Vad gör medelålders när de ska ha roligt del 2

Här kommer ett exempel från väntrummet på vårt vårdcentralsapotek där jag igår satt och väntade.

I högtalarna ljöd plötsligt en Elvis Presley-låt. Jag har hört den en miljon gånger förut, liksom resten av världens befolkning, men jag kommer inte ihåg vad den heter. Den går liksom da da da dada da bejbi dadada, ja, ni vet.
Det svängde fett så jag, som satt med ena benet över det andra (som prinsessan Madeleine brukar sitta), trampade takten med foten som s a s hängde i luften. Samtidigt läste jag tidningen M magasin som på framsidan annonserade om Fem saker som gör kvinnor lyckliga. Jag letade ivrigt men hittade inte det reportaget, kanske hade de glömt att ta med det?
Hursomhelst, just som jag satt där och diggade med foten såg jag i ögonvrån att två karlar, som satt och väntade mittemot mig, trampade i samma takt med sina fötter. De hade också ena benet i kors över det andra som prinsessan Madeleine brukar ha. Och där satt de oberoende av varandra och luftstampade takten med sin ena fot precis som jag. Som vore vi en bakgrundsorkester till Elvis Presley där på vårdcentralen en het sommardag 2010. Coolt. Och roligt.
Jag rekommenderar gärna andra att göra samma sak.

Träningschock

Har varit iväg och tränat inomhus. (Ja, det var ett tag sedan sist.)
Man skulle kunna tro att det bara är jag som kommer på en så förryckt idé mitt i smällheta sommaren men jympahallen var packad. Aldrig har det varit så varmt i den salen, det kan jag svära på; två gånger var jag tvungen att gå ut och dricka vatten för att jag vinglade pga av uttorkning.

Efter passet kände jag att jag inte såg normal ut. Det var som om hela huvudet pulserade för sig själv, så jag gick in i omklädningsrummet trots att jag inte skulle byta om, för att titta mig i spegeln och fick en redig chock. Hela ansiktet lyste brunrött. Som en rislampa på en kinarestaurang. Förutom i en ring precis runt läpparna som var vit. Tro mig, jag har aldrig sett något liknande.
Ur sina hålor stirrade ögonen på mig med en fasa som närmast påminde om Munchs Skriet. Jag skojar inte. "Vad har du gjort? Vad har du gjort?", såg mina bruna ögon ut att dödsångestyla åt mig. (Yla, inte styla.) Håret som vanligtvis är ganska platt stod som en frizzig gloria runt mitt huvud. Som om skallens svettkörtlar agerat luftfuktare och krustång i ett.

Sammantaget; det var det värsta jag sett.
Jag provade att le vilket något tonade ner den likbleka randen runt munnen. Jag log hela vägen hem. Och cyklade fort. Det var inte kul som ni nog förstår men jag tror inte att jag mötte några jag känner.

Alltså

Jag har kommit på att jag nog har en humorblogg.

Det regnar!!!

Och jag får lust att rusa ut naken, vild, galen och dansa järnet!

Men någon måtta får det ju vara.

Personlighetsanalys (eller solsting)

Denna ljuva sommardag som är idag har jag städat köksskåp. Varför kan man verkligen undra och tyvärr har jag inget svar. När man bor i vårt nordiska land är det självklart att vara ute i solen när den väl behagar lysa. Då börjar jag riva ur köksskåp!

När jag tänker efter (vilket jag är väldigt bra på) har jag kanske en förklaring. Samtidigt som jag aktar mig jävligt noga för att sticka ut, för att avvika från det normala och vara annorlunda har jag en djävulsrebell i mig som ständigt jobbar åt motsatt håll. Tvärtom, tvärsemot allt som syns mainstream och välanpassat. Speciellt välanpassat; jag hatar välanpassat! Sa den beigegrå tanten och tittade oroligt ut genom fönstret för att kolla så att inte grannarna hörde vad hon skrev. Att jag är inomhus och städar skåp en vacker sommardag är alltså helt logiskt.

Så kan det vara.
Dessutom känner jag att jag kan skriva vad skit som helst nu för jag är ändå nästan helt ensam i cyberrymden i dessa dagar. Är det någon annan som vill bli personlighetsanalyserad så ställer jag upp!

Solbrännors diskreta charm

"Mamma, du har ett vitt streck under halsen. Där i rynkan."

Vilken jävla rynka?!?!


PS Jag har inga rynkor på halsen.

27 grader

Det blir ingen landsvägspromenad idag heller. Vem pallar det i den här värmen? Dessutom måste jag ju åka tåg i flera timmar för att komma dit. Orka.

Hur orkade de storma bastiljen så här mitt i sommaren?

Idag somnade jag på bryggan och brände hela baksidan från smalbenen till skulderbladen. Eftersom vi har en liten flytbrygga vaggades jag helt förrädiskt till sömns. Makens hamrande och slamrande i aluminiumekan intill (finns massor att laga i en sådan) fungerade som vaggvisa. Snark, snark.
När jag vaknade var jag tvungen att välta ner mig i sjön för avsvalkning. Hur jag tog mig från det vågräta läget på bryggan förtäljer inte denna historia. Kan bara säga att jag var lika mjuk och smidig som bryggan när jag vaknade upp.

Som ni förstår blev det sen inget av med den halvmila promenad jag annonserade igår, så den får bli imorgon istället. Jag kommer gå från Reftele till Stora Segerstad (någonstans i Småland, tror jag) längs med en landsväg som förhoppningsvis har vägren.
Om några av er vill åka förbi och vinka till mig så lovar jag att vinka tillbaka.

Semester

Hur man ska hinna blogga och semestra samtidigt, är en fråga som jag brottas med nuförtiden. Ordet semester kan ju ge sken av att man har en massa tid till övers för det ena och det andra, men det ska jag säga, att semester är ingen jävla semester. Hårt slit är vad det är när man ska få ihop allt.
Just nu sitter jag vid bordet i vardagsrummet och försöker blogga medan maken ligger under bordet och kör runt runt med en slipmaskin. Jag har placerat fötterna så långt bort från mig själv (och honom) som det går men jag förföljs ändå av tvångstankar om att de plötsligt ska hamna i slipmaskinen och att jag ska bli några tår fattigare. Dessutom får jag tinnitus av ljudet. Maken har på sig hörselskydden. Till tinnitusen kan jag också lägga dåligt samvete för att han ligger under bordet och svettas samtidigt som jag inget gör. Förutom att blogga förstås.
Jag kan i och för sig sätta mig i köket istället, men då måste jag ta med mig datorn, vilket innebär byta kontakt eftersom batteriet i min dator bara räcker i fem minuter ungefär.

Imorgon ska jag gå en halvmil längs en landsväg.
Jag ska försöka se det från den positiva sidan. (NOT!)

NEJ

Det är min enda kommentar.
Mi commentario solo.