Det här med att ta vara på sista lediga dagen, hur gör man det?

Hela grejen gör mig orolig, för det känns som att jag kommer missa något.

Det bästa är nog att vara uppe på fötterna hela tiden, och inte sätta sig ner. Just nu sitter jag ner, men man måste ju få äta frukost, eller hur. När jag är klar med det ska jag bli effektiv. Frågan är bara hur. Man borde stryka kläder för hela arbetsveckan som kommer, kanske? Det skulle bli första gången i historien för mig, och ärligt talat känns det som förspilld kvinnokraft. Strukna kläder ger ju dessutom ett ganska lamt intryck. Som om man går omkring i livet och är rädd för att se skrynklig ut, och därför står vid strykbrädan och hetsar varje kväll. Hetsstrykning kallas det, och handlar i grunden om en skräck inför att inte duga som man är. Inte för att jag alltid känner att jag duger som jag är, men jag stryker åtminstone inte mina kläder...

Stryker ni era kläder?

På måndag börjar jag jobba

Och i morgon ska jag sålunda ta itu med alla projekt jag har på min to-do lista den här sommaren. Måla en tavla, till exempel, men det ska väl gå undan för jag har tänkt mig abstrakt konst. En röd tavla med en detalj på, som eventuellt kan vara en stol. Men det är upp till betraktaren att avgöra det, har jag tänkt.

Ett annat av mina sommarprojekt är att städa hela lägenheten, inklusive tvätta fönstren. Det kommer inte ske, men det var en bra tanke. 

Och nu kommer jag inte ihåg de andra projekten, hur jag än försöker. Bra, bra. För jag skulle bara känna mig misslyckad om jag insåg hur mycket jag underlåtit att göra denna sommar. Och jag hatar att känna mig misslyckad, det är det värsta jag vet. När jag gör det glömmer jag helt bort alla mina fantastiska sidor (som att jag ger mig på att måla abstrakt konst utan att ha tränat, till exempel) och tror att jag suger rakt igenom. Och det gör jag ju inte. :)

Jag - en tågfil

Eller heter det tågofil?

I alla fall så älskar jag att åka tåg. Det är så himla roligt. Och spännande. Satt inklämd i en pytteliten compartment för djur idag; åtta sittplatser och lika många hundar. Lägg hussarna och mattarna till det så har ni den fullständiga kaosbilden, och många kanske då tänker: Usch, vad jobbigt och okontrollerbart ... vilken tur att jag inte var där och bla bla bla.

Men det är i sådana krissituationer som människor börjar prata med varandra, och det tycker jag är så fint. Det är när vi känner att vi inte har något att förlora som vi vågar ta kontakt. Och det är bara på tåg den typen av samförstånd breder ut sig, inte sant? Jag har i alla fall inte upplevt det någon annanstans. Faktum är att jag aldrig överhuvudtaget upplevt något liknande det jag var med om i djurvagnsdelen idag. Den känslan av gemenskap var något i hästväg, ända till Västerås. Då klev en hund med sin husse av, och det blev genast lite långtråkigare stämning. Men roligt ändå, om man jämför med att åka bil eller buss.

Kvällens oundvikliga (medelålderskris)fråga är nu förstås:

Hur brukar ni hantera situationer där det plötsligt blir för många hundar och människor på för liten yta?

Jag åker tåg

Man får roa sig bäst man kan. Jag har nya snygga vita (och lite blå) Asicsdojor, så de som ser mig här på tåget tror nog att jag ska springa halvmaraton i Stockholm i september. Men icke. Bara för att man ser ut som en atlet är det inte är säkert att man springer alla maratonlopp som anordnas. Tyvärr.

