Jag (ivrigt): Jag har ett nyårslöfte!
Skåne: Jaha, det har inte jag.
Jag: Nej, men jag har. Jag ska skriva ett blogginlägg per dag hela året!
Skåne: Ja, kör bara. (hörde jag en ironisk klang?)
Jag: Ja, det ska jag! (ivern är kvar)
Skåne: Jag börjar känna dig nu, det är jag ska det och jag ska det, och efter tio dagar är det över ...
Som var och en förstår funderar jag nu på att skaffa en ny karl.
Men först kommer jag skriva ett blogginlägg per dag hela 2023. Ha ha!
De grannar som än så länge kommenterat har sagt: Vad fiiint det blir! För vad ska de säga? Man ser på leendena att de inte menar det de säger. Och i deras ögon ser man att de tycker att vi är exhibitionister. Alternativt storhetsvansinniga.
MEN VEM FAN BRYR SIG?
Som igår när jag mötte ett par i affären. De såg mig inte först. Såg mig inte, ni vet. I det läget går jag alltid rakt på sak. 'God fortsättning!' sa jag och då var de tvungna att svara och det dröjde inte länge förrän: 'Vad fiiint det blir.'
Men vi ska inte döma dem, för vad hade vi själva sagt? Inte sanningen i alla fall.
Vidare är mitt nyårslöfte att blogga varje dag under 2023. Det kommer säkerligen sluta som det brukar; med haveri. Men ändå ett roligt nyårslöfte. Gott Nytt År!
Frågade Benny och Britta häromdagen hur det går med utbyggnaden. Möttes av två oförstående nunor som inte fattade någonting. Båda två: Vilken utbyggnad?
Jag svarade vad man kan förvänta sig: Ha, försök inte med mig! Det är på tiden att vi får veta hur det går. Det är ju ganska spännande, och så vidare, med två halvgamla personer som ger sig i kast med en utbyggnad.
Möttes av en rad suckar, stön och stånk. Och sen: Men det är ju NI som bygger ut, för i helvete!
Och det har de ju rätt i. Man tror inte att två påhittade figurer ska ha sån koll, men det har de. Speciellt tror man inte att Benny ska ha koll, eller hur? En sån förvirrad liten man. Men han kan överraska den lille rackaren. Varning utfärdas härmed till alla som har planer på att skaffa sig låtsaskompisar. Man blir aldrig av med dem.
Så, hur går det då med vår utbyggnad?
Det beror på när man frågar. Den ena dagen eller den andra? Att bygga hus är att åka bergochdalbana och inget jag skulle rekommendera någon med svaga nerver. Så varför bygger då Skåne och jag? Jo, vi visste inte vad vi gav oss in på. Det är det enkla svaret.
Nu låter det kanske som att vi bygger själva, till viss del åtminstone? Det gör vi inte. Vi tittar på när andra bygger, det är det hela, men det är ändå svinjobbigt. Kanske till och med jobbigare? Speciellt när man väcks klockan sju på morgonen av motorsågar, hammarslag och strålkastare som lyser upp varenda vrå i det lilla befintliga huset (där vi ligger och sussar). Man kan inte ens gå på toa inkognito. Något inte Skåne bryr sig så mycket om, men jag lägger full mundering på nattduksbordet på kvällen så att jag kan klä mig innan jag kliver ur sängen på morgonen. Så får man ordna för sig när man bor i ett akvarium.
Tidiga mornar och snickare överallt hör ändå till de små problemen i sammanhanget. Det värsta är ÅNGESTEN. Kommer pengarna räcka? Kommer det bli som vi vill ha det? Svaret på båda frågorna är NEJ. Exempelvis trodde vi i vår enfald att huset skulle bli lagom stort. Vi kollade på ritningen, ändrade lite här och där och sa till varandra att det här kommer bli sååå lagom i storlek. Det blev det inte. Nu när stomme, väggar och tak är uppe kan vi konstatera att vår utbyggnad sväller ut över alla bräddar. Korna som normalt går och idisslar vid tomtgränsen kommer skita på sig när de släpps ut i vår. Inte bara för att vårt hus växt med tvåhundra procent, och för att det nu står på armlängds avstånd från deras foderplats, utan för att de kommer se ALLT som försiggår inne i huset, genom de gigantiska fönstren. Och det kommer också grannar och slikt göra när de passerar på grusvägen fem meter från våra skyltfönster på södra fasaden. Även våra rumpor kommer de se, när vi sitter och äter middag, eftersom fönstren sitter så lågt.
