Nu har jag äntligen två tonårsdöttrar hemma igen!
Vid lunchtid igår lämnade vi hemstaden med destination Arlanda för att möta mellandottern som varit borta från Sverige i exakt ett år. Ett år är väldigt lång tid. Om man tänker på hur mycket hon växte från det att hon föddes till sin ettårsdag så förstår man hur lång tid det är. (Eller, nej, om jag ska vara ärlig så övergår det mitt förstånd. Begreppet tid blir mer och mer obegripligt med åren.)
Att stå på Arlanda och vänta på sitt barn som varit borta i en helt annan världsdel så länge, bränner med all säkerhet mer kalorier än värsta träningspasset. Det man ser först av de människor som kommer ut i ankomsthallen är vagnen de skjuter framför sig med all packning, så det var en halvtimme av: "NU, är det hon! Nej. Men NU kommer hon, nej. Nu! Nej. NU! Det där är hennes packning! Nej, det var det visst inte."
När hon väl kom, hela hon, tilltufsad av ett dygns resande, bärandes på 46 kg packning var jag i upplösningstillstånd. Min lilla, som fyllt 19 och inte är så liten längre, som är ute och flyger på egen hand i världen med mellanlandning och allt, och som själv bär på 46 kg packning! Min hårddisk kraschade kan man säga.
För att göra en väldigt lång historia väldigt kort; i natt vid tre-tiden när jag var upp på toa, hörde jag henne sitta och prata i telefon på spanska. Med Uruguay. Hon har två hemländer nu.
29 kommentarer:
Har hon också egen telefonräkning? Måste vara underbart att ha henne hemma :-) Njut av dessa första dagar. Kram
Underbart att få hem henne :)
Hur står man ut ett helt år? Jag har problem med två veckor...
Blir gråtfärdig bara jag läser om det, även om jag just nu önskar att allihop skulle börja skolan på stört så man får vara ifred på dagarna :-) Skönt att ha henne hemma!
Nilla, dina beskrivningar av din vardag är fantastiska. Du är SÅ duktig på att förmedla exakt hur det känns. KRAM.
Man hoppas att hon skypade. Så underbart att ha henne hemma. Ett år är lång tid även i övre tonåren. Ett år i Sydamerika gör en väldig skillnad. Bonusdottern var i Argentina hon och växte enormt, även om det växandet mest var i huvudet. Bonussonen som följt med henne på ett återbesök till pojkvännens familj konstaterar att han nog vill ut ett år han med. Det ville han inte innan han for.
Grattis, förstår att du är glad! KRAM!
Härligt! Stannar hon länge? Och att kunna känna sig hemma i två värdsdelar är stort tycker jag.
Åh, vad roligt!!! : D I oktober står jag där på Arlanda... Fast jag tjyvtränade lite i juli när min dotter var hemma på besök. Så jag TROR att jag kommer vara jättecool i oktober. Som att hämta posten, liksom.
Tänk att man älskar dem så där mycket hela livet, vilken gåva det är. Grattis till dig som får rå om henne lite nu.
Hej igen :-) Tack för din kommentar, jag har samma problem, men bara hos Osloskånskan!? Mannen säger att det är ett under att min dator fortfarande går...
Måste vara skönt att ha henne hemma igen.
Åh. Njut av varandra. Härliga familjeliv. :-)
Häftigt med Uruguay!
Jag önskar att mina söner och reser bort och kommer hem igen! Du har ett svar på min blogg.
Du måtte vara stolt över henne, det skulle jag varit. Ute i vida världen alldeles själv. Modigt! Det är go i den tjejen.
Kram till dig för att du fått hem din dotter
Men åh vad härligt och mysigt och skönt! Kramkalas nu, kan jag tänka?
*snörvel och snyft och en lättnads suck*
Två hemländer...mamma mia. Men nu är hon i alla fall i sitt riktiga (fet stil på riktiga)(än så länge)hemland.
Härligt Nilla, härligt! Kramarna tar aldrig slut va?
Åhhhhhh! Äntligen hemma.
Kramar.
Jag har varit med om samma sak. Härligt när de kommer hem igen.
Borta ett helt år? Fy, får ont i magen bara av tanken.
Så det var DET som var det jättejättejätteJÄTTEROLGA du skulle göra! Så underbart!
Härligt, härligt... Jag blir varm i kroppen och förstår vilken lycka det måste ha varit att så se och ta på henne igen.
Kramkram
Ullis
Jag skulle gråtit floder!! Av lycka alltså :)
Kram
Jag försöker leva mig in i tanken att vara utan mina barn ett år, men inser att det övergår min förmåga. Det är alltså sant, de växer upp till slut??
Din dotter är tuff. Hälsa henne det!
FÖrstår att du är lycklig till tusen just nu, förutom telefonräkningen vill säga.
Nitton år.. Hm.. jag känner mig ju som allt mellan fyra och nittiofyra år gammal så jag kan inte tänka mig in i nitton-årstänket. Jag passar den tanken för även om jag inte har en nittonåring så har jag lite kris i mig så jag vägrar tänka 19!
Fru Venus: Enligt hennes efterforskningar (som jag innerligt hoppas stämmer) kan man prata med Uruguay via internet för 30 öre minuten.
Malla: Ack, ja, det är det...=)
Åsa: Man vänjer sig. Jag har en äldre dotter som är något av en globetrotter och hon har så att säga banat vägen. För övrigt reste jag mycket själv när jag var ung så jag har viss förståelse för att de vill.
Bitte: Att ha dem hemma på kvällarna är perfekt. Man får vara glad när det är fallet.
METTE: Oj, tack! =)
Selma: Det är en fantastisk erfarenhet de får med sig i livets bagage, ingen tvekan om det. Som förälder upplever man ju dessutom en hel del också, jag kunde knappt peka ut Uruguay på kartan för ett par år sedan...
Spader: =)
Singel: Nu ska hon gå klart sitt tredje gymnasieår. Fast hon har redan planerat ett tre veckors höstlov i Uruguay...
Kalbomaman: Som att hämta posten hahaha! Lycka till med det! ;)
Magica: Det är en ynnest!
Nini: Mycket! =)
Alexandra: Ja, det är ju ett litet och ganska okänt land. Dock är det land i Sudamerika som har högst levnadsstandard.
Knaster: Det är häftigt för man är med och upplever på ett hörn.
Tant Björn: Jo, hon har alltid varit en "kan själv"-tjej, i alla fall i vissa avseenden.
Stortosmått: Typ! =)
Mocka: For the time being. Första återbesöket är planerat till slutet av oktober.
Maj: Nej. Kramar tar aldrig slut. Däremot finns det gränser för hur mycket de vill bli kramade...;)
Gafflan: Äntligen, är rätt ord!
Ewa: Ja, det är helt underbart!
Madlar: Man vänjer sig. Faktiskt. Även om det låter omöjligt.
Malde: Ja, underbart! =)
Garbo: =)
Carina: Ja, det blir ett känslotumult utan dess like! =)
M-L: Ja, de gör ju det. Min "utskolning" pågår sedan några år tillbaka. En stor omställning är det definitivt.
MUD: Haha, hon vet!
Ulrika: Jag vet vad du menar. Där går de omkring och har hela livet framför sig liksom. Som om det vore den naturligaste sak i hela världen...=) Och här går jag och förbereder mig (så sakteliga) för min hädanfärd. ;)
Skicka en kommentar