Långsamhetens lov

Det visade sig att jag behövde läsa om från början. Det är alltför många personer att hålla reda på för att man utan problem ska kunna glida in på sjätte sidan.

För att få lite ordning och reda i persongalleriet:

Modern heter Mrs Rupa Mehra. Det är hennes kamp berättelsen ska skildra.

Hennes barn:

Arun, som är gift med Meenakshi. De har tillsammans flickebarnet Aparna.

Savita, som i detta nu gifter sig med Pran Kapoor (som egentligen är för mager, men 'Savita will fatten him up', så det problemet kommer snart vara löst).

Varun, som jag tror är av hankön, alltså en son.

Lata, den yngsta dottern, och föremålet för moderns ansträngningar i denna roman.

Om jag läser fem sidor i veckan kommer jag behöva 1 535/5 = 307 veckor till att läsa hela boken. Det innebär ungefär 307/52 år, vilket med andra siffror är strax under 6 år. 

Säg 6 år, för att ha ett uns av marginal.

Om jag ökar ambitionen till tio sidor per vecka kommer jag bli klar på tre år.

I sanningens namn; min läsning av A Suitable Boy känns som ett underbart och livgivande litet projekt i grenen långsamt läsande. Jag tror att jag satsar på tio sidor i veckan, men jag tänker inte slå fast något i förväg, det får helt enkelt bli som det blir.

Fem sidor eller tio sidor. Tre år eller sex år. Kanske 4,5 år om det visar sig att jag landar på ett medelvärde av 7,5 sidor i veckan. Under alla omständigheter underbart.

A Suitable Boy

Läser A Suitable Boy av den indiska författaren Vikram Seth, och vilken fantastisk bok det är! Den handlar om en mors försök att hitta en lämplig ung man till sin dotter, och att det inte är ett enkelt projekt modern ger sig in på förstår man av sidomfånget: 1 535 sidor. Vem behöver så många sidor för att berätta om någonting överhuvudtaget? Den som har en väldigt rafflande historia med många förvecklingar, får man anta. Jag har bara läst fem sidor än så länge (förra veckan) och ser vansinnigt mycket fram emot de kommande 1 530. En av mina döttrar satte boken i händerna på mig för att jag ska få djupare inblick i liv som levs i Indien, och jag är tacksam såklart.

Jag kan ännu inte recensera hela boken, men de första sidorna är lovande. Modern verkar vara en handlingskraftig kvinna och det ska bli ett nöje att följa hennes ansträngningar. Rent skrivtekniskt är det också intressant. Hur fyller man så många sidor med ett så pass begränsat ämne? 

Nå, de fem sidor jag läst sätter en skön ton som väcker minnen av morsorna i Jane Austens böcker. Kvinnliga nidbilder får man väl lov att säga, men ändå så underbara karaktärer i sitt oförblommerade martyrskap. A Suitable Boy börjar på en äldre dotters, Savitas, bröllop, och modern ba: 'Everything I do is for you, and no one appreciates me. I have chosen such a good boy for Savita, and all everyone does is complain.'

Ha ha ha! 

Men ärligt talat: Vilken moder känner inte igen sig i den självömkande harangen? Ni vet när man anstränger sig som fan, och ungarna sen inte uppskattar det. Så jag kan förstå Mrs Rupa Mehra. Om man är uppfostrad att serva sin omgivning och sen bara får skit för det, då blir man inte glad.

Nu ska jag läsa sidorna sex till tio.

När får man gå i pension?

Mina tre vuxna barn plus en blivande svärson råkade komma hem samtidigt i veckan. Full fart på jobbet hela dagarna plus full fart hemma hela kvällarna = död mamma.

Jag känner av att jag närmar mig sextio, och det är tråkigt. Inte att närma mig sextio i sig, men att inte orka hålla samma tempo som jag orkat tidigare. Att känna sig som en slaktad julgris när man ska upp på morgonen och en klubbad säl när man landar i sängen på kvällen.

Å andra sidan är det kanske bra, för det behöver mötas med VILA, och vila är väl ändå något av det allra bästa i livet. Jag älskar verkligen att vila.

Men tyvärr inte idag. Har prov och uppsatser med mig hem som jag bara måste beta av. Och sen, redan imorgon bitti, kommer en till arbetsvecka med fullt ös från måndag till fredag.

Hur ska jag orka? 

Vem har planerat mitt liv? 

Om det inte varit jag hade jag gjort slarvsylta av det aset.

Äntligen!

Skåne har börjat packa. I sommar flyttar han hit. 

SÅ JÄVLA PÅ TIDEN, tycker jag som inser att livet kan ta slut när som helst. Förhoppningsvis lever man till runt åttio, men det finns ju inga garantier, SOM BEKANT!

