Första veckan på ordinarie schema har passerat och känslan är rörig men god. Andra jobbar med papper, djur, mat, tekniska prylar och jag vet inte vad. Jag jobbar med elever. De gör min dag, måndag till fredag varenda vecka. Nästan lika söta som Skåne. Nästan lika besvärliga också, mellan varven, men när jag lindat dem färdigt runt mitt finger är de som små lamm. För det mesta. (Ibland får jag linda som fan, men det är en annan historia.)
Skåne är inte lika lättlindad, men han är ju heller inte min elev. Räknar man på det (vilket man givetvis gör) har nog han lärt mig mer än jag lärt honom. Om ordning och reda, till exempel. Om att köra bil. Om att meningen med livet är att ha en skåning i det.
Jag vet att man inte ska generalisera, men skåningar - de är obeskrivliga. Bara dialekten kan ju få vem som helst ur balans. På ett positivt sätt, alltså. Den (dialekten) spelar på varenda sträng man har i kroppen, som om man vore en jäkla nyckelharpa. På en föreläsning på jobbet i våras, till exempel, var föreläsaren från Skåne och jag bara skrek rakt ut när hon började prata. Jag visste inte att hon var skåning och blev överraskad, annars hade jag förstås hållit tillbaka mina hästar, ska sägas. Är jag förberedd kan jag absolut behärska mig.
Men nu var det ju mina elever det här inlägget handlade om. De ljuvliga små människorna.
2 kommentarer:
Ack ja, de ljuvliga små liven! Mina erfarenheter av läraryrket är visserligen begränsade, bara en vikarietermin här och en månad där (sammanlagt kanske ett par läsår?). Men intrycken från dessa gästspel i skolans värld är starka och bestående. Så intensivt! Ingenting kan göra en så nöjd och glad som när man ser den där aha-glimten hos någon elev. Och inget kan göra en så nedstämd som en misslyckad lektion. Linda på, säger jag bara, linda på!
Karin: Ja, här lindas det kan jag lova. För när man har dem där blir allt så mycket lättare.
Jag svär ofta över skolans organisation mm, men kan inte tänka mig en arbetsplats som jag hellre skulle vilja arbeta på.
Skicka en kommentar