Berättelsen igår

Den var kort den. 

Vid Claes Olssons presentinslagningsdisk:

'Jaha, vad ska jag göra nu då?' Hon frågade rakt ut i luften, som om hon pratade med någon annan.

'Inte vet jag?' svarade jag eftersom ingen annan fanns i närheten.

'Jag ska inte vara hemma förrän om två timmar.' Hon såg uppfordrande på mig.

'Nähä?' 

'Du kan väl sätta dig och ta en kopp kaffe någonstans, sa min man.' Hon skakade på huvudet och suckade. 'Karlar ...'

'Okej ...?'

'Men hur kul är det att ta en kopp kaffe helt själv???'

Jag vände mig om för att försäkra mig om att det verkligen var mig kvinnan pratade med, och inte någon som stod snett bakom mig. 

'Jag vet inte ...? Det beror väl på? Det kan vara kul, jag fikade ensam en gång. På Åhléns. Det var inget fel på det.' 

'Stackars dig! Hade du ingen som ville följa med?' 

'Jo, det hade jag väl!' Fast det hade jag väl inte, i sanningens namn. Just då. 'Men jag ville fika själv.'

'Jag förstår.' Kvinnan såg medlidsamt på mig. 

'Men herregud! Det är helt normalt att fika själv, på kontinenten gör folk det hela tiden!' Jag tog upp min mobil för att titta på klockan, hur mycket var den egentligen? Och vad spelade det för roll? Jag stoppade ner den igen och log vänligt för att ta udden av min irritation.

'För mig är det inte normalt. Jag skulle känna mig dum om jag satt där ensam med min kaffekopp. Som om ingen ville fika med mig, så skulle det kännas, och det skulle inte hjälpa att tänka på kontinenten.' Kvinnan slängde upp en svart tygkasse på axeln och klämde fast den med armen.

'Vill du ta en kaffe med mig ...?' Jag vet inte varför jag frågade.

'Ja, men vilken trevlig idé!'

Till kaffet åt vi cheesecake med jordgubbar på.


Eller ska vi ha lite romantik, kanske? Mycket kan ju hända vid en presentinslagningsdisk!