Kvinnan smusslar med sin fusklapp

Kunde inte för mitt liv komma på hur novelletten skulle fortsätta när jag fick en kommentar som löste problemet. Kommentarer kan verkligen vara till god nytta!

Alltså:

Kvinnan smusslar med sin fusklapp.

Den hon har skrivit ner naturliga frågor på, om ni minns. Eftersom hon har lätt att få hjärnstillestånd i dejtingsituationer. Inte för att det här är en dejt, det kan vara något helt annat, men vi bortser från det för tillfället.

Då har vi:

Mannen fingrar på sin jordgubbscheesecake, och kvinnan smusslar med sin fusklapp.

Någon förstulen blick utbyter de säkert. Och kanske låtsas kvinnan krångla med något i kappfickan för att han inte ska förstå att hon kikar efter frågor att ställa till honom. Samtidigt försöker hon smussla upp lappen ur byxfickan, där hon tryckte ner den innan hon gick hemifrån.

Nej, det där blev väl lite väl komplicerat? Det är ju inte så realistiskt att man krånglar i två fickor samtidigt, inte ens jag brukar göra det. Speciellt inte när jag sitter och fikar med någon jag aldrig träffat förut. Vi tar bort krånglet med kappfickan och låter henne smussla upp lappen ur byxfickan. På ett subtilt sätt, förstås, så att mannen inte ser vad som försiggår.

The man and the woman in the coffee shop

Ni vet känslan när man sätter sig ner på ett fik med någon man inte känner, men vill lära känna, och har en fusklapp med naturliga frågor eftersom det blir helt blankt i huvudet när man förväntas vara naturlig i krissituationer?  Man kan misstänka att just den känslan nu dallrar som en bryllépudding mellan de två.

Och sedan kan man bara spekulera om fortsättningen, eftersom vi inte ens vet vilka de två personerna är, och varför de sitter på det här fiket tillsammans.

Spekulation: Han fingrar på sin jordgubbscheesecake.

Här är det intressant att stanna upp och fundera på vilka signaler den här handlingen sänder ut. Vad säger det om vår man, att han i den här situationen fingrar på sin jordgubbscheesecake?

Är han nervös?

Busig?

Utsvulten?

Trött?

Det kan man inte veta förrän man fortsätter skriva.

Blodet ryker

Har tänkt lite fram och tillbaka på min skräckromantiska tartelett, och funderar starkt på att ta bort blodet. Dels har jag ingen erfarenhet av blod och när man skriver fiktion ska man hålla sig till det man är väl förtrogen med. Dessutom kan det ju inte rinna hur mycket blod som helst ur en väska, den borde ju redan vara tom nu när halva kvinnans kappa är röd.

Så jag tar bort blodet, och flyttar tillbaka händelseförloppet till presentdisken utanför kassan på Claes Ohlson. Och de (kvinnan och mannen) går till fiket där de tar varsin cheesecake med jordgubbar till kaffet. Hon väljer först, och han, som än så länge är lite mer strömlinjeformad i karaktären, tar samma. Endast ett litet bord mitt i är ledigt och de sätter sig där, mitt emot varandra. De flackar med blicken och ler nervöst, varför kan man bara spekulera i, det är ju mycket på gång i den här novelletten.

Spekulation:

Jag säger inte att det är ett potentiellt kärlekspar! Det kan lika gärna vara en mor med sin borttappade son eller en bredaxlad brandman med en kvinna som han räddat ner från ett träd. Man får helt enkelt tänka sig att det kan vara vad som helst.

Annandag jul igen

Jobbar nu ner de sista resterna av Aladdinasken, inte för att det är roligt, men det måste ju göras. Tillåter mig fascineras över den nya somriga flädercremespralinen, som den sanna motståndsrörelse jag är, när det kommer till onödiga förändringar. Vem arbetade sig fram till denna smak och konsistens (som närmast är att liknas vid ett shampoo jag nu inte minns namnet på)? Och vilket var incitamentet?

Annandag jul

En annan sak Lena Andersson redde ut för mig igår: skillnaden mellan en varelse och en icke-varelse. En potatis kan tyckas vara en varelse med tanke på den växt- och livskraft den besitter när man stoppar den i jorden, men den har ingen egen vilja (kan till exempel inte springa iväg om den utsätts för hot) och är därför en icke-varelse. Till skillnad från en människa, som är en varelse eftersom hen har en vilja och kan fatta självständiga beslut. Lätt som en plätt, men jag undrar var gränsen går, är exempelvis bakterier varelser eller icke-varelser?