Slutligen har Skåne förstått det. Efter mina enträgna förklaringar av livets villkor. 'Du kanske dör imorgon och då kommer vi aldrig få bo tillsammans', och hundra liknande haranger har gått på repeat i fyra år. Skåne har dödsångest och det har jag utnyttjat. Mina osjälviska mål helgar medlen ju.

För det är för hans egen skull jag tjatat hit honom. JAG klarar mig bra på egna ben, men han behöver liksom mig. Inte för det mest basala, han klarar av att bo själv och laga sin mat, men han behöver ju ha ROLIGT också. Lite fart och fläkt i tillvaron. ÄNTLIGEN har han fattat det. 

Jag borde fira.

Britta och jag

Britta och jag är inte speciellt lika varandra, men vi hatar januari båda två. Ett djävulens påfund, som vi brukar säga. Just nu räknar vi timmarna som återstår. Drygt sjuttiofem timmar to go.

Sen kommer februari och den månaden älskar vi. Ljuset återvänder, man kan börja så fröer (det gör vi normalt inte men vi har i sann Covid-anda bestämt oss för att börja i år) och man kan glädjas åt att våren och sommaren närmar sig. Jag älskar att glädja mig åt vad som komma skall. Det är det bästa, för när det man längtat efter väl anländer kan man få lite panik över att man snart kommer förlora det, inte sant. Så är det i alla fall för Britta och mig. Dessutom är det inte alltid så himla roligt med vår och sommar som man kan tro.

Hursomhelst.

Britta behöver verkligen rycka upp sig nu. Hon ska inte inbilla sig att självfallet återvänder och livet börjar svänga enkom för att februari inträder. Det hjälper till, det gör det, men hon får allt dra sitt strå till stacken. Tänker att jag ska anmäla henne till en digital tangokurs. Jag tror att tango är precis vad hon behöver för att komma ur sin nedstämdhet. Hon är ganska mycket tango till sin personlighet (förutom i januari), det är liksom riv och klös och klackar som smäller. Grrrr!

Benny är inte en tangotyp, om någon nu trodde det. Om han också vill ha en digital danskurs får jag tänka till ordentligt. Vilken dans passar honom? Ingen är mitt spontana svar, men någon måste väl finnas? Små grodorna? 

Benny och Britta del 19

I det lilla radhuset en fredagskväll i januari.

Britta: Jag kommer aldrig bli lycklig.

Benny: Vad säger du? Säg inte så.

Britta: Jo, jag kommer aldrig bli lycklig, jag inser det nu.

Benny: Men ... du har det väl bra?

Britta: Ja, men jag kommer aldrig bli lycklig.

Benny: Vi har ju ett jättefint hus och allt!

Britta: Är det det livet går ut på, att ha ett fint hus?! Skärp dig.

Benny: Nej, det är klart att inte livet går ut på det. Men vi har haft tur att det gått upp så mycket i värde sen vi köpte det.

Britta suckar och känner sig märkligt dränerad. Som om all hennes energi runnit ur henne och sipprat ner mellan soffkuddarna. Hon får lust att fråga Benny när han blev lobotomerad, men hon gör det inte. 

Britta: Man blir inte lycklig av pengar.

Benny: Nej, det har jag inte sagt, men det är bra att ha dem.

Britta: Ja, till en viss gräns. 

Även håret på Brittas huvud ser energilöst och deprimerat ut. Vart tog självfallet vägen? Det som levde sitt eget liv för bara några år sedan. Nu är de färglösa hårtestarna spikraka, som om de knall fall dött.

Britta: Det märkliga är att du går omkring och är nöjd med livet för att huset har gått upp i värde. 

Benny: Inte bara för det, jag har ju dig också.

Britta fnyser ljudlöst.

Benny: Så länge jag har dig kommer mitt glas vara halvfullt.

Britta: Halvfullt? 

Benny: Ja, med råge. Kom och sätt dig närmare mig, vill du se Talang eller På spåret?

Ett nytt fräscht år

Okej, det har börjat lite klent, men som jag brukar säga; då kan det ju bara bli bättre. Så småningom, i alla fall. Och när det gäller Trump kan jag faktiskt relatera, för jag är också dålig förlorare. Så dålig att jag undviker att ge mig in i tävlingar, och det är väl det rådet jag skulle ge honom om han hade tid att lyssna: GE DIG INTE IN I TÄVLINGAR. Vän av ordning skulle kanske säga att ett demokratiskt presidentval inte är någon tävling, men då vet hen inte vad det är att ha TÄVLINGSINSTINKT.

Sen har vi Covid också, som hänger som ett litet skitmoln över entrén till 2021, det måste man ändå säga. SKITMOLN.

Men annars känns det nya året nytt, fräscht och hoppfullt.

Om man bortser från den ökande arbetslösheten och alla problem som den medför. Man undrar ju också hur i helvete statskassan kommer se ut när Covid är över. När jag blundar fylls jag av en tom, ekande känsla, men jag är ju inte synsk så hur ska jag kunna veta.

Nåja. God fortsättning på er!

