lördag 30 januari 2010

Trött

Ni vet det där uttrycket Förälskelsen är konstant, det är bara föremålet som växlar? Nåt sånt.
Just det är inte applicerbart på mitt liv men däremot en variant:

Mammaoron är konstant, det är bara föremålen som växlar

Vad är det som gör att jag i princip jämt är orolig för nånting?
Jag har börjat misstänka att denna oro faktiskt har mer med mig att göra än med mina barn för när en oro ger vika för att jag av någon anledning blir lugnad vad gäller det jag var oroad för då tar det inte lång stund förrän en ny oro poppar upp som på beställning. En oro över något som fanns där tidigare men som jag inte oroade mig för när jag hade det andra att oroa mig för, men som jag börjar oroa mig för när det finns utrymme efter att den andra oron som upptog mig avtog.

Ja, ni fattar.
Eller så gör ni inte det?
Kanske är det mig själv jag borde oroa mig för?
Kanske borde jag skaffa en hobby?
Eller ett liv?

24 kommentarer:

Miss Upsey Daisy sa...

Har man en blogg så har man ett liv. Så resonerar jag iallafall! ;-)

Skogshuldran Titti sa...

Mmm... lätt att fastna i Hönsmamma-beteendet!
Har inget bra tips på hur du ska ta dig ur det, men det har säkert någon annan f.d Höna.

Försök nu ändå att ha en avkopplande lördagskväll!

stort och smått sa...

Att inte oroa sig, är det öht möjligt??


Och som Upsey skrev: Har man en blogg har man ett liv - jag instämmer till fullo!

reneesfotoblogg sa...

Fattar precis, och den oron började i samma stund som huliganen såg dagens ljus.
Han har lärt sig att hans mamma är en fjant så han ringer alltid när han kommit fram, vart än det nu var han skulle.
Ibland inbillar jag mig att det vore bättre att han bodde på annan ort för då skulle jag vara tvungen att släppa taget.
Fast då skulle jag antagligen oroa ihjäl mig för Husbonden stället.
mvh R

Knasterfaster sa...

Det är precis likadant med min oro. Den är konstant. Problemen avlöser varandra i en konstant ström. Är det inte det ena så är det det andra. STORA och små problem. Nu har vi precis avklarat gymnasievalet och då började oron för 9-åringen som vägrar läsa i skolan.

Mitt Andra Jag sa...

Jag förstår precis. Det verkar som om jag bara kan oroa mig för en sak i taget. När problemet är löst tar nästa vid.

Camilla sa...

Att blogga är ju en hobby :)
Ha det bra och kram på dig!

Ms NN sa...

Jodå, vi fattar... ;)

Katarina sa...

Jag tycker det är de som inte oroar sig för någonting som borde oroa sig för sig själva. Det är en farlig värld vi lever i. ;-)

Fast det är klart, man får väl inte låta oron ta över sitt liv. Men jag har svårt att tro att en kvinna som ger sig ut att cykla på snö och is (för att gå på gympa!!!) gjort det.

Mina dagar sa...

Känner i magen hur du känner! Höööh.

23 åriga sonen är nu i Åre 3 v. och jobbar och slalomar och och och já jag har så många konstiga tankar om vad han kan råka ut för!?

7 åriga dottern kan ju ramla ur sängen i natt och komma åt skrivbordet som står där bredvid henne så vi måste in och sy.. oj oj oj?
Måste in och lägga en kudde som skydd där nu!?

regnnatt sa...

Nä du, ensam är du inte ;). Trösta dig med tanken att dom är flera som får dela på din oro... Det tar längre tid att slita ut dom då. Barnen alltså! Otroligt att dom orkar med oss tänker jag ibland, snart börjar jag väl oroa mig för det - deras oro för oss :S. Nu ska jag soova - fullmåne eller ej!

cat sa...

Lite oro är säkert ingen fara, det är när den blir irrationell som du får se upp;)
Engelskan hos mig är för att jag deltog i en internationell fotoutmaning och då får man ju göra sig begriplig för eventuellt långväga besökare:)

Mika sa...

