tittade upp och såg att alla i vagnen tittade vänligt på mig.

Fortsättning följer.