Nej, vi vet inte hur det gick till, men den 'lilla' utbyggnaden blev kolossal. Inklusive fönstren. Allt såg nätt och fint ut på ritningen, det gjorde det verkligen, men verkligheten är en annan visa. I alla fall varannan dag. Pendeln svänger fram och tillbaka mellan acceptans och ångest. Jag gillar acceptans, men jobbar man för hårt på den så blir det bakslag, det är så det funkar. Lite lagom acceptans blir bäst. Plus distraktion. Just nu leker Skåne Grevinnan och betjänten intill bordet där jag sitter. Det distraherar ganska mycket. En annan strategi vi har är att tänka att det inte spelar någon roll hur stort huset är, att vi är för gamla för att bry oss om såna petitesser. Det funkar ibland. Men här ska man också komma ihåg att ta det med måtta. Om man går all-in i den där 'det är så skönt att bli äldre' - grejen så kommer bakslaget i form av dödsångest som ett litet döskallebrev på posten.
NÅJA. 2023 blir året då vi flyttar ihop i vårt nybyggda hus, och det blir ändå intressant.
I Bennys och Brittas relation är det Britta som känner av och sätter ord på skavet. Följaktligen är det Bennys lott att gjuta olja på vågorna.
Britta: Jag är så trött på att vi aldrig gör något roligt ...
Benny: Jaha?
Britta: Titta på oss! Vi har blivit totalt försoffade.
Benny: Försoffade? Men det är vi väl ändå inte?
Britta: Jo, försoffade. Här sitter vi och glor på TV medan vår utmätta tid tickar iväg. Vi är mer döda än levande.
Benny tittar på Britta men säger ingenting, för vad ska han säga? Han tycker om att titta på TV, och upplever inte att han kastar bort sitt liv.
Britta: Vi köper ett för litet hus och så bygger vi ut det!
Benny: Ska vi flytta härifrån, menar du?
Britta: Ja, vet du, det menar jag. Vi behöver en spark i arslet, ett projekt att sätta tänderna i. Att köpa ett gammalt och för litet hus på en vacker plats, det skulle kanske vara räddningen för oss.
Benny ser förvirrad ut.
Britta: Livet handlar inte om att ordna det bekvämt för sig, det handlar om att sträva!
Benny: Sträva ...? Hur tänker du då?
Britta: Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.
Benny: Va?
Britta: Karin Boye.
Benny: Vet jag väl ...
Britta: Men se då inte ut som ett frågetecken hela tiden! Om inte du vill köpa ett litet hus så gör jag det själv.
Benny: Men vi kan ju inte bygga?
Britta: Vi kan lära oss, jag läste om en kille som inte kunde men som lärde sig på YouTube. Han byggde ett stort hus helt själv, kollade bara på filmer och snickrade en sak i taget. Men sen kan vi anlita folk också, vi behöver ju inte göra allt själva, det har jag aldrig sagt.
Benny: Men ändå, vi kan ju ingenting om att bygga?
Britta: Just därför! Jag tycker om att lära mig nya saker. Tänk dig, vi är sextio och bygger oss ett eget hus trots att vi aldrig tidigare sysslat med något liknande!
Benny: Det kan ju gå helt åt skogen ...?
Britta: Ja, det kan det, men i den processen kommer vi åtminstone känna oss levande.
Benny: Det blir jättemycket jobb ...?
Britta: Nu köper vi ett för litet hus, punkt slut.
Benny säger ingenting men antecknar för husfridens skull ett par datum för visningar kommande helg. Och så kommer det sig att de två plötsligt är ägare till ett pyttelitet modulhus byggt på åttiotalet, lantligt beläget på en höjd med utsikt över ängar, hagar och en motorväg i fjärran. Huset är inte vackert, ser närmast ut som en barack, men en utbyggnad kommer ändra på det, tänker Britta. Benny begriper inte hur det ska gå till, men han hoppas att Britta hädanefter kommer vara glad och harmonisk, nu när hon fått sitt lilla hus att bygga ut. Och tänk, det kanske han har rätt i?
Jag har en nittioettårig kvinna i min bekantskapskrets, hon heter Lena och är mamma till min svåger. Jag har bara träffat henne sporadiskt genom åren, men de senaste månaderna har hon gjort ett jobb åt Skåne och mig, och kontakten har därför varit intensiv.
Nu till full rulle-grejen: Vid ett tillfälle när hon ringde härförleden och frågade hur det var med oss svarade jag som jag brukar när jag får den frågan. Det är full rulle. Det är nämligen alltid full rulle i mitt liv trots att jag hela tiden strävar åt motsatt håll. Jag vill ha ett lugnt och fridfullt liv. Ett liv som jag själv styr framåt i sakta mak. Ett liv där jag hinner orientera mig och känna efter vad jag vill. Det är ju så man vill leva, inte sant? Så när jag svarade full rulle så beklagade jag mig, såklart. Som alltid när jag svarar full rulle (eller fullt ös medvetslös som jag brukar variera mig med). Jag lider ju över det faktum att tillvaron är helt hänsynslös mot mig i sin brutala oberäknelighet. Jag suckar och stönar (en lagom aning) och fyller ut med pauser för att alla ska hinna reflektera och förstå hur jävligt jag har det på grund av faktorer jag själv inte kan påverka. Så även denna gång när det var Lena som frågade. Och vad svarade denna till åren komna erfarenhetsrika människa? Hon svarade: Det låter bra!
