fredag 26 juni 2009

Kan det ha med ålderskrisen att göra?

Jag hatade alltid att spela fotboll när jag var yngre.

När jag var med på plan sprang jag mest på betryggande avstånd från bollen och försökte se ut som om jag var engagerad i spelet. Men det var jag aldrig. Mitt engagemang var alltid knutet till klockan. Hur lång tid hade vi spelat? Hur lång tid var det kvar till det var slut? Hatade att spela kort och gott.

Att titta på fotboll var inte heller intressant. Gubbar som sprang fram och tillbaka och jagade en boll. Fan vad tråkigt.

Så vad var det som hände? Ikväll satt jag och hoppade och tjöt framför TV'n när vårt U21-lag försökte, och nästan lyckades, spöa Englands dito-lag. Och detta trots att jag var ensam hemma!

Lite pinsamt är det också eftersom jag större delen av mitt liv inte försuttit ett enda tillfälle att uttrycka mitt förakt för spelet. Så meningslöst, och alla pengar som plöjs ner i det...

Men det är ju roligt att titta på!!!

Hur kunde det bli det???


10 kommentarer:

GladaKatarina sa...

Jamen bra sport ÄR bra sport. Hatade också fotboll, gjorde exakt som du när jag var barn. Glor aldrig på sport - utom vid få, lyckliga tillfällen. Denna gången har jag uppenbart missat något - en bra, sevärd match! Lät som om de förtjänade att vinna! :-) Next time...

tandgnisslur sa...

Hahaha, bra att du var ensam, nu behöver du inte erkänna i verkligheten att du gillar att kolla. Å andra sidan, håller din syrra tyst?

Yvonne sa...

Kanske du är på väg att bli vuxen! Hihi!

Kram!

Bums.nu sa...

Jag går åt andra hållet hehe...

cat sa...

Jag kommer förhoppningsvis alltid befinna mig där du har befunnit dig när det gäller sport.
Men om man tycker det är kul, så är väl ingen skada skedd:)

nilla sa...

GladaKatarina: Ja, det är ju faktiskt kul! Jag tror det är gemenskapen; känslan av samhörighet som jag drabbats av.

Tandgnisslur: Haha, min familj vet... Och de har inte varit så hårda. De tittar mest förvånat på mig.

Yvonne: Skulle fotbollsintresse vara ett bevis på vuxenhet???
Möjligtvis att jag kommer ner från mina höga hästar och tillstår att det kan vara kul, även med fotboll.

Bums: Förändring är det enda som är konstant =)

Cat: Nej, det känns verkligen inte som att någon skada är skedd. Flertalet i min familj tycker om att titta på fotboll så det är rätt mysigt att kolla tillsammans.

ironia sa...

Eftersom du var ensam hemma behöver du ju inte erkänna ditt misstag....din hemlighet är väl bevarad;)...Om det nu inte råkar vara så att du faktiskt börjat gilla fotboll.....*skakar på huvudet*

nilla sa...

Ironia:
Alltså, det är inte direkt fotbollen mer känslan tror jag...
(Vilken känsla kan man undra. I'm not sure.)

Pia sa...

Eller så var det alla unga, söta grabbar du tittade på??!! ;o)

Anna sa...

Jag känner igen mig själv i din beskrivning om relationen till bollspel när man var yngre. I mitt fall berodde det nog på att jag helt enkelt var rädd för bollen.
Sysslade mycket hellre med hopprep och twist... =)

Men nuförtiden är jag också lite fotbollstokig, men det beror på att man varit tvungen att engagera sig. Därför att övriga familjen ÄLSKAR fotboll... =S