Och min längtan väcker något lyriskt i mig. Kan det vara så att vi alla har en poetisk ådra som får liv när vi möter skåningar som berör oss på djupet?
Jag lämnar den frågan obesvarad tills vidare.
Här är den dikt som kom upp i mig när jag nyss kom att tänka på min Skåne:
Varför är han så långt borta?
Det gör ont i min aorta!
5 kommentarer:
Skåningar och poetisk ådra. Du är inne på nåt där.
Kalle: Verkligen!
Alltså, näe nu har du gått över gränsen! Fast lite roligt är det....
Renée:
Min kärlek till Skåne känner ingen gräns,
den är bara glimmer och en och annan gläns.
Den glittrar och strålar,
skimrar och prålar,
lever på ljuset,
och vilar i ruset.
:)
Nu börjar du få lite snitts på rimmen men hur vore det om du nyktrade till? Några veckor i Colombia kanske gör att du skärper upp dig....om inte han ska med förstås. Under alla omständigheter så önskar jag dig en underbar resa med eller utan bihanget.
Skicka en kommentar