Juldagen - en dag med smör på

Har legat i soffan och lyssnat på gamla Allvarligt talat med Lena Andersson (P1) idag. En filosofisk överdos, men juldagen är väl perfekt för det, inbäddad mellan jul och nyår som den är. Och hon säger ju rätt smarta grejer ibland, Lena, som att det inte är någon mening med att sätta igång med något man redan vet resultatet av, till exempel. Det ska bli ett av mina ledord för 2016. Det är slut med alla jävla målbilder och skit, har aldrig trott på dem, men det är ju inte så lätt att stå emot när hela samhället går in i en kollektiv målbildspsykos. Det blir inga mer tankar på 'helheten, döden eller det färdiga resultatet' för Lena säger att vi ändå inte klarar det rent kognitivt eftersom vi är instängda i det egna medvetandet.  För varje aha-upplevelse hon givit mig idag har jag tagit en chokladbit ur Aladdinasken, så nu mår jag illa. Den där nya med 'hallonstänk och saltlakritscrisp' är särskilt äcklig, tycker jag, men den med med 'somrig flädercreme' ger också kräkkänslor.
God fortsättning!

Han framför mig kollar tydligen på Ernst!

Nu ska ni får höra!

Innan jag skrev inlägget om Ernst hade jag etthundra nio följare, och nu har jag etthundra tre!

Så kan det gå, när man ifrågasätter Ernsts brysselkål.

Jag ska nog återvända till min skräckromantiska novellett på Claes Ohlson, eller hur. Det är där jag hör hemma, bland blödande tygväskor och filosofiska resonemang om huruvida det är okej att fika ensam eller inte.

Nu går de, hursomhelst, tillsammans för att ta en kopp kaffe, min kvinna och min man. Det ligger ett fik precis bredvid Claes Ohlson, fast en våning under, och dit är de nu på väg. Kvinnan med sina vackra nyckelben och mannen med sitt välansade grå hår. Det håret har jag inte nämnt förut, men nu vet ni. Det är välansat och lent som bäbishår, förutom uppe på skulten där han har kletat i mousse för att få det att stå.
De tar rulltrappan ner och hamnar rakt i fiket. När de går mot disken för att köpa sina kaffe latte lämnar de ett pärlband av bloddroppar efter sig. Och kvinnans kappa blir rödare och rödare.
'Ska du ha något till kaffet?' frågar mannen, och hans blick vandrar från kvinnans ögon ner till hennes nyckelben.

Den repliken kan man väl kalla för en cliffhanger, va? Man undrar ju när han ska upptäcka att hon är helt nerblodad, och hur han då kommer reagera.

Fortsättning följer, kanske.

Dan före-dan före-dan före-dan före dopparedan

Idag vaknade jag kvart över tio. Sedan dess har jag ätit frukost och julstädat diskhon.

Planen för dagen är att läsa. Jag har en trave böcker på sammanlagt trettonhundra sidor att ta mig igenom under lovet, vilket innebär sjuttiotvå sidor per dag. Sjuttiotvå sidor tar ungefär två och en halv timme för mig att läsa, i genomsnitt. Vissa texter kräver fem minuter per sida och andra en och en halv minut, så man måste räkna på ett medelvärde. Roligt ska det bli, i alla fall.

Här är min jultrave:

Min kamera tar tyvärr bara spegelvända bilder, så ni får byta plats på soffan och den vita fåtöljen i era hjärnor. Tänk bara tvärsom.

Dagens dan före-dan före-dan före-dan före dopparedan-fråga: Vilken är min favoritfärg?

Väntrum - jag älskar dom

I morse vaknade jag med jordens migrän. Inte att undra på, det var ju första dagen på min julledighet, och mina blodkärl i huvudet, som snällt hållit sig på plats in i det sista, var riktigt pissed off. 'DIN JÄVLA IDIOT, VARFÖR KÖR DU PÅ HELA TERMINEN SOM OM DU VORE ODÖDLIG, DU ÄR FÖR FAN FEMTIOTRE OCH INGEN JÄVLA TJUGOÅRING!'

Ungefär så, i fri översättning.

Jag kravlade mig ur sängen med bultande huvud, gjorde i ordning frukost, började må illa och kallsvettas, la mig i sängen igen (för kallsvett och illamående är faktiskt inte min grej), klev upp, för inget blev bättre av horisontellt läge, gick på toa (ni slipper detaljer), tänkte att jag kanske håller på att dö, klädde på mig, cyklade till jour-vårdcentralen, tog hissen upp till rätt våning, satte mig i väntrummet, knäppte upp jackan, tittade på utsikten genom det stora fönstret, andades in den högklassiga väntrumsluften, kände mig bättre och åkte hem igen.