Lite gnäll

Idag har jag gett min bloggadress till en arbetskompis. Han med visdomstanden, om ni minns. Han har tjatat som fan att han ska få läsa min blogg, eller kanske inte som fan, men ganska mycket. I alla fall två gånger som jag kan minnas. (Och då är det med all säkerhet minst tre.) Speciellt intresserad blev han efter att jag berättat att det är mycket gnäll på min blogg. Han tycker om gnäll, vilket för övrigt är väldigt bra om man ska jobba ihop med mig.

Så, för hans skull ska jag nu ta och gnälla lite.

Senaste arbetsveckan, som äntligen är till ända, har varit för jävla tråkig. Den började i måndags med uppsträckning i aulan där all personal samlades för att sitta och lyssna hela förmiddagen. Det är tur att vi har en chef som är så bra på att prata utan att säga något. Om det fanns någon substans i det hela, som man skulle behöva lägga på minnet, vore det väldigt jobbigt med tanke på att hans orala svada närmast kan liknas vid en elefanthjord i sken. Eller ute på rask joggingtur i alla fall.

Nu behöver man ju tack och lov inte lyssna, bara se lyssnande ut, så jag passade på att ägna mig åt minddotting. Framför mig satt en lärare som surt som fan har klagat på mig för ett yttepyttelitet fel jag har gjort. (Hon känner inte mig, det är det som är hela problemet. Alla som känner mig har överseende med mina brister.)

Minddotting går ut på att man tänker sig att man sticker en penna i ryggen på någon. Många gånger. Till slut tycker man lite synd om den man minddottar och då rinner ilskan av en lite grann. Svårt att vara arg på någon som är pepprad med pennhugg, liksom.

Något annat jag tänkte på när jag satt där och inte lyssnade var att jag inte kommer till jobbet när de andra börjar i augusti. Att jag inte, liksom de andra, surkärringen inkluderad, kommer sitta instängd i en föreläsningssal och lyssna på någon som mal på om formativ bedömning. Sånt kan man bli väldigt glad av att tänka på. Det är också roligt att påminna sina kollegor om att de kommer vara där, men att jag inte kommer det. Jag har påmint ganska många.
Ja, det var måndagen det. Inget arbete fick jag gjort.

Resten av veckan har jag inget minne av och det säger ju något om kvalitén på det hela. Jag vet att jag lyckades undkomma diskussionerna om de nya ämnesplanerna och om det är det ju inte så mycket att gnälla. Om man inte betänker att det tar en del energi att slingra sig ur och ljuga till höger och vänster. För det gör det. Och man kan faktiskt inte säga som det är (att man får migrän så fort någon nämner Gy2011) för då kan man verka oseriös och få sparken. (Varför inte? kan man i och för sig tänka här.)

Men nu har jag snart slutat jobba! Om man bortser från allt arbete jag har kvar. Det måste ju också göras. Två arbetsdagar kvar till jag slänger mig ut i landet-utan-lön. Tjoho. Hoppas jag.

Frågan är om det här var tillräckligt gnälligt? Vad tycker ni?