Innan jag skrev inlägget om Ernst hade jag etthundra nio följare, och nu har jag etthundra tre!
Så kan det gå, när man ifrågasätter Ernsts brysselkål.
Jag ska nog återvända till min skräckromantiska novellett på Claes Ohlson, eller hur. Det är där jag hör hemma, bland blödande tygväskor och filosofiska resonemang om huruvida det är okej att fika ensam eller inte.
Nu går de, hursomhelst, tillsammans för att ta en kopp kaffe, min kvinna och min man. Det ligger ett fik precis bredvid Claes Ohlson, fast en våning under, och dit är de nu på väg. Kvinnan med sina vackra nyckelben och mannen med sitt välansade grå hår. Det håret har jag inte nämnt förut, men nu vet ni. Det är välansat och lent som bäbishår, förutom uppe på skulten där han har kletat i mousse för att få det att stå.
De tar rulltrappan ner och hamnar rakt i fiket. När de går mot disken för att köpa sina kaffe latte lämnar de ett pärlband av bloddroppar efter sig. Och kvinnans kappa blir rödare och rödare.
'Ska du ha något till kaffet?' frågar mannen, och hans blick vandrar från kvinnans ögon ner till hennes nyckelben.
Den repliken kan man väl kalla för en cliffhanger, va? Man undrar ju när han ska upptäcka att hon är helt nerblodad, och hur han då kommer reagera.
Fortsättning följer, kanske.
2 kommentarer:
Jag var nyss på stan och handlade på Clas Ohlsson. Man tar rulltrappan upp från den affären och hamnar rakt i ett fik. Gissa vad jag tänkte på då?? Men jag såg ingen nedblodad kvinna, du har väl redan tänkt vidare.... :)
Svar om Alperna: Ja! Åkte mc där i somras. Fantastiskt! Tänker också återvända. Igen, igen och igen.
Cina: Hon försöker dölja sitt blodiga tillstånd så gott det går, så det var inte så konstigt att du inte såg något. Och Alperna ... helt otroligt!
Skicka en kommentar