onsdag 4 augusti 2010

Om att ha språköra

Jag har alltid haft s k språköra. När jag var liten och kom hem från Jämtland, där vi tillbringade många semestrar, så pratade jag alltid jämtska så det sjöng om det till vissa kompisars fascination och andras irritation. Jag föll bara in i dialekten med dess rytm och melodi. Kanske drog jag på lite extra när jag kom hem för att impa lite, därav vissas irritation, men jämtskan satt där som en smäck, det måste jag säga.

Som engelsklärare varierar också min dialekt efter vad jag för tillfället följer på TV. Eftersom jag gärna ser engelska deckare så låter jag oftast brittisk. Tittar jag på någon amerikansk serie under samma period som jag följer en engelsk så blir det därefter; mischmasch. En gång fick jag frågan av en engelsk kvinna om jag hade bott i Australien, då följde jag den australiensiska flygdoktorserien. (Jag kommer inte ihåg namnet eftersom jag inte har plats i min hjärna för film-, serie- och boktitlar.) Australien har jag aldrig satt min fot i.

Nu har jag upptäckt att mitt språköra även inbegriper det skrivna språket. Jag har insett att jag kan läsa blogginlägg hos någon av de bloggare jag följer och sedan skriva ett inlägg hos mig själv med samma tonläge och stil som den lästa bloggaren har. Man skulle kunna säga att jag rakt av kopierar stilen. Inte direkt medvetet dock, jag tänker inte: "Wow, den här stilen är cool, nu skyndar jag mig "hem" till min blogg och skriver på samma sätt." Det handlar mer om att min hjärna just då är genomsyrad av just den tonart och melodi som jag nyss tagit del av som läsare, och då är det den musiken som kommer ut när jag skriver.(Jag hoppas verkligen att man kan härleda det till mitt språköra och att det inte handlar om att jag är en härmapa!)

Det skulle vara väldigt intressant att veta om ni som läser här har lagt märke till mina svängningar i stil och ton. Kanske sitter det t o m bloggare här och där och irriterar sig på att jag apar efter dem?
F'låt i så fall, för det är precis vad jag gör.

16 kommentarer:

Knasterfaster sa...

Doktorn kan komma - tror jag den där TV-serien hette. Jag har inte märkt av att du härmas. Igår var det en ny person som kommenterat på min blogg. Hon undrade om Fru Venus och jag är syskon eftersom vi är så lika!? Jag kanske också härmas helt omedvetet. Fortsätt bara vara som du är. Det är ju din blogg och på den får du göra och vara som du vill!

♥ Carina ♥ sa...

Jag har inte märkt någon "efterapning" Jag tycker du kör din egen stil. And I like it!!
Kram

Markattan sa...

Doktorn kan komma är rätt Knasterfaster. Bra där.

Att vara apa, om så bara härm, är inget att skämmas över. Alla apor är bra apor, så det så!

Markattan

Snäckskalsdalen. sa...

Det är nog bara inne i ditt huvud du känner så....för det märks då inte.

Fru Venus sa...

Jag vill ha dig och din blogg, hur du än är, och för mig är du alltid Nilla, och bara genom det "bidrar" du till boken ;-) Kram

Maj Korner sa...

Jag har inte sett några större diskrepanser i din stil, jag tycker du är du hela tiden.

Däremot känner jag igen fenomenet hos mig själv, både när det gäller det talade språket och det skrivna. Och att jag inte lägger märke till när det sker.

Då undrar jag en sak, blir du mentalt påverkade av böcker du läser? Kan du känna dig oförklarligt glad för att huvudpersonen i boken du läser är glad? Eller tvärtom, för den delen. En svag känsla av obehag, som en kvardröjande mardröm, när huvudpersonen inte mår så bra?

En sak till undrar jag, blir ditt talspråk påverkat av det du läser också? Om det är en speciell stil på boken alltså.

Många frågor, men jag tycker det här är väldigt intressant.

Den hemska tvillingen sa...

Jag har heller aldrig lagt märke till nåt härmande men så är det väl förmodligen inte mitt bloggspråk du härmar heller. Men det är lätt att falla in i jargongen hos andra man läser...så det känner jag igen. Ibland upptäcker jag någon nästan direktkopierad mening och då rodnar jag och skriver snabbt om.

Katarina sa...

Jag har inte tänkt på att du skulle härmas.

Det blev jag däremot misstänkt för att göra, eller ännu värre - missänkt för att göra narr av andras dialekter.

Jag kunde nämligen inte låta bli att falla in i samma dialekt som den jag pratade med när jag jobbade som handelsresande i Östergötland och Småland.

Det var aldrig medvetet men otroligt pinsamt när jag insåg vad jag gjorde.

Mika sa...

Nej men!!! Ååååååh! Jag kunde svaret på tv-serien! Nåja... får se till att vara snabbare nästa gång!

Jag kan känna samma när jag tecknar/målar. Man liksom fastnar i någon speciell "anda"- men jag tror inte du behöver känna oro för att härma- skulle du bli anklagad så kan du bara vifta bort det med att det är så inspiration fungerar.

