Insyn kontra utsikt

Problem med insyn trodde vi inte att vi skulle få. Kanske kände vi en viss liten oro, men vänligt och bestämt föste vi bort den tanken. Det är ju så få som går förbi här och bla bla bla. Och vi vill ju ha utsikten!

Nu får vi leva med att folk kan titta in och se det mesta. Såklart har vi googlat och hittat massor av insynsskydd men då förlorar vi ju utsikten, den som är orsaken till de stora fönstren. (Såklart kan man också skrämma skiten ur folk så att de väljer en annan väg för sin promenad, men Skåne och jag är tyvärr inte lagda åt det hållet.)

Det är ingen utsikt över sjö eller berg precis, men det är ändå vår utsikt. En liten grusväg vid tomtgränsen, sen en stor hage där kor och ibland tjurar går. Stenrösen, nyponbuskar, allehanda träd, en gammal väderbiten lada. Bortom hagen breder åkrar ut sig och därefter, som kronan på verket, motorvägen. På natten syns långtradarna som lysmaskar i mörkret. 

                                                                  Ladan 

Nu är påskäggen ett minne blott

 Nu har vi plockat undan julpyntet. Tidigt, jag vet, men vi behöver hålla undan alla lösa föremål om vi inte ska förlora förståndet i den här processen. Ett påskägg som stod på en väggfast hylla åkte i golvet och gick sönder imorse på grund av vibrationer, så då tog vi bort alla kvarvarande påskägg. Det var inte en dag för tidigt, men att julpyntet redan ryker är sorgligt. Det piggar upp i januari, när det finns få andra glädjeämnen.

På bilden, som togs i förrgår, kan man se påskäggen på översta hyllan mellan fönstren. 

Vad händer när man tar bort panelen på ett hus?

 Det blir kallt.

En utbyggares morgonbestyr

 Imorse var vi tvungna att gå upp tidigt, för halv åtta skulle en rörmokare komma på besök. Vi fick beskedet igår kväll och ställde alarmet på kvart över sju, men vaknade någon halvtimme tidigare när snickarna började ta bort panelen på det befintliga huset. Att ta bort panel skapar mer oväsen än något annat gjort hittills. Det bankar, smäller och borras. Borrningarna låter som borren när man är hos tandläkaren och upplevelsen kan närmast jämföras med att sitta i munnen på en person som lagar arton hål. 

Det befintliga huset, som är ett fult barackliknande åttiotalshus, är mycket litet. Om det inte hade varit så fult så hade det inte synts överhuvudtaget. Men det ligger högt och fint (om man bortser från E20 som skär genom landskapet, men vem fan bryr sig). Genom att skala bort fasaden, och sätta dit en ny, är vår förhoppning att barackkänslan ska avta. I synnerhet som den gigantiska utbyggnaden liksom kommer svälja det lilla ursprungliga huset. 

Tjugo över sju var vi uppe. Jag smet in på toa och bytte om. Lade mina kläder där igår kväll, redo. Skåne laddade kaffebryggaren och jag gick ut med vår hund. Tog grusvägen för morgonpromenaden ända ner till den andra bonden i byn. Stod där en stund och tittade på vårt hus på kanske sexhundra meters avstånd. Gick sedan tillbaka. Huset ser bra ut på avstånd. På nära håll ser man att det är felplacerat på den lilla tomten. Det borde skjutas längre norrut, men det går tyvärr inte.

Tur att man lär av sina misstag. Nästa gång vi bygger hus, Skåne och jag, kommer det bli mycket bättre.

Det var en gång ...

 ... en Benny och en Britta.

Som nu ska bygga ut fast de inte skulle bygga ut.

Ett litet fult hus ska bli ett stort ... vackert?

Har de månne också kossor inpå knuten?

Och en bonde som heter Rolf som närmaste granne?

Det skulle inte förvåna mig.

Benny och Britta del 21

Britta: Hon den där tror att det bara är hon som bygger ut. 

Benny: Ha, det är det ju verkligen inte! Skåne är ju också inblandad.

Britta: När jag säger hon den där menar jag givetvis även Skåne. Men hon tror att det bara är de två som bygger ut. Hon har inte fattat att vi också gör det.

Benny: Men det gör vi väl inte heller?

Britta: Jo, det gör vi.

Benny: ???

Britta: Ett byggprojekt är en långdragen historia och vi har påbörjat vår.

Benny: När gjorde vi det?

Britta: Åh, det kommer du väl ihåg ändå. När vi var ut till huset i lördags och konstaterade att vi inte kan bo i ett sånt fult litet hus? Vi skrattade och undrade varför i hela friden vi hade köpt det, minns du?

Benny: Jo, det minns jag. Vi insåg att vi inte kommer kunna bjuda hem folk utan att skämmas ihjäl.

Britta: Ha ha ha! Då blir det inga fler middagsbjudningar, hurra!

