Den där plingplongen kvalade direkt in i kategorin 'det pinsammaste som hänt i hela mitt liv' så jag måste tyvärr göra alla romance suckers som kommenterade förra inlägget besvikna: Nej, jag tog inte tillfället i akt och raggade upp honom. Jag såg så oskyldig ut som bara en desperat tretton och ett halvt åring kan, vilket inkluderade en del tittande hitåt och ditåt. Därefter tog det väl ett år, mas o menos, innan jag vågade titta åt hans håll igen.
Men nu när jag outat denna pinsamhet känner jag att jag skulle kunna berätta för honom hur det egentligen var om jag fick syn på honom. (Om jag nu skulle känna igen honom, han lär ju vara rätt gammal nuförtiden...)
Jag kanske skriver ett brev.
Du, den där gången när jag plingade...det var faktiskt inte på dig utan på en blåmes...
Han kommer nog också tycka att det känns bra att få det hela utrett.
15 kommentarer:
Hahahahaha... ja gör det... han vet säkert när det hela hände.
Helt underbar historia... påminner mycket om mina "erövringar" under tonåren... Det var också mycket tittande hit och dit och mycket funderingar om varför jag inte fick någon respons på mina känslor...
Mika
Haha, ja, du får nog söka upp honom och reda ut det här! :)
Haha, men vilken story det hade blivit OM det hade blivit kärlek!
Han minns säkert det där. Han gick och trånade efter dig länge sedan och förstod inte varför du tittade hittan och dittan. Han trodde att han inte hade någon chans hos dig eftersom han inte hade en lika cool ringklocka. Ta kontakt och förklara så att han inte lever i villfarelsen att du ville ha kontakt med honom då du plingade. Fatta att han kommer känna sig bredad av en blåmes.
Han undrar säkert... Låt honom undra!
Tänk vad stackarn ska ha undrat och funderat över den där dagen! ;)
Ta nu inte ifrån den stackarn alla hans illusioner!
jag tycker helt klart du ska skicka ett brev, eller ett vykort med en cykel och en blåmes. tror det skulle uppskattas, speciellt med förklaringen =)
Haha.
Dina bröst är som svalor so.. nä som blåmesar som häckar...
Låt gossen förbli okunnig om läget, det är mitt råd. Han kan väl få fortsätta tro att söta Nilla raggade på honom, en gång i tiden.
Markattan, vill ju inte förstöra illusionen
Han kanske till och med läser din blogg och känner igen händelsen.....:-)
Påminner mig om en Hunk i högstadiet. Han var klassens snyggaste och hetaste objekt. När vi gick till matsalen så brukade vi tjejer gå bakom honom och kolla in hans läckra häck och gångstil.
Ett antal år senare, typ trettiofem år senare, så hade jag en herre i kassan på Konsum. Han legitimerade sig av någon anledning som jag inte minns nu. Då visade det sig att det var Hunken. Nu såg han ut som en snäll och trevlig och tunnhårig liten gubbe, eller äldre man kanske jag ska säga. Hade jag inte sett namnet på legget så hade jag inte känt igen honom....:-)
Oj! Något skämmit i den åldern;), men hur gick det med fågeln? Körde du över den, eller hann den bort?:)
Ha,ha!
Ja...Gud vad han ska ha funderat ;)
Ha det bra och kram på dig!
Äh låt han undra. Vid det här laget är han ju som du säger en hemskt gammal man...
Blåmes...hmmm...undrar om han tror på det? Tveksamt! :)
Kram
Säkert har han grubblat sig halvt förstörd över att han inte tog sin chans när han hade den.
Jag menar ett sånt plingplong kan ju bara betyda en sak.
Eller va va?
Skicka en kommentar