Och så ringer Vera

Du milde himmel!

Eller som en skänk från ovan om man betänker att Britta behöver något nytt att fokusera på. Med lite tur skulle denna påringning kunna ta henne ur chockfasen som hon verkar ha fastnat i. Men Britta blir nervös såklart. Hon har ju gjort grejer med Veras kille, den där Hans. Har han berättat för Vera eller varför ringer hon?

'Nej, men hej, Vera!' 

’Hej’, svarar Vera, och det är tydligt att något har hänt. Den ödesmättade rösten. Hejet utan utropstecken.

’Vad roligt att du ringer!’ fortsätter Britta, som varken har tid att känna efter vad hon känner, eller tänka igenom hur hon ska svara. Så kan det vara när man får oväntade samtal. Pang på, bara. 

'Hans har dragit.' 

Och nu blir det tyst, för vad ska Britta svara på det? 

'Oj, då', kläcker hon till sist ur sig. 'När hände det här?'

'I förrgår.' Vera hulkar i andra änden.

'Näe?! Benny drog i lördags!' utbrister Britta. 'Vilka är oddsen? De känner ju inte ens varandra.'

'Jag tror att Hans haft någon annan vid sidan av mig', fortsätter Vera, döv inför Brittas umbäranden.

'Men tror du verkligen det? Han verkar inte vara sån, skulle jag säga.'

'Av någon anledning dras jag alltid till män som bedrar mig!'

'Jaså, gör du det?' Brittas puls är på väg ner, Vera verkar inte veta.

'Ja, så jag har väl mig själv att skylla', snörvel, snörvel.

Britta kan inte påminna sig att hon någonsin hört Vera gråta och känner en närhet till henne hon inte upplevt förr. 'Nej nej, det är inte ditt fel! Hur skulle det kunna vara det? Om han har bedragit dig så är det han som har gjort fel.'

'Jo, men varför drar jag alltid till mig skitstövlar?'

'Benny har också varit otrogen, flera gånger', tröstar Britta.

'Va? Och du har inte kickat ut honom?'

'Nej, det har jag inte ...' Hans tränger sig på i Brittas huvud; hans ena hand i hennes nacke, hans andra i svanken. 'Är inte otrohet något som drabbar alla förr eller senare? Jag läste någonstans att var tredje vuxen svensk varit otrogen på en julfest, vilket i och för sig låter konstigt, men det säger väl ändå nåt?'

'På en julfest? Var läste du det?' Vera gråter inte längre.

'Oj, det kommer jag inte ihåg, men jag minns att jag tänkte att det lät rimligt. För det är ju i sanningens namn ganska lätt hänt.' Britta hämtar andan. 'Och den där Hans ska du inte sörja för han verkade inte vara mycket att ha, om jag får säga vad jag tycker.'

'Han var jättefin!' 

'Man är blind när man är förälskad, glöm inte det.' Britta flyttar mobilen till andra örat. 'Kom hit på en fika! Jag ska bara fixa lite, men om en timme?'

Vera tackar ja och Britta är ur chockfasen. Nu far hon runt och röjer kvarlämnade tallrikar, glas och kaffemuggar. Sen kommer hon dra isär gardiner och dra upp persienner. Förhoppningsvis kommer hon också få av sig pyjamasen och på sig något lämpligare innan Vera kommer. 

Eller så hinner hon inte ordna till vare sig hemmet eller sig själv, vilket kanske vore det bästa.