Idag har jag varit till tandläkaren och blivit ompysslad. Mina tänder fick godkänt, vilket man får vara tacksam för i min ålder.
Jag tycker om att gå till tandläkaren, en känsla som har hängt med ända sedan jag var sju år och gick dit själv första gången. Tog bussen in till stan, klev av på Drottninggatan och sedan tripp trapp upp till tredje våningen där man fick bokmärken om man var duktig.
Minns från just det här första tillfället att alla vitrockar var alldeles till sig i trasorna över att jag kom själv. När jag dessutom sa att jag inte behövde bedövning när det skulle borras visste deras entusiasm inga gränser. Så fortsatte det under min barndom; jag sa nej till bedövning vid varje lagning (blev ganska många eftersom det fanns för mycket saft och kalaspuffar i mitt barndomshem) och varje gång fick jag höra hur otroligt duktig jag var. Visst gjorde det ont ibland, men det gick ju över snabbt och berömmet efteråt vägde tyngre. Först när jag blev vuxen och insåg att man inte alltid måste vara så jävla duktig tackade jag ja till bedövning.
Hursomhelst! Ett tips för att muntra upp november: Gå till tandläkaren.
5 kommentarer:
Var där i förrgår. Utan bedövning. Vet inte om jag är duktig eller bara masochist.
Hahaha.....
Vissa saker i livet kommer i mogen ålder :-)
Och jag ska dit, till tandläkaren alltså, den 2 dec. Inget jag direkt längtar efter, trots jag är stentuff och alltid vägrar bedövning. Inte-längtan-känslan beror nog mest på att jag numera har en annan tandläkare än den jag haft i ca 30 år tidigare. Känslan du vet...
När du berättar om hur det var på din tid, detta att ta bussen, ensam, komma in där till vitrockarna, det känner jag igen, nästan. Njaee, jag behövde inte ta bussen, utan apostlahästarna dit efter att "vaktis" i skolan kommit in i klassrummet, läst innantill och räknade upp de som skulle till tandläkaren. Minns, ser den inramade affischen i väntrummet framför mig " Du noggrant ska borsta i två minuter, av rena tänder du sedan njuter".
Usch och fy för de åren, då de stoppade oss (mig) fulla med amalgam, som nu efter 60 år fortfarande lyser som "black friday" i käften.
Då, på min tid, var det kanske inte så noga med tandhygienen, trots flourtanten som kom. Idag, när jag ser barnens och barnbarnets friska, fina, vita, helt amalgamfria tänder...då tänker jag att nej, det var nog inte alltid bättre förr.
Och så måste jag bara säga/skriva att jag tycker det är så jäkla härligt att du är tillbaka här och bloggar. Saknat dig! Jag läser din blogg och ett fåtal andra "kvalitetsbloggar". Fortsätt Nilla, fortsätt att skriva om ingenting, om Skåne, om bilkörandet, om den beigea, som vi fortfarande inte sett slutet av.
Oj, vad många kommentarer plötsligt, nu blir jag exalterad!
Kalle: Jag tycker du är JÄTTEduktig! Skåning är du ju också till råga på allt.
Anonym: Ja, de kommer och så går de igen ... Mognadsprocesserna, alltså. Hala som ålar.
Småländskan: Det var tider det! När vi var barn och gick till tandläkaren. Ungarna idag vet inte vad de går miste om.
Roligt att du tycker om att jag bloggar! Bugar och tackar. :)
Skicka en kommentar