Jaha?
Har funderat mycket sedan samtalet ägde rum. Är det full rulle som är grejen? Hon borde veta, som är nittioett och fortfarande jobbar. Eller kan det vara olika från person till person? Känner mig vilse, men prövar just nu med att tänka hurra varje gång någon skit ramlar över mig.
Hur gör ni?
Är redan på sidan tvåhundra nåt (i The Robber Bride av Margaret Atwood). Trots ont i vänster arm. När jag ligger i sängen på kvällen och håller boken framför ansiktet måste jag med jämna mellanrum lägga ner armen för att vila den. Var hos en fysioterapeut häromdagen som tyvärr inte kunde säga vad som var fel. Men såklart fick jag träningsråd ändå; att två gånger per dag guppa upp och ner med en petflaska fasthängd i ett snöre. Första veckan: en halv liter vatten i flaskan. Andra veckan sex deciliter vatten. Och så vidare.
Jag har inte börjat än.
Men boken är bra. Kan verkligen rekommendera. Åtminstone om man gillar detaljerat berättande på många sidor (528), med liten text. Tre kvinnor i Toronto, som varit vänner sedan studietiden, har alla drabbats av en fjärde kvinna, Zenia, som till synes utan skrupler erövrat deras pojkvänner/män, en efter en. Snott dem, helt enkelt. Och givetvis är hon blond och storbystad, det kräket. Så när hon äntligen dör (det här är ingen spoiler, det avslöjas i början av boken) går trion gladeligen på hennes begravning, och vem kan anklaga dem för det. Äntligen har rättvisa skipats!
Många år senare, när de tre äter sin månatliga lunch tillsammans på restaurangen The Toxique, tror de inte sina ögon, för där kommer plötsligt Zenia in ...
Spännande, spännande. Men det är inte spänningen jag uppskattar, det är alla detaljer. Alla candels, ceramic eggcups, hot-water bottles, compost heaps, marshmallows, pigs, metal ashtrays, stinking garbage trucks, straw-filled boxes and whatnot. Det är de jag älskar.
Apropå älskar så köpte jag två nya inbundna böcker på vägen hem från jobbet idag. Jag vill skriva sant av Jesper Högström och Hjärtat av Daniel Bergman. Så fina. De får bli julens läsning.
Känner att jag behöver följa upp tidigare inlägg och berätta, för alla och envar som är intresserad, att min bok A Suitable Boy numera är i Indien. Den tog flyget till New Dehli (kunde ha blivit övervikt där ... med tanke på de ettusenfemhundratrettiofem sidorna), och alltså kan jag inte längre läsa den. Min dotter, som också är i New Dehli, hade bara visat den för mig, inte skänkt den, förklarade hon. 'Köp den själv', sa hon också, den lilla hoppan.
Såklart kan jag inte köpa ett nytt ex, jag har ju fullt av anteckningar i hennes (på de trettiofem första sidorna), och nu saknar jag just det exet jättemycket. Vill helst inte läsa något annat. Men har börjat på Margaret Atwoods Robber Bride för att distrahera mig. Och den är i sanningens namn också mycket intressant. Har inte kommit så långt (i den heller), men wow vilken underbar inledning. Morgonrutiner i tofflor och morgonrock fyller sida efter sida. En kopp te här, en puss på makens flint där, men framförallt ett ljuvligt hasande runt i tofflorna från det ena rummet till det andra. Man blir glad! Och sugen på att gå i pension. Inte för att huvudpersonen är pensionär, hon är lärare i krigshistoria på stadens universitet, men hon behöver av någon anledning inte skynda sig på mornarna. Man kan bli avundsjuk för mindre.
Nå, nu kommer jag läsa denna potentiella pärla. 'Potentiella' eftersom en bok som börjar fantastiskt inte nödvändigtvis håller stilen hela vägen. Kommer denna göra det? Det får vi se!
Nu är det tungt att gå upp ur sängen på mornarna. Mörkt och iskallt. Man undrar vad man pysslar med egentligen. Hur det blev så här? Varför finner jag mig i detta självplågeri? (Men sen är det som med förlossningar; i efterhand minns man bara det gölliga. En varm kopp te på morgonkulan, söta elever när man kommer till jobbet.)
Hursomhelst. Jag tänker fan inte jobba heltid fram till pensionen. Nedtrappning har redan inletts och kommer fullföljas under kommande år. Det handlar bara om att tajta till budgeten till förmån för mer ledig tid. Ska bli så skönt. Även att bli av med lite pengar. Då behöver man inte fundera på vad man ska göra med dem.
