Igår gick jag och en kollega ner till ett konditori för att köpa tilltugg till kaffet. När jag kom in mötte jag en kvinnas blick och hon hejade glatt.
"Eh...hej...", sa jag och fortsatte sedan det samtal med min arbetskompis som jag var mitt i.
Jag kände igen kvinnan ifråga. Hon bodde en gång i samma bostadsområde som jag och hon känner folk som jag känner sådär på avstånd. Hon hör alltså till kategorin människor som man eventuellt artigt hejar på. Eller låtsas att man inte känner igen. Beror på avståndet.
Jag ser henne då och då. Men det var länge sen vi hejade på varandra. Åratal, faktiskt.
Men nu. Det var inte bara ett hej utan ett speciellt leende. Ett extra glatt. Och menande.
Ok, mitt hår stod på ända? Jag pratade för högt? Något i min klädsel som hängde och slängde opassande? (Alla alternativ fullt tänkbara.)
När jag kommit tillbaka till jobbet slog det mig: Hon läser min blogg! Hon skulle kunna ha fått nys om den via bekantas bekantas bekanta. Jag kände mig plötsligt svimfärdig. Vilka läser min blogg??? Borde jag censurera mig, inte ständigt avslöja min ofullkomligheter? Borde jag tänka lite innan jag publicerar mina inlägg?
Eller borde jag just nu sluta tänka och skita i vilka som eventuellt läser? Och intala mig själv att bekantbekantbekantingens varma leende berodde på vädret och en vårförälskelse kanske. För hon såg väldigt glad ut...
16 kommentarer:
Mmmm. Ibland undrar man. Om. Man borde. Tänka efter lite mer. Före.
Det var cyberspacemonstret, kamoflerad. Var på din vakt...
Men njut bara av hennes leende, det var ju välvilligt inte elakt, extra glatt till och med. Vi har inte en aning om vad hon tänkte på, kanske utstrålade ditt ansikte glädje, kanske sken solen på hennes vintersjäl. Och vad är det för ofullkomligheter du pratar om, hette det så?
Tänk inte! Bara fortsätt skriv som du gör!
jag leer också jättestort när ja ser dig!
fast alltså jag är ingens bekants bekant.
Klimakteriehäxan: Hej där!
Mockapocka: Är det det monstret du har rustat dig mot med hjälm och skyddsglasögon?
Tandgnisslur: Ofullkomligheter?
Näe, jag har inga såna.
Stort och smått: Ja, jag är inne på den linjen faktiskt. Börjar jag tänka på vilka som kan läsa så kommer jag nog inte kunna skriva till slut.
Linn: Ja, och du läser ju min blogg! *point proven*
Låt henne flina. Flina tillbaka. Låt henne få bekänna färg först. ;-)
Undrar om vi träffats förut i bloggen?
Jag känner i alla fall igen det där med att fundera på vilka som läser... Första tiden var jag helt anonym, och då vågade jag skriva lite vassare och var t.o.m. lätt ekivok ibland, men nu när jag vet att halva släkten och minst halva vänkretsen, körkompisar och några kollegor läser, då blir jag mer försiktig.
Japp.
Jag tycker du ska fortsätta och inte censurera mer än vad du gör. För censurerar gör vi, även jag som är så öppen.
Öppenhet är precis vad världen behöver. Att vi vågar visa oss och stå för vilka vi är. Däremot behöver inte alla veta om våra innersta känslor eller händelser.
Saker du delar med dig av kan förändra livet för en annan medmänniska. Du får människor att le, fnissa likväl som jag får människor att gråta ibland. Vi och vår öppenhet behövs Nilla, so don´t be scared, just be you.
//Annelie
Såna där tankar slås jag också av ibland. Jag menar, vem som helst kan ju faktiskt läsa ens blogg. Men börjar man tänka på det, så blir det att man låser sig o kan inte skriva det ena o det andra för "tänk om den o den läser..." så det får man bara skjuta åt sidan. Annars är det lika bra att sluta skriva.
Det var ju ett av dina fans ju..
Klart hon läser allt hon kan av dina finurliga ideer, tankar och meningar.
Måste vara så. En fan alltså, alternativt en fan (menar här en slags lilldjävul) i "bekant" förpackning!
Vill du ha en liten ängel så har du en att hämta hos mig..
;)
Du kan ju inte skylla på att hon tog fel på dig och din syrra i alla fall! =)
Hon läser nog bloggen och tycker att den är jättetrevlig! Hehe.
hon läser din blogg...alla som läser din blogg ler...
Ingen censur tycker jag:)
Skicka en kommentar