tisdag 8 februari 2011

Nu är det tisdag

Både på vägen till och från jobbet idag blev jag tilltalad av vilt främmande människor. Stort leende vilt främmande människor. Det är isknölarna, de som breder ut sig som en matta på cykelbanorna. Lite isknölar är vad som krävs för att svenskar i medelstora städer spontant ska ta kontakt med varandra.
Andra krislägen funkar också, som oplogade cykelbanor till exempel. Eller älgbesökta; en gång sprang en älg omkring i en park bredvid min cykelbana, det var en tidig vardagsmorgon när alla var på väg till jobbet. Folk hoppade av sina cyklar och ställde sig och glodde, jag också, och då kom ytterligare en cyklist som inte lagt märke till älgen och frågade vad vi glodde på. Den där älgen, svarade vi.

Men annars pratar vi inte med varandra på min cykelbana.
Jo, nu kom jag på en till gång. Jag kom fram till ett trafikljus som jag passerar på väg till jobbet och såg en kille som jag kände igen stå där och vänta. En aning osäker på vem han var tittade jag noga på honom och han mötte min blick och såg ganska glad ut, tyckte jag. Han hade lockigt cendré hår som stack ut under mössan, minns jag.
Hej, sa jag och log när jag hoppade av min cykel bredvid honom.
Hej, svarade han och såg riktigt uppiggad ut av att bli hälsad på. Någonstans där började jag känna mig osäker på om jag verkligen kände igen honom, var han en gammal elev, eller vad?
Jag känner igen dig, sa jag för att föra konversationen framåt.
Jaha? svarade han förvånat. Sedan berättade han att han var nyinflyttad i min stad, att han börjat läsa på universitetet och var 28 år gammal. Hela tiden såg han jätteglad ut. Kanske var jag den första som tilltalat honom sen han flyttade hit, tänkte jag och cyklade iväg det fortaste jag kunde när det blev grönt för om man skyndar sig som fan hinner man över i nästa korsning innan det blir rött.
Min förhoppning är att han fick några andra kompisar sen. I hans egen ålder kanske. Inte för att jag är åldersfixerad men han kan ju ha varit det. Man må också betänka att jag har så mycket i mitt liv att jag inte riktigt har tid med en till kompis. Det låter grymt men någonstans går gränsen för vad man mäktar med.
Även när det gäller dravel, så jag slutar nu.

15 kommentarer:

Magica de Hex sa...

Ja det där med att le eller tala med okända har jag känt av idag. Åkte t-bana och bredvid mig talade en man superhögt i mobilen om någon killkompis och vände ut och in på hela hans barndom och bla bla bla yrkesval, flickvänner bla bla bla ... ... jag log lite mot damen mittemot men hon tittade bara surt bort. Stackarn, tänkte jag, hon har det nog inte så lätt.

Tant Björn sa...

Dravel?? Det här var ju en riktig solskenshistoria som man blir glad av att läsa. Vi borde alla säga hej lite oftare och le för att göra både andra och sig själv en aning gladare.
Du räddade säkert hans dag och tron på mänskligheten :D

Anonym sa...

Ja du, på ishala cykelvägar och på skogsvägar, då hejar man på varann! Möter vi samma personer på en gata i stan så går vi förbi. Märkligt. Det där med att det kanske är en "gammal elev" har jag upplevt några gånger. Jag hade ju 360 nya elever varje läsår i ett antal år. Från början kunde jag alla namnen, sen avtog det...Men tack o lov kan de mitt namn, de vrålar ofta det på stan när vi ses. Och.. jag bara älskar det!
/Småländskan

Ulrika sa...

Jag kan känna igen din igenkänningskänsla.
Jag kände ju igen någon från min hemstad när jag var i Stockholm och jag hälsade glatt.
Det var iofs Börje Ahlstedt men han hälsade tillbaka, kanske inte lika glatt kanske men väl ett icke oartigt leende.

Jag är säker på att jag gjorde hans dag betydligt lättare!

Jag är också säker på att din kände kille blev så hemtam där på studs att han idag är en mer harmonisk kille/man. Han kände sig säkert så välkomnad och uppmärksammad att han gick ut med strålande betyg och han ser säkert tillbaka på den stunden med en kraftig glädje inombords.

Annars vore han ju lite imbecill och det sa du ju inget om han verkade vara.

(konstig mening det där sista men du fattar ju vad jag menar)

Åsa Hellberg sa...

Jag är - helt otippat - för Leenden. Många, långa och kraftfulla grin.

Maj Korner sa...

Det där var ju bra gjort av en leendesamlare som du. Faktiskt kan såna där oväntade möten och hejanden förgylla en hel dag. Eller iaf en stund.

Malla sa...

:) Han vart nog glad.
Jag har varit nere halva dagen men jag ler nu, efter att ha läst ditt inlägg. Tack!

Spader Madame sa...

Älskar ditt dravel! Puss på dig!

Anneli sa...

Ett leende kan göra en hel dag mycket gladare :)

vildhunden sa...

Här säger man hej till alla man möter. Att man (jag) inte har en susning om vilka det är struntar man (jag) i.
Sän't är livet på landet. :-)

nillas liv på pinnen sa...

Magica: Jag får ta och åka tunnelbana med dig någon gång. Då kommer jag le jättemycket mot dig. Inte så mycket att det blir läskigt, men nästan.

Tant Björn: Idag kanske man skulle ta och le lite extra mot främmande människor? När det är så soligt och allt. Bara de inte blir rädda, tänker jag.

Småländskan: Ja, det är kul! Speciellt när de ropar över halva stan, det är roligare än när de hejar så där väluppfostrat.

Ulrika: Börje Ahlstedt hade jag också hejat på, honom känner man ju liksom, det måste han förstå.
Med killen måste det vara som du ponerar för han verkade inte alls imbecill.

Åsa: Det var otippat! *not* =)

Maj: Leendesamlare?! Är det det jag är?

Malla: Haha, tack tillbaks!

Spader: Du är bra söt du!

Anneli: Ja, är det från rätt person vid rätt tidpunkt kan det göra en hel vecka.

nillas liv på pinnen sa...

Vildhunden: Det är skillnad i en medelstor stad mitt i landet, med jättelångt till havet.

Knasterfaster sa...

Idag när jag och Sambon gick till bilen när vi hade jobbat klart på våra jobb så såg vi en byggnadsarbetare som stod högt uppe på ett bygge. Han viftade och ropade hej. Då vinkade jag tillbaka. Då sa Sambon att det inte var mig han vinkade åt. Jag såg ingen annan där så jag tror ändå att det var mig han vinkade åt. :)

nillas liv på pinnen sa...

Knaster: Klart det var till dig han vinkade! Det fattar ju vem som helst. Sambon är bara sotis.

Osloskånskan sa...

Älgar är läskiga. Speciellt ihop med cykling.