Sen har jag ju Skåne också. Han sitter nu som nybakad pensionär i ett litet hus ute på landet, endast två och en halv mil från mig. Det är landet, landet och även om han lärt känna bonden som bor i närheten, så behöver han också mig. Som det är nu kommer jag ut på helgen och somnar i soffan på grund av TRÖTT.
Så kan vi inte ha det, tänker jag, och alltså måste jag gå ner kraftigt i arbetstid.
Jag förstår i sanningens namn inte hur människor överlever utan bloggar. Var gör de av alla tankar? Jag tänker då främst på de som snurrar runt i det omedvetna och som poppar fram när man börjar skriva ett blogginlägg. Vad händer med dessa små juveler? Om jag får spekulera (och det får jag ju) så är min gissning att de blir kvar i det omedvetna, där de förökar sig som kaniner under årens lopp. Det blir tungt att släpa runt på med tiden! Inte konstigt att folk blir sjukskrivna på löpande band.
Apropå sjukskrivning, så var jag själv sjukskriven på halvtid förra månaden. Trodde jag. En läkare sjukskrev mig, en sjukskrivning som kändes helt adekvat, för att inte säga klockren. Men igår ringde en person från Försäkringskassan (kan ha varit en robot) och meddelade att jag inte får någon sjukpenning eftersom jag inte arbetade de kvarvarande femtio procenten på rätt sätt. På rätt sätt? Jo, mina procent på jobbet var utlagda på fel sätt. Jag undrade om det innebar att jag i själva verket aldrig var sjuk, utan bara tjänstledig, och fick svaret 'det är så reglerna är'.
Jaha, men då förstår jag precis.
Länge leve Försäkringskassan!
Har bestämt mig för att ta en paus från A Suitable Boy, åtminstone terminen ut. Att vara lärare i maj kostar på, och man har verkligen inte tid att läsa skönlitteratur, det förstår alla som har något i skallen. Den energi man har går åt till att tänka så det knakar, och till att springa hit och dit hela dagarna eftersom man ständigt glömmer saker. Det gäller alla lärare, inte bara mig. Alla kvinnliga lärare, det vill säga. Männen tar det lugnare, liksom de gör inom alla yrken. Män är såna förebilder när det gäller nedvarvning. De förstår på djupet att inget står och faller med dem själva och att någon annan kommer fixa vad det nu är de borde göra. Aldrig att de skulle hispa runt och stressa ihjäl sig för att få allt gjort. Nej, de åker hem istället, som de hälsofrämjande varelser de är.
Men det gäller inte alla män, förstås. Skåne (som ibland är in här och läser) är mycket ansvarsfull och slutför alltid det han tar på sig. Han är som en klippa i det avseendet. Ja, i alla avseenden, faktiskt. Och det betyder inte att han hispar runt och stressar för att få allt gjort, han gör det han ska lugnt och metodiskt. Som i helgen, till exempel, då han 'styrde upp' min bod på landet. Allt jag hade där åkte ut och lades i olika högar på gräsmattan. Eller travar, snarare. Ordnade travar. Sen åkte det mesta in igen, på ett helt nytt sätt. Jag har aldrig i hela mitt liv sett en mer välorganiserad bod, och det säger ju en hel del om vissa män. De är inte som män i allmänhet!
Som belöning för bedriften med boden läste jag sedan högt ur Gösta Berlings saga (f'låt A Suitable Boy). Mina och Skånes två första gemensamma år harvade vi oss igenom Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, och nu har vi tagit oss an en ny Selma Lagerlöf. Jag tänker att det är såna små projekt som skapar glädje och samhörighet i ett kärleksförhållande. Om inte den ena (jag säger inte vem) envisades med att somna hela tiden, vill säga. Hur fan ska man då kunna få en gemensam upplevelse? För att inte tala om hur frustrerande det är att läsa högt för någon man måste väcka gång efter annan ... Ett knep jag har är att plötsligt skrika en mening i texten. Högt som fan. Då rycker han till minsann, och spärrar upp sina skånska blå ögon. Lite gulligt, men mest irriterande ändå. BERÄTTA VAD SOM HÄNT! säger jag, men det kan han förstås inte. Ändå försöker han, vilket också är lite gulligt, men även irriterande såklart.
Hursomhelst, vi ska givetvis igenom Gösta Berlings saga, jag kommer inte ge mig. Vi började läsa den i julas och är nu på sidan tjugo typ. Det innebär en hastighet av fyra sidor i månaden. Det gör ungefär sju år och åtta månaders läsning, all in all. Ska det verkligen behöva ta så lång tid, kan man undra? Svaret är förmodligen ja.