För man har kanske hälsporrar. I båda hälarna. Eller plantar fasciit, som det egentligen heter. Sjukgymnasten jag var hos förklarade att man får det om man är så jävla dum att man trappar upp löpträningen för fort. Hon var en surpuppa. Och typ förbannad. Hon tyckte att jag borde veta bättre, i min ålder och allt. (Vadå i min ålder? Så irriterande med folk som tycker man ska bete sig på ett visst sätt bara för att man är runt femtiotvå.) Hon berättade också att jag från och med nu tycker att spinning är den roligaste träningsformen eftersom den inte belastar mina plantar fasciitar. SPINNING ÄR ROLIGT. Jo, fast inte lika roligt som jympa, pep jag, men hon var inte den sortens vårdpersonal som har medkänsla med sina patienter så jag hade lika gärna kunnat vara tyst. Inte minsta lilla ömkan kom ur henne. En sådan sjukgymnast var hon.

Ska inte berätta att jag trots förbud jympade igår för då tycker ni väl också att jag är dum i huvudet. Men det gjorde jag, i alla fall. Jympade. På tå, förstås. Hade en ljusgrön träningstop på mig, vilket jag kan rekommendera om man ska jympa på tå. Fast ni får ta vilken färg ni vill om ni är på det humöret. Huvudsaken är att ni kör ett jympapass på tå.

Då var det höst igen då

Har utvecklat en ny fin vana den här sommaren - tupplur efter frukost. Man sitter bara kvar vid frukostbordet efter intagen macka och inväntar dåsigheten. Sedan går man till sängen och vips sover man.

Det jävliga i kråksången är att man inte kan fortsätta med det när man börjar jobba igen. Jag börjar jobba på måndag. Äntligen. För även om jag kommer sakna mina tupplurar så ser jag fram emot ett högre tempo i tillvaron. Lite marschtakt och vinddrag i lockarna. Jaga fram i korridorerna och svära över sena ankomster. (Min egna, alltså.) Irra runt halvspringande och inte hitta till konferenserna. Glömma det jag behöver ha med mig till lektionerna, och sprinta tillbaka till arbetsrummet för att hämta. Göra oväntade utfallssteg mot elever som är försjunkna i sina mobiler istället för att lyssna på mig. Göra lika oväntade hopp (sk skipping) framme vid whiteboardtavlan för att bibehålla elevernas uppmärksamhet.

Man kan undra varför jag tränar på min fritid. I sanningens namn får jag tillräckligt med motion på jobbet. Men man vill ju leva ett aktivt liv, det är ju det. Man vill inte bli försoffad. Man vill vara vältränad. Stark, smidig och välgymnastiserad. Vig, fjädrande och elastisk. Töjbar, sviktande och eterisk. Inverterad.

Vad vill vi mer vara?

Nu har ontet i hälen flyttat till andra hälen

Och tillbaka igen.

Vad ger ni mig för den?

Det betyder att det inte kan vara hälsporre, i alla fall, sa jag till en av alla mina nya kompisar, en som själv har hälsporre. 'Eftersom det inte är speciellt troligt att man får det i båda hälarna, hö hö', förklarade jag utifrån min kunskap i sannolikhetslära. Jodå, svarade hon, det kan man visst få. Likväl som man kan få full pott på alla brickor i bingo.

Jag har lite svårt för den typen av vänner. De som inte bara är sanningssägare, utan dessutom levererar sanningarna som liknelser och metaforer. Vad är det för fel på dem? Varför kan de inte bara ljuga lite och säga att det kommer bli bra?

För det kommer bli bra, jag har nämligen hittat en ny löpteknik. Jag springer på tårna. Sätter inte ner hälarna en enda gång. Det går inte fort, men det känns fantastiskt. Har aldrig förr känt mig så lätt och graciös; som en hind på snabb söndagspromenad. Tre kilometer har jag hittills sprungit på tå. Det var idag. Nästa gång ska jag springa fyra kilometer, nästnästa fem, och så vidare. Ja, ni fattar. Och hakar på, tycker jag. Om ni inte har något jävligt bra skäl för att inte göra det.

Idag har jag köpt två ormbunkar

Man får roa sig så gott man kan när man har ont i hälen.

