Det är inte lätt

Och där sitter Britta, så nära Benny. Hans arm runt hennes späda kroppshydda. Förnimmelsen av hans hjärtslag genom jackans tyg ger henne ett ögonblick av totalt lugn. Mjuk och tung i kroppen ber hon Benny berätta något om sig själv, något hon inte vet.

'Nä, det vet jag inte vad det skulle vara ...' svarar han undvikande och Brittas känsla av lugn försvinner i ett nafs. 'Vadå, vet inte', undrar hon och får svaret att det inte finns något att berätta, direkt. 

'Direkt? Vad menar du med det?’

’Inget speciellt…’

’Du var fyrtio år när vi träffades, det måste vara massor jag inte vet om dig.'

'Det har inte hänt så mycket i mitt liv.’'

'Okej, men berätta nån detalj jag inte vet.'

'Tja, om vi ska berätta grejer så har jag varit otrogen några gånger. Innan jag träffade dig, alltså.'

'Va?!'

'Men det var aldrig meningen, det bara blev så. Jag var på fel plats vid fel tillfälle.

'På fel plats vid fel tillfälle! Det var den sämsta ursäkten jag hört. Hur många gånger då?'

'Som jag var otrogen?' 

'Ja!'

'Hu, jag vet inte. Ett tiotal gånger kanske?' Benny tittar utforskande på Britta, som om han söker svaret hos henne.

'Ett tiotal gånger?!'

'Ja, men du ska veta att jag ångrade mig ibland.'

'Du ångrade dig ibland?'

'Ja, för det är ju inte alltid roligt efteråt, när man kommer hem.'

Och här borde ju Britta kunna relatera, med tanke på de sömnlösa nätter som följde på hennes eget snedsteg med den där Hans i bibliotekets materialrum. Ändå sitter hon just nu bredvid Benny och ser ut som att hon själv aldrig i hela sitt liv varit otrogen. Som om otrohet vore en abnorm anomali, eller nåt.

'Men det är inte alltid så lätt om nån är väldigt påstridig', fortsätter Benny.

'Va?! Det är väl bara att säga nej!'

'Det är inte alltid så lätt, faktiskt. Vissa kvinnor är som bulldozers.'

'Som bulldozers?!’

’Ibland känns det som det.’

’Men stackars dig då!' Britta frigör sig från Bennys arm, stampar sig in genom altandörren och drar igen den så att det ryker om dörrbromsen. 

Och kvar vid klotgrillen på altanen sitter Benny och ångrar att han berättade. Han vet ju så väl att det bästa är att hålla tyst.

Britta känner sig fortfarande vilse

Denna världen! Har man NÅGONSIN upplevt något liknande, brukar hon fråga Benny utan att förvänta sig något svar. VAD I HELVETE, liksom. Hur kan en enda idiot tillåtas förstöra allt med sina korkade infall?

'De är väl två ...?' säger Benny då, och sen är cirkusen igång. För hur många är de, egentligen? De som sitter på för mycket makt, för världens och sitt eget bästa. De är JÄVLIGT många om man börjar räkna. FÖR många. För att inte tala om alla deras anhängare! Det måste handla om något systemfel, för kan verkligen SÅ många ha fel? Och hur hittar man och rätar upp ett systemfel av den här kalibern? Undrar Britta (och vem fan undrar inte det?)

'Vi kan nog inte göra så mycket ...' svarar Benny och tar en tugga av sin nygrillade korv med ketchup och extrastark senap på. 'Vi får nöja oss med att ta hand om oss själva.'

Britta är inte övertygad.

'Kom och sätt dig här hos mig', fortsätter han och gör plats åt henne.

Britta är fortfarande inte övertygad, men inget lär väl bli värre av att hon går och sätter sig bredvid Benny, så det är vad hon gör. Hon drar ett djupt andetag. Benny gör detsamma och sätter korven i halsen. Han hostar och hostar. Det är en hostattack som aldrig verkar ta slut, tänker Britta och klappar honom vänligt i ryggen.

Till sist lägger sig lugnet på deras lilla uteplats utanför deras lilla radhus. Det ryker från klotgrillen och Benny drar Britta till sig. 'Det blir nog bra', säger han och Britta tänker att kanske, kanske, kanske blir det det. Nån gång.

Britta känner sig vilse

Och det kan man ju förstå. Vem känner sig inte vilse nuförtiden? 

Vilse är kanske fel ord? Man har ändå någon egen slags kompass som visar vägen framåt? Om den inte slutat fungera av alla åksjukeframkallande tvära kast, alltså.

Britta har i alla fall, en gång för alla, gjort slag i saken och slutat tänka på Hans. När den stora tillvaron gungar får man hålla hårt i de stöttepelare som finns i den lilla tillvaron, tänker hon. Det gäller att värna den stabilitet och trygghet man har. Benny i det här fallet. (Men även radhuset.)

Alternativet (som inte ska förringas) är att passa på att kasta loss och skita i alla konsekvenser, eftersom hela världen ändå verkar gå rakt åt helvete.