...jag tror det är normal-läge... inget att oroa sig för...

Kram

stina sa...

Man tror man är på väg att bli knäpp eller nåt....när man oroar sig för först för det ena sen avlöser det sig till det andra och det tredje osv....

Men nu inser jag att det är höst NORMALT !....när jag kom in här och läst allt. Menar så många procent kan ju inte vara knäppa, det är ju om någon avviker som det blir onormalt, eller hur ???

En liten undran, är detta ett kvinnligt fenomen tro ???

Lillian sa...

Det hör väl till, fast i varierande grad förstås. Du kanske skulle börja i knypplingskurs eller i boule?

Pia sa...

Känner så väl igen det där.. Det handlar nog bara om oss själva. Vi får en "fix" av att oroa oss. ;o)
I mitt fall är det definitivt nedärvt från min mor som är extremt orolig för allt. Själv har jag jobbat ganska hårt med att inte bli likadan, men det är svårt. Speciellt när man fick barnen.. jeeez!! :o)

Speja sa...

Jag fattar precis. Himmel vad mycket lättare det skulle bli om jag inte OOOOroade mig så mycket.

nilla sa...

Missupsidaisy: Well, isåfall har jag ju ett liv.

Titti: Jo, men det hade jag iallfall.

Stortosmått: Nedärvd kvinnlig ångest kanske...Nånstans ska den få utlopp. Lite jobbigt för de som drabbas bara.

Renée: Tänk om man kunde kanalisera denna energi på något annat! Nej, jag vet att det inte går, men man kan ju drömma.

Knasterfaster: De kanske har sån där tråkig läsinlärning baserad på stavelser? Det funkar inte för elever som vill se någon mening i det dom lär sig. En sund inställning om du frågar mig.

Mitt andra jag: Suck. Trött blir man.

Camilla: Jo, det har du ju rätt i. En ganska rolig dessutom.

Ms NN: Välkommen hit. Jag är kanske inte ensam då?

Katarina: Men jag är inte orolig för mig själv. Känner att jag klarar det mesta och är tämligen orädd. Varför kan jag inte känna så när det gäller barnen??? Jag inser att det inte beror på dom iallafall.

Mina dagar: Ack, jag känner igen mig...

Regnnatt: Otroligt att dom orkar med mig, tänker jag också ibland.

Cat: Den är irrationell så nu tittar jag uppåt.

Mika: Du är snäll du. Om det är normalläge så tycker jag synd om alla andras barn också. =)

Stina: Jag tror det är vanligare bland kvinnor, definitivt.

Lillian: Well, skulle vara knyppling då. Eller vävning.

Pia: Ja, men eller hur! Små liv som man ska skydda från allt ont. Det är ju en mäkta uppgift får man lov att säga. Och stor risk för kvävning.

Speja: Ja! Och förmodligen skulle det inte hända fler saker.

Tänkte bara sa...

Och inte blir det bättre när dom är vuxna heller, dessutom ynglar dom av sig och då kan man ju oroa sig ännu mer.

nilla sa...

Tänkte bara: Det minns jag att min mamma gjorde när jag fick barn.
A neverending story med andra ord.

Ulrika sa...

Du har ju ett tokbra liv. Lite väl mycket oro bara.

Själv har jag oroat mig så ini norden att nu har jag börjat tröttna. Att oroa sig bara för att saker KAN hända är ju lite väl i onödan.

Det har jag insett.

Och försöker leva därefter, ibland går det och ibland inte.
Jag oroar mig för sjukdomar och olyckor, det blir nästan handikappande ibland.

Katarina sa...

Det är ju för att du vet (tror) att du gör medvetna beslut grundade på mogen eftertanke och erfarenhet medan dina barn är oskyldiga äventyrare utan rädslor och begränsningar. ;-)

nilla sa...

Ulrika: Ja fy fan. Nu ska jag sluta oroa mig. (Hahahahaha!)

Katarina: Ja. =) Och söta är de.

Bittan sa...

åh jag är mästarnas mästare på att oroa mig.försöker vara cool,alldeles lugn men det funkar nästan aldrig..kram