På en direkt fråga idag om min ålder kom jag på att jag fyller 49 i år. 49!
Herregud, vad hände med 12? Och 18? Och 34?
49 låter nästan som 50, och att jag skulle vara i 50-årsåldern känns inte möjligt. Mina föräldrar var i 50-årsåldern nyss och de var rätt gamla kan jag tala om. Mycket äldre än jag är.
Dels var de inte i närheten av den studskvalité min kropp besitter, de var betydligt långsammare och osmidigare.
Dessutom har jag ett ungt intellekt, jag är så där snabb och livlig i tanken som normalt bara yngre människor är. Det vet ju ni som läser min blogg. Om jag inte hade talat om hur gammal jag är hade ni gissat på 25-årsåldern, förmodar jag. Nytt och fräscht, skulle ni ponera när ni läste mina texter. Oväntat och modernt. Åttiotalist-karaktär. (Minus åttiotalisternas jobbiga sidor.)
Nu spelar i och för sig den faktiska åldern inte någon egentlig roll - om man bortser från det faktum att det inte är så mycket kvar av livet när man är i 50-årsåldern. Men antalet år man har kvar i jordelivet kan man ju strunta i att tänka på, och istället leva i nuet. (Gör man det tillräckligt effektivt kan man även förtränga räkningar och dylika tråksaker.)
Men, nu är det så att jag har en bokjävel att skriva som jag kört fast i. Har man tid att köra fast i ett romanprojekt om man är i 50-årsåldern? Nej tyvärr, är svaret på den frågan, oavsett om man häckar i nuet eller inte. För man vill ju dessutom hinna skriva de där andra romanerna som än så länge dinglar på idéstadiet.
Så vad gör man med liv-skrutten som är kvar?
Förlänger den genom att tänja ut den som en gummisnodd eller effektiviserar den genom att öka genomsnittshastigheten på allt man gör? Kan man kanske stoppa framfarten genom att ligga still på en sommaräng och vägra resa sig? Nej, det är klart man inte kan. Det vet jag också.
Nu ska jag bryta ihop en stund.
17 kommentarer:
Om ett år kan du säga att du är 60 minus, det är lika bra du vänjer dig!
Vi är jämngamla.
Jag är också ung. Inne, inte ute. Jag gör massor som bara vuxna klarar av, och det kan fortfarande förvåna mig.
Usch,låter så hemskt detta. Jag som, herregud, fyller 58 nästa gång. Tänker icke så mycket på det dock. Vilket är skönt.
Om någon frågar mig så tänker jag säga att du är 26 år för det tycker jag är en så bra ålder. Men herregud då är ju jag bara 20 år! Det är ju inte klokt så ung JAG är när man tänker så. ;)
Ja, men sluuta alltså! Jag trodde inte du var en sån som har åldersnoja! Vadå snart 50? Mitt i livet ju!
/Småländskan
Ähh va' faen....skjerpings!
Livet är knallball efter 50 också!
Men bryt inte ihop för länge nu. Klockan tickar och... ja du har en (minst) bok att skriva :D
Jag, å min sida, tycker att det är gott att jag snart är 50. Fyller nästa år jag också ju.
Vid 30 var livet skitjobbigt, 40 var rena skiten...nu är det gott och jag hoppas vid Gud att det är det nästa år också.
Du får väl helt sonika skriva lite fortare! Hur svårt kan det vara? Eller parallellskriva ett par böcker!
Själv ser jag fram emot att bli 50. Men kanske jag hinner ändra mig.
Hallå där! Jag fyller OCKSÅ 49 år och jag hoppas verkligen att det är mycket kvar av livet - jag ska ju för fan bygga ett hus!!!
Herregudars. Du kommer ju att skriva MÄNGDER med romaner!
Så bryt ihop fem minuter och KOM IGEN!!
Hm... jag trodde att vid 50 så lugnade saker och ting ner sig... att man börjar ta dagen som den kommer och njuter av livet.
Men det är klart... du är ju bara 49 och har ett helt år kvar till 50.
Se fram emot 50 du! Då har du skrivit din bok, kanske går på bokmässan och signerar... och dessutom kommer det lugna lunket och rullar över dig.
Det kommer bli fantastiskt!!!
Maj: Du! Det är JÄVLIGT långt kvar till jag är 60. Basta.
Åsa: Visst är det konstigt! Vuxen, liksom? När blev man det?
Ewa: Det skulle inte jag heller tänka på, om jag var du. Huvva.
Knaster: Kan du inte ta 27? Min äldsta dotter är 26 och jag vill vara äldre än henne.
Småländskan: Mitt i slutfasen, menar du? Jag tänker inte bli 100, you know.
Oslo: Det tror jag när jag ser det.
Anneli: Nej, sammanbrottet varade bara några timmar, eller en timme var det kanske bara? Fast det är ju rätt mycket när man inte har så stor del av livet kvar. =O
Tvillingen: Eller så kan jag delegera några kapitel till dig så du har något vettigt att göra!
Singel: Du kommer säkert ändra dig om ett par år. 50, liksom! Det låter inte kul någonstans.
Eva: Jaja, okej då. Bygga ett hus kan ju vara ett bra sätt att inte hinna tänka på att man blir gammal. Man har liksom lite annat på hjärnan då. När man bygger, alltså. Vad man ska ha för gardiner i köket och sånt.
Mika: JAG ÄR 48!!! Inte 49. Fyller inte förrän till hösten.
...oj.... hela TVÅ år kvar! Stackare... nåväl... försök att uthärda ;)
Nu har ju jag en massa vettigt att göra men visst kan du lägga ut några kapitel på mig.
Och jag fyller 59 snart ... i år alltså ...
Vad skönt att läsa det här inlägget, och många av kommentarerna!
Jag fyller 40 nästa år, och jag hajar till varje gång jag säger eller skriver det - inte för att 40 är gammalt (inte 50 heller) MEN - att JAG snart är 40 kan jag inte fatta.
Jag är lika ung som när jag var 25 - barnslig och flamsig och fnissig och osäker. Men framförallt: Jag är så långt ifrån vuxen man bara kan vara.
Och så läser jag ditt inlägg och känner igen mig såååå! Så himla skönt! Jag kommer vara ung i minst tio år till!
Man behöver aldrig bli äldre än 27!! Har nu läst runt lite mer hos dig, och sällat mig till din följarskara!!
Lycka till med boken - låter jättespännande! Starkt gjort att verkligen våga ta ledigt och göra det - friskt vågat är ju faktiskt hälften vunnet, så då behöver du ju egentligen bara skriva en halv roman...;)
Skicka en kommentar