Jag åker tåg

Man får roa sig bäst man kan. Jag har nya snygga vita (och lite blå) Asicsdojor, så de som ser mig här på tåget tror nog att jag ska springa halvmaraton i Stockholm i september. Men icke. Bara för att man ser ut som en atlet är det inte är säkert att man springer alla maratonlopp som anordnas. Tyvärr.

För man har kanske hälsporrar. I båda hälarna. Eller plantar fasciit, som det egentligen heter. Sjukgymnasten jag var hos förklarade att man får det om man är så jävla dum att man trappar upp löpträningen för fort. Hon var en surpuppa. Och typ förbannad. Hon tyckte att jag borde veta bättre, i min ålder och allt. (Vadå i min ålder? Så irriterande med folk som tycker man ska bete sig på ett visst sätt bara för att man är runt femtiotvå.) Hon berättade också att jag från och med nu tycker att spinning är den roligaste träningsformen eftersom den inte belastar mina plantar fasciitar. SPINNING ÄR ROLIGT. Jo, fast inte lika roligt som jympa, pep jag, men hon var inte den sortens vårdpersonal som har medkänsla med sina patienter så jag hade lika gärna kunnat vara tyst. Inte minsta lilla ömkan kom ur henne. En sådan sjukgymnast var hon.

Ska inte berätta att jag trots förbud jympade igår för då tycker ni väl också att jag är dum i huvudet. Men det gjorde jag, i alla fall. Jympade. På tå, förstås. Hade en ljusgrön träningstop på mig, vilket jag kan rekommendera om man ska jympa på tå. Fast ni får ta vilken färg ni vill om ni är på det humöret. Huvudsaken är att ni kör ett jympapass på tå.