Benny: Ha ha ha, hurra!

Britta: Hursomhelst så började vår utbyggnadsprocess där och då, och nu kan vi inte backa ur den.

Benny: Började den där?

Britta: Ja, såklart! Hur tror du hennes och Skånes process startade? Tror du att det bara sa pang och att bygget var igång? Nej, nej. Man kan inte ens sätta fingret på deras startskott, så luddigt och rörigt var det.

Benny: Var det? De som verkar så rediga? Och trevliga också.

Britta: Nej, gud, det är de inte. De är extremt komplicerade och ganska jobbiga att ha att göra med. Det är tur att de har lejt bort allt jobb. De ligger mest i soffan och äter gravad lax medan snickarna gör jobbet, och inga är nog gladare över det än snickarna.

Benny: Jaha, det hade jag inte gissat. Men då förstår jag.

Britta: Vad förstår du?

Benny: Jag förstår att du och jag redan är igång med vårt utbygge, även om det inte verkar så.

Britta: Mycket riktigt.

Mitt nyårslöfte

 Jag (ivrigt): Jag har ett nyårslöfte!

Skåne: Jaha, det har inte jag.

Jag: Nej, men jag har. Jag ska skriva ett blogginlägg per dag hela året!

Skåne: Ja, kör bara. (hörde jag en ironisk klang?)

Jag: Ja, det ska jag! (ivern är kvar)

Skåne: Jag börjar känna dig nu, det är jag ska det och jag ska det, och efter tio dagar är det över ...

Som var och en förstår funderar jag nu på att skaffa en ny karl. 

Men först kommer jag skriva ett blogginlägg per dag hela 2023. Ha ha!

Grannarna

 De grannar som än så länge kommenterat har sagt: Vad fiiint det blir! För vad ska de säga? Man ser på leendena att de inte menar det de säger. Och i deras ögon ser man att de tycker att vi är exhibitionister. Alternativt storhetsvansinniga.

MEN VEM FAN BRYR SIG?

Som igår när jag mötte ett par i affären. De såg mig inte först. Såg mig inte, ni vet. I det läget går jag alltid rakt på sak. 'God fortsättning!' sa jag och då var de tvungna att svara och det dröjde inte länge förrän: 'Vad fiiint det blir.'

Men vi ska inte döma dem, för vad hade vi själva sagt? Inte sanningen i alla fall. 

Vidare är mitt nyårslöfte att blogga varje dag under 2023. Det kommer säkerligen sluta som det brukar; med haveri. Men ändå ett roligt nyårslöfte. Gott Nytt År!

Det blir aldrig som man tänkt sig

 Frågade Benny och Britta häromdagen hur det går med utbyggnaden. Möttes av två oförstående nunor som inte fattade någonting. Båda två: Vilken utbyggnad?

Jag svarade vad man kan förvänta sig: Ha, försök inte med mig! Det är på tiden att vi får veta hur det går. Det är ju ganska spännande, och så vidare, med två halvgamla personer som ger sig i kast med en utbyggnad.

Möttes av en rad suckar, stön och stånk. Och sen: Men det är ju NI som bygger ut, för i helvete! 

Och det har de ju rätt i. Man tror inte att två påhittade figurer ska ha sån koll, men det har de. Speciellt tror man inte att Benny ska ha koll, eller hur? En sån förvirrad liten man. Men han kan överraska den lille rackaren. Varning utfärdas härmed till alla som har planer på att skaffa sig låtsaskompisar. Man blir aldrig av med dem.

Så, hur går det då med vår utbyggnad? 

Det beror på när man frågar. Den ena dagen eller den andra? Att bygga hus är att åka bergochdalbana och inget jag skulle rekommendera någon med svaga nerver. Så varför bygger då Skåne och jag? Jo, vi visste inte vad vi gav oss in på. Det är det enkla svaret. 

Nu låter det kanske som att vi bygger själva, till viss del åtminstone? Det gör vi inte. Vi tittar på när andra bygger, det är det hela, men det är ändå svinjobbigt. Kanske till och med jobbigare? Speciellt när man väcks klockan sju på morgonen av motorsågar, hammarslag och strålkastare som lyser upp varenda vrå i det lilla befintliga huset (där vi ligger och sussar). Man kan inte ens gå på toa inkognito. Något inte Skåne bryr sig så mycket om, men jag lägger full mundering på nattduksbordet på kvällen så att jag kan klä mig innan jag kliver ur sängen på morgonen. Så får man ordna för sig när man bor i ett akvarium. 

