Mitt liv i punktform

Jag har utmanats av Cina att berätta tio intressanta saker om sig själv. Tack Cina! Det är tur att jag är så pass intressant som jag är *hrmpf host*.

1. Jag älskar ordböcker av alla de slag: Vanliga ordlistor, synonymer, antonymer, idiomatiska uttryck, ordspråk...you name it. De ska vara på svenska, engelska, tyska, spanska, franska, latin, italienska eller något annat hyfsat begripligt språk. Kan sitta och läsa i timmar!

2. Jag avskyr glasspinnar. Själva pinnen alltså, som väl alla förstår. Glass är ju gott.

3. Under mina 25 år som mamma har jag regelbundet stulit godis ur mina barns godispåsar. Till mitt försvar har jag haft tre ursäkter: 1) De kommer inte märka något eftersom jag köpte så mycket åt dem. 2) Godis är inte nyttigt för dem så jag gör dem egentligen en tjänst. 3) De verkar inte tycka så mycket om det här godiset...annars hade de väl redan ätit upp det?

4. Jag är överhuvudtaget ganska bra på att ljuga. Använder dock denna talang mest bara av praktiska skäl. Som när jag måste redogöra för ett händelseförlopp som är långt och omständigt t ex. Då ändrar jag lite så det går fortare att berätta. A win-win situation. Men på min blogg håller jag mig förstås alltid strikt till sanningen. *ler fromt som en nunna*

5. Jag har bara udda tekoppar i mitt skåp. Under många år hade jag komplex för det och tyckte det var lite pinsamt när jag dukade fram dem. Men inte längre. Äldsta koppen är den enda kvarvarande av de sex jag köpte när jag flyttade hemifrån. En annan av kopparna fick min mellandotter av min mamma när hon fyllde två år eftersom hon önskade sig "en blommig mugg" av mormor. En CAFFÉ NERO kopp tog min äldsta dotter med sig hem till mig från London där hon en period jobbade på det cafeét. Mr Fit, står det på en av mina favoritmuggar. Den är min makes, men allt hans är ju mitt. Och så vidare. Varje mugg har sin egen historia.

6. Jag har varit på ett bröllop där brudgummen på nattkröken stötte på en av de kvinnliga gästerna. Det var inte vackert.

7. Jag är treo-missbrukare. Detta kan eventuellt komma som en överraskning eftersom jag, sist jag skrev om det, uttryckte något i stil med: Nu är det slut på treomissbruket! Eller: Nu har jag tagit min sista treo! Det hade jag inte.

8. Jag önskar mig en ny dator i julklapp.

9. Jag tål inte tvångsmässigt positiva människor. Livet består av både gråt och skratt, förtvivlan och lycka. Åtminstone mitt liv. (Åh, fan ta den som försöker ta det ifrån mig!)

10. Jag har en man, tre döttrar, två hundar och en blogg. Men det visste ni kanske redan...=)

Något yrkesskadad kanske

Adventslugnet har lagt sig och jag sjunger med i Auld Lang Syne som fyller köket med julstämning.

Min 15-åriga dotter tittar på mig med avsmak.
"Vad är det där för musik???"
"Det är Auld Lang Syne!", säger jag och känner hur jag genast går igång. "Det är en låt som skrevs på 1700-talet i Skottland!"
Ingen reaktion. Hon tittar på sin datorskärm.
"Jo, förstår du, i Skottland på 1700-talet fanns en man som hette Robert!"
Nu öppnar hon munnen.
"The Dogfather, haha." Hennes blick är fortfarande helt upptagen av datorskärmen.
Jag ignorerar hennes dogfather.
"Han skrev dikter förstår du! Han åkte också runt Skottland och samlade ihop gamla folksånger", fortsätter jag.
Hon tittar stint på datorskärmen.
"The Dogfather, haha. The Godfather för hundar liksom, haha."
Jag fortsätter ignorera hennes surfande. Nu är det Robert Burns och Auld Lang Syne det gäller.
"Och just Auld Lang Syne, som han skrev, sjungs nuförtiden i England och Skottland varje nyårsafton! Jättekänd låt!"
Nu tittar hon upp från datorn, och ser irriterat på mig.
"Ja, men du frågade ju!", skyndar jag att försvara mig med.
"Så man kan inte säga att det var mitt fel...", försöker jag. Kanske förstår hon att det var hennes inneboende önskan att bli bildad i skottsk litteraturhistoria som satte igång min föreläsning...? *hoppas*
"Eh.....JOOOE, det var ditt fel!", säger hon och ser ut som bara hon kan (übersöt) . Nu har hon iallafall tillfälligtvis släppt fokus på datorn. (Alltid något.)

