Det finns kommentarer och så finns det kommentarer

Har fått en kommentar på ett av mina klimakterieinlägg som jag känner att ni måste få ta del av. Det är en rolig kommentar, av typen oavsiktligt rolig, för jag är ganska säker på att Albert som skrev den inte menade att vara rolig. Det gör att jag får lite dåligt samvete för att jag publicerar den här för andra att garva åt, jag tycker inte om att håna folk. Å andra sidan kallar han ju mig för menskossa så lite får han skylla sig själv. Lite smickrande är det att han tar för givet att jag har långt kvar till klimakteriet, jag ger väl helt enkelt ett ungdomligt intryck här på min blogg.

"Klimakteriet är inte mer konstigt än illaluktande mensblöjor. Klimakteriet stinker inte. En dag hamnar du menskossa säkert själv i klimakteriet (om inte dör för tidigt). Kvinnor är elaka emot varandra pga den genetiskt inbygda konkurensen, Med vänlig hälsning albert"
Av albert på När börjar den där övergångsåldern? Och från vad g... på 2010-11-07

Svar till Albert: Kvinnor är elaka mot varandra ibland, och ibland inte, men det har ingenting med genetik att göra. Att du är lite elak mot mig i din kommentar har inte heller med genetik att göra, för ingen människa föds elak.
Hälsningar Nilla

Om de åtminstone kunde stänga av musiken

Sitter i sängen och bloggar medan maken ligger bredvid och kollar på nån kriminalare. Den stör mig för de skriker så förbannat. Och jagar varandra. Till råga på allt är det stressig musik med jobbiga trummor i bakgrunden. Och åskljud. Det måste vara precis i slutet, nära upplösningen, för annars brukar det inte vara så här stressigt. Jättestressigt är det. Och alla verkar väldigt nervösa, även poliserna. Nu smyger de omkring med sin stressade nervositet och ser viktiga ut. Ni som någon gång sett en kriminalare vet vad jag talar om.
Hur ska man kunna skriva ett vettigt blogginlägg i den här hysterin?
Jag ångrar att vi skaffade TV till sovrummet.

Vad gör medelålders när de ska ha roligt del 6

Jag ska börja sjunga i kör!
Jag kan inte sjunga men har hittat en kör där man inte behöver kunna det. Man kan mima om man vill. Och så är man en av ca tvåhundra - som eventuellt inte heller kan sjunga, jag vet inte ännu - och man står inte när man sjunger, utan sitter.
Det känns som om detta är den perfekta kören för mig, nästan som om de startat den för mig. Så himla kul ska det bli!
Det här kvalar definitivt in under min kategori:
Vad gör medelålders när de ska ha roligt? Jag tror det är del 6.

Trött del 2

Det blev bara fem timmars sömn i natt också eftersom makens telefon började vråla som en apa i sjönöd  kl.06.15 imorse. Han stod då i duschen och eftersom hans telefon är av modellen spegelblank insjö - inte en knapp - så fick jag inte tyst på den.
Stackars maken, tänker ni nu, och det skulle det definitivt varit om det inte vore för att han går upp vid 6-tiden varje morgon och sen jobbar hela dagar, och ibland även kvällar, för att dra in pengar så att jag kan vara hemma och skriva. Skället, som annars hade flödat, fastnade någonstans på vägen och därför sitter jag nu här oskälld och trött.
Lite synd om mig?
Pyttelite?
Nähä.
Nu ska jag städa lite inför helgen och sedan kanske jag knyter mig en stund.

Vad är väl en bloggträff på slottet?

Hade spetsat in mig på en liten bloggvänsträff på fredag men av den blir det inget på grund av krångelskäl. Det är mitt liv i ett nötskal: krångligt. Så in i bängen krångligt. Jag undrar om det är mig eller själva livet det är fel på? Själva livet, tror jag.
Well, bloggträffar kan man skjuta upp och det är nu gjort. Lika bra kanske för jag kommer ha fullt hus i helgen, fyra tonåringar fre-sö plus min syster med familj på lördag. Tjofaderittan hambo.
Det är sånt man har energi för när man inte sliter ut sig på ett jobb i veckorna.