Tidiga mornar och snickare överallt hör ändå till de små problemen i sammanhanget. Det värsta är ÅNGESTEN. Kommer pengarna räcka? Kommer det bli som vi vill ha det? Svaret på båda frågorna är NEJ. Exempelvis trodde vi i vår enfald att huset skulle bli lagom stort. Vi kollade på ritningen, ändrade lite här och där och sa till varandra att det här kommer bli sååå lagom i storlek. Det blev det inte. Nu när stomme, väggar och tak är uppe kan vi konstatera att vår utbyggnad sväller ut över alla bräddar. Korna som normalt går och idisslar vid tomtgränsen kommer skita på sig när de släpps ut i vår. Inte bara för att vårt hus växt med tvåhundra procent, och för att det nu står på armlängds avstånd från deras foderplats, utan för att de kommer se ALLT som försiggår inne i huset, genom de gigantiska fönstren. Och det kommer också grannar och slikt göra när de passerar på grusvägen fem meter från våra skyltfönster på södra fasaden. Även våra rumpor kommer de se, när vi sitter och äter middag, eftersom fönstren sitter så lågt. 

Nej, vi vet inte hur det gick till, men den 'lilla' utbyggnaden blev kolossal. Inklusive fönstren. Allt såg nätt och fint ut på ritningen, det gjorde det verkligen, men verkligheten är en annan visa. I alla fall varannan dag. Pendeln svänger fram och tillbaka mellan acceptans och ångest. Jag gillar acceptans, men jobbar man för hårt på den så blir det bakslag, det är så det funkar. Lite lagom acceptans blir bäst. Plus distraktion. Just nu leker Skåne Grevinnan och betjänten intill bordet där jag sitter. Det distraherar ganska mycket. En annan strategi vi har är att tänka att det inte spelar någon roll hur stort huset är, att vi är för gamla för att bry oss om såna petitesser. Det funkar ibland. Men här ska man också komma ihåg att ta det med måtta. Om man går all-in i den där 'det är så skönt att bli äldre' - grejen så kommer bakslaget i form av dödsångest som ett litet döskallebrev på posten.

NÅJA. 2023 blir året då vi flyttar ihop i vårt nybyggda hus, och det blir ändå intressant.

Benny och Britta del 20

I Bennys och Brittas relation är det Britta som känner av och sätter ord på skavet. Följaktligen är det Bennys lott att gjuta olja på vågorna.

Britta: Jag är så trött på att vi aldrig gör något roligt ...

Benny: Jaha?

Britta: Titta på oss! Vi har blivit totalt försoffade.

Benny: Försoffade? Men det är vi väl ändå inte?

Britta: Jo, försoffade. Här sitter vi och glor på TV medan vår utmätta tid tickar iväg. Vi är mer döda än levande.

Benny tittar på Britta men säger ingenting, för vad ska han säga? Han tycker om att titta på TV, och upplever inte att han kastar bort sitt liv. 

Britta: Vi köper ett för litet hus och så bygger vi ut det!

Benny: Ska vi flytta härifrån, menar du? 

Britta: Ja, vet du, det menar jag. Vi behöver en spark i arslet, ett projekt att sätta tänderna i. Att köpa ett gammalt och för litet hus på en vacker plats, det skulle kanske vara räddningen för oss.

Benny ser förvirrad ut.

Britta: Livet handlar inte om att ordna det bekvämt för sig, det handlar om att sträva!

Benny: Sträva ...? Hur tänker du då?

Britta: Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Benny: Va?

Britta: Karin Boye.

Benny: Vet jag väl ...

Britta: Men se då inte ut som ett frågetecken hela tiden! Om inte du vill köpa ett litet hus så gör jag det själv.

Benny: Men vi kan ju inte bygga?

Britta: Vi kan lära oss, jag läste om en kille som inte kunde men som lärde sig på YouTube. Han byggde ett stort hus helt själv, kollade bara på filmer och snickrade en sak i taget. Men sen kan vi anlita folk också, vi behöver ju inte göra allt själva, det har jag aldrig sagt. 

Benny: Men ändå, vi kan ju ingenting om att bygga?

Britta: Just därför! Jag tycker om att lära mig nya saker. Tänk dig, vi är sextio och bygger oss ett eget hus trots att vi aldrig tidigare sysslat med något liknande!

Benny: Det kan ju gå helt åt skogen ...?

Britta: Ja, det kan det, men i den processen kommer vi åtminstone känna oss levande. 

Benny: Det blir jättemycket jobb ...?

Britta: Nu köper vi ett för litet hus, punkt slut.

Benny säger ingenting men antecknar för husfridens skull ett par datum för visningar kommande helg. Och så kommer det sig att de två plötsligt är ägare till ett pyttelitet modulhus byggt på åttiotalet, lantligt beläget på en höjd med utsikt över ängar, hagar och en motorväg i fjärran. Huset är inte vackert, ser närmast ut som en barack, men en utbyggnad kommer ändra på det, tänker Britta. Benny begriper inte hur det ska gå till, men han hoppas att Britta hädanefter kommer vara glad och harmonisk, nu när hon fått sitt lilla hus att bygga ut. Och tänk, det kanske han har rätt i?