Långt därifrån. Både Britta och Vera har haft en mycket intressant och vederkvickande sommar.
Ni vet känslan när man blivit dumpad och just kommit ur chockfasen? När ilskan rinner till med en jäkla syra och bokstavligen bär en genom fas 2? Alltså, jag gillar den fasen så mycket bättre än fas 1. Upplevelsen att gå från det anemiska och andefattiga tillståndet i chockfasen till det renodlade ursinnet och raseriet i efterföljande fas är i sanning livgivande. Att bli dumpad låter inte roligt, men jag kan tycka synd om människor som aldrig fått uppleva det. Jag inser (absolut) att livslånga kärleksrelationer har sina fördelar - men de går miste om! Något de i och för sig antagligen är lyckligt ovetande om.
Ändå sorgligt på något vis.
Om inte min dator varit inlämnad för reparation i detta nu skulle jag berättat ALLT om Brittas och Veras sommar. Men det är för jobbigt att skriva på mobilen. För övrigt är det andra gången på kort tid som datorn är inlämnad och jag hoppas innerligt att de inte lyckas laga den och ger mig en ny istället. Garantin gäller nämligen fortfarande och vad är det för skitdator som efter reparation nummer ett bara håller i några dagar? När jag kom tillbaka frågade jag om det inte var lika bra att ge mig en ny och fick då veta att det får jag inte förrän de skickat in den på reparation (av samma fel) tre gånger. Är det rimligt att de ska behöva misslyckas med att fixa felet TRE gånger innan de ger mig en ny? Och att jag ska behöva vara utan min dator i 3x3 veckor?
Jag tycker inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar