När jag beslutade mig för att skriva blogginlägg varenda dag hela året visste jag att det skulle komma dagar som idag. Det vill säga dagar då jag inte har någon tid över för att skriva något inlägg. Bestämde mig ändå för mitt nyårslöfte och tänkte att det blir BRA för mig, att behöva skriva när jag inte har tid, för då kommer jag bli tvungen att SLÄPPA KONTROLLEN.
Vilken jävla kontroll, kan den som vill fundera på helt på egen hand.
Om man googlar Man bygger bara hus en gång i livet får man upp:
'Och då är det viktigt att det blir som man vill ha det.'
Fast nej, det är det inte, kan jag härmed meddela.
Skåne och jag bygger, för första och förmodligen enda gången i vårt liv, och vi vill INTE att det ska bli som vi vill ha det. Tvärtom har vi insett att det är överraskningarna som gör byggandet spännande. Missräkningarna och besvikelserna. 'Att få det som man vill ha det' är galet överskattat.
Exempel: Vår framsida blir inte vacker, med sina för stora och för små fönster utslängda som på måfå. Man kan undra hur det gick till, men den egentliga frågan är: Vem fan vill ha en vacker framsida? Att säga att vår blir anskrämlig är kanske att överdriva något, men sätter man ihop ett litet modulhus från åttiotalet med ett för stort modernt stycke laduhus så blir det som det blir. Det är bara det jag vill ha sagt. Och att vi är GLADA över detta förvånande resultat, för det gör vårt hus oväntat.
För övrigt är väl vackert ute? Det måste det vara, så länge som det varit inne. Och är det inte ute så kickar jag ut det NU.
Benny: Men Britta min spitta, vi måste ju ha en ritning om vi ska bygga ut.
Britta: Spitta?
Benny: Ja, spätta, alltså. Man säger ju så om brudar som åker motorcykel ... he he.
Britta: Jag åker väl för fan inte motorcykel. En enda gång i mitt liv har jag suttit på en, det är allt.
Benny: Nä, men det rimmade ...
Britta: Hmmm, men en ritning kan jag nog ordna. Jag såg ett avsnitt av Husdrömmar där en tjej ritade själv, hon behövde ingen arkitekt.
Benny: Måste man inte ha ett speciellt program för att göra såna ritningar? Ett datorprogram?
Britta: Nej, hon ritade för hand och det blev jättebra. Vi börjar så, i alla fall. Kan du hämta papper?
Benny: Annars har jag en avlägsen släkting som jag tror är arkitekt. Björn heter han, om jag inte minns fel.
Britta: Vet du vad det kostar att anlita en arkitekt? Åttio tusen.
Benny: För en liten utbyggnad? Det kan jag inte tänka mig att Björn skulle ta.
Britta: Vi prövar att rita själva först. Jag ritade lägenheter när jag var liten, tyckte det var roligt redan då. Långa slingrande korridorer ville jag ha, minns det så väl. Jag ville bli arkitekt, och frågan är varför jag inte gick den vägen ...?
Ja, så började ritprocessen. Benny travade iväg och hämtade papper och pennor och när han kom tillbaka fick han trava iväg igen för att hämta linjal. Att rita en utbyggnad tillsammans kan vara ett fantastiskt roligt projekt som kan ta relationen till oanade höjder. Så tänkte Britta när hon la ner linjalen och drog första strecket på pappret.
Benny: Är det där en vägg?
Britta: Men kan du lugna dig! Jag kan inte koncentrera mig om du pratar samtidigt.
Problem med insyn trodde vi inte att vi skulle få. Kanske kände vi en viss liten oro, men vänligt och bestämt föste vi bort den tanken. Det är ju så få som går förbi här och bla bla bla. Och vi vill ju ha utsikten!
Nu får vi leva med att folk kan titta in och se det mesta. Såklart har vi googlat och hittat massor av insynsskydd men då förlorar vi ju utsikten, den som är orsaken till de stora fönstren. (Såklart kan man också skrämma skiten ur folk så att de väljer en annan väg för sin promenad, men Skåne och jag är tyvärr inte lagda åt det hållet.)
Det är ingen utsikt över sjö eller berg precis, men det är ändå vår utsikt. En liten grusväg vid tomtgränsen, sen en stor hage där kor och ibland tjurar går. Stenrösen, nyponbuskar, allehanda träd, en gammal väderbiten lada. Bortom hagen breder åkrar ut sig och därefter, som kronan på verket, motorvägen. På natten syns långtradarna som lysmaskar i mörkret.
Ladan
Nu har vi plockat undan julpyntet. Tidigt, jag vet, men vi behöver hålla undan alla lösa föremål om vi inte ska förlora förståndet i den här processen. Ett påskägg som stod på en väggfast hylla åkte i golvet och gick sönder imorse på grund av vibrationer, så då tog vi bort alla kvarvarande påskägg. Det var inte en dag för tidigt, men att julpyntet redan ryker är sorgligt. Det piggar upp i januari, när det finns få andra glädjeämnen.
