Vissa klichéer är så klichéartade att de inte ens händer i verkligheten

En sån hände mig idag.

Man bara, neeej det här händer inte, och alltså händer det inte.

Jag stod vid whiteboardtavlan och beskrev engagerat matematikens värld för mina elever när jag plötsligt la märke till att flera av dem inte visste åt vilket håll de skulle titta. Som pingpongbollar for deras blickar fram och tillbaka (de är ju väluppfostrade, krakarna) och jag bara visste: min gylf var på vid gavel.

Här hade jag kunnat göra pinan kort med ett 'oj, ha ha' och snabbt dragit upp blixtlåset. Så blev det inte, för min instinktiva reaktion var att låtsas som att det regnade, och jag fortsatte lugnt förklara (hur man kan använda algebra för att bevisa att kvadraten på det mittersta talet i en aritmetisk talföljd om tre tal minus produkten av första och tredje talet är lika med kvadraten på differensen mellan två av talen).

Så på det hela taget ovärdigt.

För att hjälpa upp situationen växlade jag mellan att stå i vinklar som inte visade min framsida, och att dölja gylfpartiet med armar och händer. Drog i blusen också, som inte var tillräckligt lång för att dölja spektaklet. Kände hur mina kinder hettade, lämnade whiteboardtavlan och satte mig bredvid en elev långt bak i klassrummet. Tänkte att jag där kunde smyga upp blixtlåset utan att någon lade märke till det. En omöjlighet, insåg jag snart, så jag reste på mig, gick ut ur klassrummet, drog upp gylfen och gick in igen som om ingenting hänt. 

Så elegant!

Och tack vare allt mankemang från min sida så tänkte förmodligen mina elever att de sett fel där i början, och att min gylf varit stängd hela tiden. Det är det bästa av allt.