Men så tänker inte Britta, som den ansvarstagande varelse hon är. 

Eller, jo, hon tänkte så i något svagt ögonblick, men inte nu längre.

Nej, nu har hon börjat hålla Benny i handen när de sitter i soffan på kvällarna och tittar på nyheterna. Romantiskt, kan tyckas, men det handlar mer om att hålla ångest stången. En annan människas hand kan göra stor nytta i tider av kaos. Ja, inte vilken människas som helst, hör jag nu att hon kvittrar i mitt öra. Inte Hans hand, bara Bennys.

Ja ja, jag hör vad du säger, Britta.

Örebro har gått sönder

Så känns det.

Jag jobbar inte på den drabbade skolan, och på min skola försöker vi nu skapa trygghet för eleverna så att de vill vara i skolan. Det är det viktigaste just nu.

Januari (du vidriga) lider mot sitt slut

Och jag har överlevt så här långt.

Benny och Britta också. De har uteslutit vissa kolhydrater ur sin kost och de står på ett ben när de knyter skorna. 

Mer än så blev det inte av med deras nyårslöften, och det är kanske bra med tanke på att det är de måttliga förändringarna som blir bestående i längden. Inte de drastiska.

Britta lovade också att sluta tänka på Hans. Ett löfte hon inte sa något om till Benny eftersom han då förmodligen skulle undra varför ett sådant löfte behövde avläggas. 

Något jag också undrar över. 

Benny och Britta lever

De små liven. 

Och de följer Hotell Romantik som går på söndagskvällarna nuförtiden. Britta tycker att programmet är lite sjaskigt men ändå intressant, ur ett samhällsperspektiv. Benny håller med.

Britta: Du ställer aldrig några frågor till mig! Du är precis som den där, vad han nu heter, han med runda glasögon.

Benny: Jag ställer väl frågor till dig?

Britta: Nej, det gör du inte. Du har egentligen aldrig visat något intresse för mig som person. Men tyst nu, jag hör inte vad han svarar.

En halv minuts tystnad, bara TV'n som maler på.

Benny: Han säger att han ska bättra sig ...

Britta: Pyttsan. Faktum är att han inte ställer några frågor till henne, att han inte vill veta något om vem hon är. Jag förstår att hon tappar intresset.

Benny: Men jag har alltid velat veta vem du är!

Britta: Några frågor har du då aldrig ställt.

Benny: Det har du aldrig sagt något om förut?

Britta: Nej ... jag har faktiskt aldrig tänkt på det tidigare ...

Benny: Jag tycker nog att jag har ställt en hel del frågor.

Britta: Inte vad jag kan minnas i alla fall. Men nu tittar vi på det här, prata kan vi göra sen.

Oduglig, ineffektiv, osmidig och långsam

Jag hoppas att det inte blir så svårt, men det här kan i sanningens namn bli en av mina största utmaningar någonsin. Om man inte är duktig, vad är man då? 

Jag inser att man kanske inte behöver vara den absoluta motsatsen till duktig, men hur hittar man den plats mitt emellan där man bekvämt flyter omkring och inte oroar sig för att inte vara bra nog? Där man är lite lagom oduglig, ineffektiv, osmidig och långsam?

Långsam har jag i och för sig alltid varit. Jag brukar hävda att det är nödvändigt att vara det om man vill få något gjort ordentligt. Alla som säger emot detta faktum har fel, skulle jag vilja påstå.

Alltså behöver jag bara jobba på oduglig, ineffektiv och osmidig. Oduglig blir svårast. Att komma till jobbet och vara oduglig känns just nu som en omöjlighet. Hur i helvete gör man det?

Julgranen utslängd

Av mig själv.

Tanken att be Skåne hjälpa till for genom mitt huvud. Men jag tänkte att det här klarar jag själv.

Varför tänker jag så? Skåne är av den bestämda uppfattningen att det är bra att hjälpas åt, och under de åtta år vi varit tillsammans har jag många gånger (förvånat) insett att det är både bra och roligt att hugga i tillsammans. Ändå bad jag inte om hjälp vare sig med att få upp granen ur julgransfoten eller med att trycka ut den genom balkongdörren. Tänkte att jag nog kunde fixa båda momenten i ett svep, för 'jag är ju ganska duktig på saker och ting'. (Eller obotligt dum i huvudet.) Också smidig och snabb. 

Skåne kom in i rummet precis som jag vid tredje eller fjärde försöket lyckades rycka loss den avklädda granen ur julgransfoten. KLIRR, sa det när den vackra gamla spiran (som jag missat att plocka bort) slog i taket och gick sönder. En spira som satt på julgranarna under många år i Skånes föräldrahem. 

Men vad FAN!

Nu är det dags för undertecknad att sluta försöka vara snabb, effektiv och duktig. För att inte tala om smidig. Jag har kanske inte så många år kvar att leva (man vet ju inte i min ålder vad man plötsligt kan drabbas av i sjukdomsväg) så nu får jag FAN skärpa mig. Jag menar VERKLIGEN. Aldrig mer försöka vara duktig. ALDRIG MER!