På bilden, som togs i förrgår, kan man se påskäggen på översta hyllan mellan fönstren.
Imorse var vi tvungna att gå upp tidigt, för halv åtta skulle en rörmokare komma på besök. Vi fick beskedet igår kväll och ställde alarmet på kvart över sju, men vaknade någon halvtimme tidigare när snickarna började ta bort panelen på det befintliga huset. Att ta bort panel skapar mer oväsen än något annat gjort hittills. Det bankar, smäller och borras. Borrningarna låter som borren när man är hos tandläkaren och upplevelsen kan närmast jämföras med att sitta i munnen på en person som lagar arton hål.
Det befintliga huset, som är ett fult barackliknande åttiotalshus, är mycket litet. Om det inte hade varit så fult så hade det inte synts överhuvudtaget. Men det ligger högt och fint (om man bortser från E20 som skär genom landskapet, men vem fan bryr sig). Genom att skala bort fasaden, och sätta dit en ny, är vår förhoppning att barackkänslan ska avta. I synnerhet som den gigantiska utbyggnaden liksom kommer svälja det lilla ursprungliga huset.
Tjugo över sju var vi uppe. Jag smet in på toa och bytte om. Lade mina kläder där igår kväll, redo. Skåne laddade kaffebryggaren och jag gick ut med vår hund. Tog grusvägen för morgonpromenaden ända ner till den andra bonden i byn. Stod där en stund och tittade på vårt hus på kanske sexhundra meters avstånd. Gick sedan tillbaka. Huset ser bra ut på avstånd. På nära håll ser man att det är felplacerat på den lilla tomten. Det borde skjutas längre norrut, men det går tyvärr inte.
Tur att man lär av sina misstag. Nästa gång vi bygger hus, Skåne och jag, kommer det bli mycket bättre.
... en Benny och en Britta.
Som nu ska bygga ut fast de inte skulle bygga ut.
Ett litet fult hus ska bli ett stort ... vackert?
Har de månne också kossor inpå knuten?
Och en bonde som heter Rolf som närmaste granne?
Det skulle inte förvåna mig.
Britta: Hon den där tror att det bara är hon som bygger ut.
Benny: Ha, det är det ju verkligen inte! Skåne är ju också inblandad.
Britta: När jag säger hon den där menar jag givetvis även Skåne. Men hon tror att det bara är de två som bygger ut. Hon har inte fattat att vi också gör det.
Benny: Men det gör vi väl inte heller?
Britta: Jo, det gör vi.
Benny: ???
Britta: Ett byggprojekt är en långdragen historia och vi har påbörjat vår.
Benny: När gjorde vi det?
Britta: Åh, det kommer du väl ihåg ändå. När vi var ut till huset i lördags och konstaterade att vi inte kan bo i ett sånt fult litet hus? Vi skrattade och undrade varför i hela friden vi hade köpt det, minns du?
Benny: Jo, det minns jag. Vi insåg att vi inte kommer kunna bjuda hem folk utan att skämmas ihjäl.
Britta: Ha ha ha! Då blir det inga fler middagsbjudningar, hurra!
Benny: Ha ha ha, hurra!
Britta: Hursomhelst så började vår utbyggnadsprocess där och då, och nu kan vi inte backa ur den.
Benny: Började den där?
Britta: Ja, såklart! Hur tror du hennes och Skånes process startade? Tror du att det bara sa pang och att bygget var igång? Nej, nej. Man kan inte ens sätta fingret på deras startskott, så luddigt och rörigt var det.
Benny: Var det? De som verkar så rediga? Och trevliga också.
Britta: Nej, gud, det är de inte. De är extremt komplicerade och ganska jobbiga att ha att göra med. Det är tur att de har lejt bort allt jobb. De ligger mest i soffan och äter gravad lax medan snickarna gör jobbet, och inga är nog gladare över det än snickarna.
Benny: Jaha, det hade jag inte gissat. Men då förstår jag.
Britta: Vad förstår du?
Benny: Jag förstår att du och jag redan är igång med vårt utbygge, även om det inte verkar så.
Britta: Mycket riktigt.
Jag (ivrigt): Jag har ett nyårslöfte!
Skåne: Jaha, det har inte jag.
Jag: Nej, men jag har. Jag ska skriva ett blogginlägg per dag hela året!
Skåne: Ja, kör bara. (hörde jag en ironisk klang?)
Jag: Ja, det ska jag! (ivern är kvar)
Skåne: Jag börjar känna dig nu, det är jag ska det och jag ska det, och efter tio dagar är det över ...
Som var och en förstår funderar jag nu på att skaffa en ny karl.
Men först kommer jag skriva ett blogginlägg per dag hela 2023. Ha ha!