När man har svårt att be om hjälp

Hängde över kanten på en frysdisk i onsdags för att fiska efter två påsar pyttipanna, och det skulle jag givetvis inte ha gjort. Just den pytt jag ville ha fanns det bara tre påsar kvar av, längst ner och längst in i frysdisken. Jag såg att det skulle bli svårt, och jag tror att tanken på att be om hjälp som hastigast for genom huvudet, men har man kunnat själv sedan barnsben så sitter det hårt inne att fråga någon. Istället uppskattade jag avståndet, och undrade hur i hela friden de tänker när de inte fyller på så att normalt folk når att plocka upp det de ska ha! VA? Idioter, och så vidare, sedan hävde jag mig över kanten och lyckades nudda den översta påsen med fingertopparna. Pressade mig lite till framåt, vred mig en aning åt höger för att hjälpa till, och pang sa det i nedre delen av bröstkorgen. Eller pang och pang, men det lät som det gör när skelett bryts sönder, och det är inget ljud man gillar.

Sist jag hörde det (ljudet) var sommaren 2017, första sommaren med Skåne. Vi var på Ribban i Malmö (lång fin sandstrand) och simmade ut till en jävla betongflotte en bit ut. När jag kämpade för att komma upp på den (nej, jag bad inte om hjälp då heller) bröt jag ett revben på vänster sida. Efter 'knaket' drog Skåne upp mig, vilket han tyckte var jättetungt, minns jag. Jag minns också att jag hade ont i veckor efteråt. 

Så, kan jag lära något av dessa två erfarenheter? 

Nej, vad skulle det vara?

Ja, till exempel att jag ska be om hjälp INNAN jag bryter revbenet!

Ska det vara nödvändigt?

Uppenbarligen!

Jag vet inte ... det känns liksom lite jobbigt ...

Att be om hjälp?

Ja, inte för att jag inte klarar det, för det gör jag.

Men för att?

Alltså, det är något som tar emot. Ska verkligen jag, som är så bra på att klara mig själv, be om hjälp?

Ja, det är en strålande idé.

Verkligen?

JAAA!

Okej, okej ... 

Arbeta hemifrån nästa vecka

Det är ordern vi har fått nu.

Säger bara: SORRY, men det blir inget hemarbete.

Min nacke säger nej, och för närvarande är det den som bestämmer i det här hushållet. Det räcker att jag tittar på mitt skrivbord och farfars gamla skrivbordsstol för att nacken ska jävlas. Det är som att leva med en tyrann, och inte kunna slänga ut den.

Så det blir till att smyga till jobbet på måndag, utan reflexväst, så att man inte blir sedd av någon självutsedd Covid-polis. (Okej, jag har också haft Covid-polistendenser, men det var innan min nacke.) Behöver min ergonomiska skrivbordsstol på jobbet, och mitt höj- och sänkbara skrivbord. Vill ha klassrummens ljuvliga whiteboardtavlor där man kan streama lektioner och ge sig själv en naturlig anledning att veva runt med armarna. Anpassning av undervisningen till min nacke, helt enkelt. Eleverna får ursäkta, men de kan inte komma i första hand hela tiden, det får de fan förstå.

Visst?

Bilbesiktning

Besiktigade bilen i veckan, för första gången i mitt liv. Spännande. Jag kan inte påstå att jag var nervös, men helt klart uppspelt. Man har ju hört talas om denna nervkittlande aktivitet en miljon gånger i sitt liv. Så lite speciellt förstod jag att det skulle bli.

Det blev det inte. Det mest spännande stod jag för själv, och det var att jag parkerade bilen på fel ställe. Fick en irriterad blick av besiktningskillen som fick springa tvärs över parkeringen för att hämta min lilla svarta. Ack ja, en del människor är så lättirriterade.

Sen sa det bara tjoff och min bil var färdigbesiktigad. Jag hann inte ens dricka upp kaffet jag hällt upp åt mig i en automat. Den enda frågan jag fick var varför jag hade brassestolar i bagageluckan. Jag vet inte vad han hade med det att göra, men såklart svarade jag lydigt. Jag tycker om att ta med en termos kaffe och köra ut och sätta mig i naturen, sa jag. Han berättade då att alla Toyotaägare har brassestolar i sina bagageluckor. 

Alla...? Nej, så klart inte, men jag svarade bara 'Jaha'. Man vill ju inte punktera en uppblåst karl precis när han håller på och pillar på ens bil. Han tyckte brassestolarna var i vägen när han skulle kolla efter varningstriangeln, det var hela grejen tror jag. Vissa människor kan döma ut en hel folkgrupp när de är stressade och irriterade.

Så här i efterhand funderar jag mest på vad allt drama runt folks bilbesiktningar har handlat om genom åren? En så smidig och enkel grej. Okej, man kan få handskas med en grinig karl, men det är ju bara i ungefär tio minuter. Sen får man lämna honom att ta hand om sig själv!