Om hon lärde sig något om det Skottska kulturarvet...?
Osäkert.

Grrrrrrrrrrrrrrr!

Fick ett mobilsvarmeddelande igår.
Då slår man 222 och sen lyssnar man.
(Så mycket har jag lärt mig.)
Det var en arbetskompis, vi kan kalla henne Rosa, som ville att jag skulle ringa upp hennes mobil på nummer blablablablabla.
"Hm, varför rabblar hon sitt nummer", tänkte jag. "Hon vet ju att jag har det sparat på min mobil."
Eftersom jag var ute på vift och upptagen just då bestämde jag att jag skulle ringa henne när jag kom hem.
Vilket jag glömde bort.
För en stund sedan kom jag på det och letade hennes nummer i mina kontakter. I mobilen, alltså.
Ingen Rosa.
Jag vet att jag en gång sparade hennes nummer så det måste vara mobilen det är fel på.
"Nåja, jag kan ju ringa 222 igen och lyssna mig till hennes nummer", tänkte jag som är en problemlösare av stor rang.
Men, se det gick inte för hos 222 sa de bara att jag inte hade några meddelanden.
Är det bara jag som får frispel på den nya tekniken???
Nänä, okej, mobiltelefoner har funnits ett tag och kanske inte går under rubriken Ny teknik.

MEN ÄNDÅ!!!

*samlar ihop min mobil, alla jävla fjärrkontroller, diverse batteridrivna cykellysen, min digitalkamera, alla odefinierade laddare och tänder på*

Snart ska jag börja

Idag ska jag dammsuga och torka golv.
Sedan ska jag byta gardiner och ställa fram adventsstakarna.
Lite julklappsinköp måste också hinnas med.

Jag vet, det låter verkligen inte som jag.
Eller jo, att planera så här, men inte att genomföra det.

Om man lördag efter lördag år ut och år in vaknar och spritter av glädje över alla nyttiga saker man ska få gjorda under dagen,
om man varenda lördagmorgon älskar att lista dessa sysslor och (i fantasin) se det vackra välstädade hemmet framför sig,
bara för att sedan varenda lördagkväll inse att det sket sig;

är man då en fantastisk optimist eller bara plain korkad?

Förtydligande

När jag igår skrev mitt inlägg misstänkte jag att alla under 45 skulle virra omkring i landet-utan-insikt-om-åldrandets-villkor och så blev det också.

Här kommer nu ett förtydligande till alla dessa ungdomar:

När man blir lite äldre (än 45) ökar skäggväxten.
Dessa nytillkomna strån är av naturen ganska små och inte stora som tallkvistar. Alltså använder man lämpligen en liten pincett för att ta bort dem, och inte en tång från verktygslådan. För att åstadkomma detta pillgöra måste man komma väldigt nära med synen (den man ser med).
Om man är långsynt kan man inte komma nära med synen för då blir det suddigt.

Prova nu att ställa er minst en halvmeter från spegeln och rycka ut ett speciellt, på förhand bestämt, näshår (eftersom ni kanske ännu inte har någon skäggväxt?) så förstår ni vad jag menar. *learning by failing*

Lycka till.

Åldrandets diskreta charm

Ökad ansiktsbehåring.
Långsynthet.
Någon som kan förklara för mig varför man drabbas av dessa fenomen vid ungefär samma tidpunkt i livet?

Och till er som inte förstår frågan: Vänta bara.

Fortfarande november

Kvällens livräddare:

Hot indisk hämtmat och en ask Merci - finest selection.

A woman has got to eat what a woman has got to eat.

Överlevnad

Vad gör man inte för att överleva en måndag i november?
Äppelkaka och vaniljsås.

Over and fetout.

Slut i blajblajrutan

Jättemycket sorterande av tvätt blev det inte, men lite.
Dessutom har jag lagat mina träningsbyxor som hade spruckit lite i en söm, gått långpromenad med maken i duggregnet, kört ett gympapass på Friskis, handlat och lagat god middag.
Det är bäst jag passar mig så jag inte blir perfekt.
Men vid närmare eftertanke så är det nog ingen risk.

Till yttermera visso är jag för närvarande snygg i håret.
Klippte mig i förra veckan. Kort och snyggt.
*antar att ni antecknar*

Godnatt!

Tvätt

Sitter här och funderar på om jag ska bygga en fördämning mellan källaren och markplanet för att förhindra all ren tvätt att tränga upp från källaren via ventilationstrummor och elementrör.
Eller om jag ska sortera tvätten och förpassa den till de byråer och garderober där den hör hemma...?

Oavsett vad jag väljer har jag iallafall något att göra idag.
*glad och tacksam*