Ryska filmers sprängstoff

Såg en film i lördags som inleddes med att en kvinna satt på en rysk lyxkryssare och beklagade sig över hur livet bara slängde hinder i hennes väg. Ack, som jag kände igen mig. (Förutom 'rysk') Det går inte en dag i mitt liv utan att jag stöter på någon motgång, är inte det märkligt? Motgångar jag förstås tar med jämnmod vid det här laget, efter åratal av förlamande besvikelser över stora och små skitsaker.

Ändå: Samtidigt som jag äntligen förstått att livet är en enda lång kamp har jag fortfarande ett litet förtvivlat hopp kvar om att jag en vacker dag ska leva ett bekymmersfritt dito. Tänk raggsockor och en kopp te efter en långpromenad med hunden, ett lugn och en frid som sänker sig över det lilla problemfria huset på landet. En skåning i förkläde i köket, ett runt litet bord där jag ställer min tekopp när jag slår mig ned i fåtöljen för att läsa en bok. Innan jag slår upp boken skickar jag en tanke till mina barn och andra närstående som alla frodas i sina respektive livssituationer. Jag ler och drar in doften från bullarna som Skåne satt in i ugnen.

Varför ska det vara så satans omöjligt?! 

Ett (av otaliga) hinder för min bekymmersfria tillvaro är det faktum att Skåne ännu inte har flyttat hit och blivit min hemmaman. Jag väntar tålmodigt, men vilken idiot orkar vänta i mer än fyra år på sin skåning? Man får gå tillbaka till början på 1900-talet då brevromanser utan fysiska möten var populära. De sträckte sig ofta över decennier. Det var på den tiden då man fick biljett till himlen om man levt ett kyskt liv. Ibland undrar jag om de inte var lyckligare då? Att gå omkring och vara en kysk drömmare kanske är roligt, vad vet man när man inte har provat. Ingenting.