Men va fan liksom!

Jag får inte tjänstledigt.
Min chef orerade vitt och brett om hur mycket jag behövs på jobbet och mina fantastiska förmågor, så pass att jag blev  lite ställd. Inte över att jag är fantastisk, det vet jag ju, men att han så badly vill ha mig tillbaka. Som om jag vore oumbärlig.
Ja, det är faktiskt sant. Inte bara skryt.
Men jag vill ju SKRIVA!
Jag frågade om han kunde tänka sig att jag jobbade halvtid dårå, om jag absolut måste jobba, och han sa att han skulle fundera på det. Mer än halvtid vill jag inte jobba! Vill verkligen inte.
Och man måste ju tänka på min lilla beiga hjärteroman också, den lilla älsklingen.
Suck.

Snillet spekulerar

Känner mig lite bättre men fortfarande lite brusig i huvudet.
Som en annan Sherlock har jag kommit på att det hela kanske beror på att jag satt uppe i natt till efter kl.02 och chattade med en vän i Uruguay. De har ju lite andra tider än oss.
Det är bara en tanke, alltså, att jag kan vara trött av det... Jag somnade inte direkt efter heller, det tog ett tag, så jag har nog bara sovit fem timmar inatt, typ. Då kan man kanske bli lite trött...? Och brusig i huvudet. Kanske även illamående?
Ja? Eller, nej? Ja och nej, kanske? Äh, jag vet inte.
Jag tror jag går och lägger mig en stund.

Morgonens status

*Drömmer olustig dröm som inte kan återges.
*Vaknar upp och mår fullkomligt pyton. Brus i huvudet, huvudvärk, hjärtklappning, illamående, äcklig smak i munnen och en känsla av att jag borde sova en natt till utan att passera gå.
(Skulle tro att jag var bakis om det inte var för det faktum att det var ett par månader sedan jag drack alkohol sist. Och då drack jag ett glas vin. Det kan väl knappast ha kickat in nu?)
*Regnet öser ner ute, men det skiter jag i. Högtidligt.
God morgon! Not.

En liten tjänstledighet, ska det vara så mycket begärt?

Tack,nu har jag fått min beiga roman legitimerad av er, känner jag.

Kanske ska speeda upp tjänstledighetsprocessen genom att skicka in början på romanen till min chef? Jag väntar fortfarande på besked om huruvida jag får vara tjänstledig även under våren. Det måste vara minst två veckor nu sedan jag frågade, och vid påstötning har jag fått beskedet att min chef ska ringa mig i slutet av denna vecka. Väldigt lång tid, tycker jag.
Men de kanske är oense i ledningsgruppen. Några kanske tycker: Let her go! Medan andra säger: Hell no!
Så kan det vara.

Lite beiga undringar

Jag håller på med en del heavy research inför min andra roman. Den som kommer efter den första alltså; min beiga roman som jag skrivit typ tjugo sidor på.
Heavy research i det verkliga livet i en svensk medelstor landsortsstad tar väldeliga på krafterna därav mitt låga tempo här på bloggen.
Men, när jag nu ändå är här:
Varför är det bara jag som skriver 'min beiga roman'? Eller 'min beiga parkas' om det nu är en parkas som avhandlas.
Jag är ju inte blind så jag ser att alla andra skriver 'min beige parkas', 'min beige tunika' eller vad det nu är. I konsekvensens namn skulle man då förstås också skriva 'min röd parkas' och 'min grön tunika', men det gör man ju inte! Kan någon förklara varför?
Inte för att jag kommer ändra mig, aldrig i livet. Min beiga roman är min beiga roman and that's it.