Har köpt ett par leggings också, beiga. Bakom disken i leggingaffären stod en kvinna som gick på samma högstadium som jag för snart fyrtio år sedan. Har inte sett henne sedan dess. Vi var inte kompisar, men skrattade ihop en gång, och då skrattade vi ordentligt, jag minns det som igår. Och varför inte återuppliva minnet? Tänkte jag tydligen, för jag gick fram till henne och frågade om de hade leggings, varpå jag lade till:

'När jag ser dig tänker jag på dammsugare.' Jag såg med all säkerhet pillimarisk ut, en av mina talanger. 'Sådana små som man äter, alltså.'

'Jaså...? sa hon och började leende gå. Innan jag visste ordet av stod hon och ryckte i några svarta leggings.

'Vi höll på att skratta ihjäl oss åt att det blev daaamsugare när man tog bort ett m. Ha ha!'

Hon log ett tillmötesgående expeditleende, och jag passade på att säga att jag inte ville ha svarta leggings, utan beiga.

'Fast det var ju några år sedan, minst femton', fortsatte jag.

'Femton..?' sa hon och såg konfunderad ut. Hon fortsatte gå åt ett annat håll, och jag följde efter.

'Nej, jag skojade bara, det var ju när vi gick på högstadiet. Ha ha. Liiite mer än femton år sedan, ha ha.'

Hon fortsatte le.

'De här har vi i beige, det är inte leggings, direkt, men de är stretchiga. Jättesköna.'

Då gav jag upp. Vad är det med folk i min ålder, har de inget minne, eller? När jag betalade låtsades jag att jag inte kände igen henne heller, som straff. Betalade bara och gick. Förutom att jag berättade att jag har ont i hälen, för det får de flesta jag möter veta. Dock nämnde jag inte att jag är anmäld till Stockholm halvmaraton, så jag kanske får gå tillbaka och berätta det i morgon.

Det blev ingen skivstång igår!

Outgrundliga äro herrens vägar.

Istället sprang jag och fick ont i hälen igen. Jävla skit! Eller hur?

Det känns lite jävla skit, i alla fall, för jag och min PT har redan bokat hotellrum i Stockholm när halvmaran går. Vem vet om vi får tillbaka pengarna. Det är sådant som hotellägare kan vara väldigt snåla med, speciellt när det är skadade långdistanslöpare som avbokar. De tänker att man bara simulerar för att få slippa springa, och det tycker jag är ganska fördomsfullt av dem. De känner mig ju inte ens! De satarna.

God kväll i skivstångsstugorna!

Nu har jag inte ont i hälen längre, jätteskumt! Ingenting känns det, hur jag än bänder och vrider på den, och jag undrar om det betyder att jag ska börja springa igen?

Nej, för då kanske jag får ont igen, är det logiska svaret på den frågan. Istället har jag i morgon bokat in mig på ett skivstångspass. På ett sådant lär man inte använda hälen så mycket, åtminstone inte båda. Faktum är att jag inte vet vad man använder för jag har aldrig varit på ett sådant pass förut, men jag tänkte så här: När jag dör vill jag ha deffade muskler. Eller så tänkte jag bara 'varför inte testa ett nytt fritidsintresse ... öööh ... skivstång kanske...?'

Det blir nog intressant, i alla fall.

Idag har solen gassat hos mig

Skoja bara.

Det är så mycket regn och kyla här att jag tagit fram min vinterkappa. Och springa i det här vädret kommer inte på fråga. Fortsätter regnandet (och, ja, det ska det) är det nog inte många som kommer springa halvmaran i september. Man behöver ju kunna träna inför en sådan.

I brist på springträning har min springboksuppladdning idag fått ett uppsving; fick biografin Ät och spring av en person på en pizzeria (där jag var och åt pizza). Boken skildrar utvecklingen från 'soffpotatis till ultramaratonlöpare'. En ultramaratonlöpare springer lopp som har längden sexton till tjugo mil. Sexton till tjugo mil. Ja ... bara hälen och min höftmuskel återhämtar sig från mina femkilometerslopp så  ska jag väl kunna pressa upp distansen. Apselut.