Garbo och jag sa...

Jag vill kalla det inspiration - inte att härmas.

Man inspireras, stimuleras och utvecklas hela tiden från allt och alla... Jag ser den utvecklingen som något postivit och mycket glädjande.

Så nej, kör på och var dig själv.

kramkram
Ullis

cat sa...

Tror nog att din egen stil genomsyrar allt du skriver ändå :)

Själv har jag förfärligt lätt att ta efter värmländska och stockholmska till folks som du säger stora irritation eller nöje.

reneesfotoblogg sa...

Då är vi två! Skulle säga att det är omöjligt att inte falla in i dialekten som omger mig för tillfället, eller för den delen gestikulera eller rycka på axlarna(Frankrike), suga luft genom mungipan (Trinidad) eller vagga på huvudet (Sri Lanka).
Jag ser det som en tillgång på många sätt, särskilt vid språkinlärning.

Åsa Hellberg sa...

Jo då, jag känner igen mig. Det är nog en svårighet för alla att behålla sin särart; särskilt i korta projekt som blogginlägg.
Men kanske man (jag) inpireras mer av tonen (sorg, glädje) hos någon annan än just språkbruket?

Jag har alltid påstått att det är mitt enorma musiköra som gör att jag har lätt för att plocka upp språkmelodier. Fan trot. Det har nog, för min del, mer med anpassning än något annat att göra...

Cina sa...

Asch, jag skulle skriva något jätteintelligent här som jag nyss läste om "sådana öron" men det försvann långt bak i minneskortet. I alla fall känner jag igen mig, inte att du härmas, absolutely not, men att känna av och ta efter dialekt och stil. Jag tycker det är kul och spännande. Och utvecklande. Go Nilla!

nillas liv på pinnen sa...

Knaster: Nu har jag letat efter den kommentaren på din blogg för att göra en analys av den men jag hittar den inte. Jag tycker inte att du och Fru Venus är lika i era sätt att skriva.

Carina: Tack så mycket! Jag tror inte att du har rätt, men ändå.

Markattan: Det var bra att du sa det för jag blev kallad teaterapa när jag var liten.

Snäckis: Jag har mycket inne i mitt huvud, det har jag, men nytt fylls ändå hela tiden på. (Frågan är om hjärnan kommer explodera till slut?)

Fru Vemus: ÅH, tack snälla du!!!

Maj: Jag kan definitivt bli påverkad av sinnesstämningar när jag läser böcker. I alla fall om jag läser dem intensivt i ett svep vilket jag i och för sig sällan gör. Framförallt när jag var liten kunde jag nästan bli karaktären jag läste om under det att jag läste en specifik bok.
När jag för ett tag sedan läste Montecore för ett tag sedan (du har väl läst den?) bara bubblade det ny- och gammalkonstruerade ord ur mig. Både när jag pratade och när jag skrev, men framförallt när jag skrev.
Jag vet inte om mitt talspråk påverkas av det språk jag läser...men förmodligen. Däremot vet jag med säkerhet att mitt talspråk påverkas av de människor jag har runt mig. Och inte bara talet utan även gester, mimik etc.

Tvillingen: Det där med direktkopierande av fraser känner jag väl igen. Det finns ju många modekonstruktioner som jag kan behöva slänga mig med ett par gånger innan jag kan lämna dem bakom mig.

Katarina. Haha, då har du nog också språköra.

Mika och Garbo: Det låter onekligen bättre att kalla det inspiration!

Cat: Jag tror absolut att ens egen stil finns där som en kärna men att den kan påverkas hit och dit. Och språköra har nog du också då.

Renée: Det sägs att makar som levt ihop en stor del av livet blir lika som syskon när de blir gamla pga av att de tar efter varandras gester, mimik, grimaser, ljud och kroppsspråk öht. Så det stämmer nog det du säger.

Åsa: Jag tror jag påverkas både av ton och språkbruk.
Anpassning är kanske ett annat ord för det? Mer eller mindre medveten. Ibland på gott och ibland på ont. Vad är man egentligen om inte summan av alla möten man varit i i livet? Dock tror jag (vet faktiskt) att man har möjlighet att reagera på det som inte är bra för en att anpassa sig till, och på så sätt i någon mån undkomma anpassning. Fast mycket sker omedvetet förstås, speciellt när man är barn men även när man är vuxen.

Cina: Ja, vad vore man utan någon input? Jag tror också att vi behöver ta in och känna på andras tankar, stilar och tonarter. Kanske gör vi sen en del av det till vårt eget och slänger ut resten?

Singelmamman sa...

Om du hade härmat mig hade jag blivit så djupt rörd och stolt att jag inte tänkt en vettig tanke. Nä jag har inte märkt att du härmar mig... hm någon annan. Men jag och min tvillingsyster gör exakt som du, låter som den vi senast pratade med. Härmar dialekter utna at tänka på det. Och jag förstår exakt hur du menar med härma bloggar!