Det går trögt med boken jag läser; Desarthes Ät mig. Trögheten beror mer på mig, misstänker jag, än boken, för jag läser bara ett par sidor då och då, och har liksom svårt att koncentrera mig. Ändå, när jag igår var ute och cyklade i kvällssolen kom bokens känsla över mig, och den tycker jag om. En känsla som är lite rörig, varm och latjolajban. Jag är inte så beroende av att böckerna jag läser har en tydligt utstakad handling, den brukar ändå blekna bort efter att jag läst klart. För att inte tala om sluten, jag kommer nästan aldrig ihåg hur böcker slutar. Känslan, däremot, bär jag med mig.
En bok (den enda?) jag minns slutet i är min egen. Kan bero på att jag skrivit den, och alltså bokstavligen präntat in slutscenen. När min syster hade läst min färdiga roman och formligen öste lovord över den (ja, hon gjorde faktiskt det) frågade jag henne vad hon tyckte om slutet då? Slutet? svarade hon och såg förvirrad ut. Jag var tvungen att återberätta det för henne för att hon skulle minnas, och då beskrev hon känslan hon hade när hon läste det. Är vi släkt, eller?
8 kommentarer:
Ha, ha! Systrar är för härligt!
Jag vet. Same, same. FEELING liksom, feeling.
Jag tror ni är släkt, på nåt vis...
Åhh vad jag också vill uppleva den där känslan, när jag läst klart din beiga och sen din auberginefärgade!
Min syster och jag har aldrig samma känsla, aldrig samma nånting faktiskt. Men jag gillar henne ändå, väldigt mycket!
Gillar bäst slut som öppnar upp till något som man själv får välja, eller fylla i, eller föreställa sig. Och då är det ju inte så lätt att minnas slutet, eller sluten, för man ändrar sig ju då och då.
Mmmm känslan, den är bäst!
Ja vad vore väl livet utan känslorna som väcks av en god bok :)
Nina: Ja! :)
Magica: Mmm.
Helena: Du tror det, va.
Smål: Min syster och jag har också våra olikheter. Som tur är.
Karin: Eller hur! Slut som sätter igång fantasin gillar jag.
Tant Björn: Jaa!
Cat: Kanske skulle man överleva? Det finns ju bilder, musik, teater, dans och annat. Men det skulle bli svårt.
Skicka en kommentar