Fredagkväll i soffan

Vill berätta om onsdagens debacle, men tyvärr kommer jag inte ihåg dem. Och med tanke på att det väl inte bara är jag som orsakar debacle så skickar jag stafettpinnen vidare till Skåne.

Jag: Kan du berätta om något som gått åt helvete för dig den här veckan?

Skåne: Vad skulle det vara? Det är väl inget som gått åt helvete direkt. Grejer brukar ju göra det men inget den här veckan.

Jag: Vad är det som brukar gå åt helvete annars då?

Skåne: Nej, jag vet inte, det är väl inget som går åt helvete … Om bilen krånglar, går det åt helvete då? Naj, jag har inget som jag känner har gått åt helvete.

Jag: Nähä … och hur ska jag avsluta det här inlägget nu då?

Skåne: Vissa saker behöver man inte avsluta.

Debacle-dag

Idag har jag varit orsak till så många debacle att jag skulle behöva sortera och kategorisera dem för att kunna skriva en redogörelse.

Och det orkar jag verkligen inte.

Det måste väl vara så att alla undrar

Så här kommer det: Min förkylning har flugit sin kos. 

Den var i sanning en förkylning att glädjas över och som gärna hade fått förvalta sitt pund hos mig ett tag till. Tidigare i mitt liv har jag inte fattat galoppen med virusinfektioner, men nu var jag enbart tacksam över att få en släng av sleven.

En förkyld lördag

Om någon i förra inlägget upplevde att jag är negativt inställd till att vara förkyld, så vill jag undanröja den villfarelsen. Sanningen är att det är underbart att vara förkyld. En sann snuva helar, skulle jag vilja påstå. 

Saker man kan ägna sig åt när man är förkyld:

Man kan - i lugn och ro - läsa en bok (Cora Sandels Kranes konditori). 

Man kan titta ut genom fönstret när regnet piskar och löven virvlar. 

Man kan gå i skogen utan att skynda sig.

Man kan ta bilen sju kilometer till närmaste affär för att köpa lördagsgodis.

Äntligen kan man sjunka ner i sin tillvaro och uppleva den, utan att prestera ett skit. En verkligt lindrande och närande känsla. Man hinner både känna efter hur man mår och om man trivs där man bor nuförtiden. Vilket är bra att veta.

Summa summarum: Att bli förkyld kan vara det bästa som hänt mig den här hösten.

PS Frågade Skåne vad han kände; om det var bra eller dåligt att han blev förkyld och han tyckte också att det var bra. 

En dag närmare döden

Skåne och jag är för närvarande drabbade av förkylning, så något skrikande ut genom fönstret har det inte varit tal om idag. Som tur är har vi lågt sittande fönster och en alert hund som tar hand om skällandet när någon har fräckheten att passera på grusvägen utanför vårt hus, och jag själv är indisponerad.

Både Skåne och jag är av den döende sorten när vi blir förkylda, och försöker stötta varandra så gott det går. Ninja (vår hund) hjälper också till, tack vare henne tog vi oss ut i skogen i eftermiddags.

Samtalsämnet på promenaden: Döden, såklart.

Vidare har en snickare varit här (man avbokar inte skickliga snickare ens när man är döende) och fäst ett tungt skåp i väggen i vår tvättstuga. Ett sånt skåp som kräver skena och grejer, är väl bäst att tillägga så att ingen behöver sitta och undra varför vi inte kan fixa en så enkel grej själv.

Dessutom är vi inga hantverkare.

Till middag åt jag havregrynsgröt och Skåne bruna bönor.

Tisdag morgon

Äter frukost vid ett av de stora fönstren (som jag gnällde så mycket över när bygget pågick) och ser ut över de frostnupna hagarna och fälten framför huset.

Det var därför jag ville bo här; det är så satans vackert.

Har förlikat mig med den tunga trafiken som susar förbi på motorvägen bortanför fälten. Den låter förfärligt ibland när vinden ligger på, men när det blåser nordanvindar är den å andra sidan helt tyst. Som en ljudlös kuliss. 

Har också förlikat mig med den insyn vi har genom nämnda stora fönster. Det är inte många själar som passerar, men när någon gör det, och förstulet kikar in, öppnar jag ett av mina stora fönster och skriker 

'Har du ätit glosoppa???' 

Det skapar ett lugn inombords, och en känsla av acceptans över sakernas tillstånd.

Vilken känsla får ni när ni öppnar ett fönster och skriker åt nån?

Måndag

Har såklart massor att skriva om, så jag ger detta inlägg den slumpmässiga rubriken Måndag, och väntar in alla ord som i strida strömmar rinner till på ämnet.

Ho ho?

Korvprojektet är avslutat

Gjorde ett sista försök på läxförhöret igår, men fan vad mina elevers nunor var allvarliga när de tog sig an testet. Fullt fokus på skärmen med en nästan sjuklig seriositet. Som om de var kirurger in action, eller nåt. 

Förmodligen har de humor, bara inte i den här allvarliga situationen. Man kan anta att de är mer intresserade av ett bra resultat på testet än att lyfta blicken och bekräfta mig och min humor. Det är min analys.

Min humor som ändå är väldigt rolig. I det här testet hade jag klämt in två korvar:

Then one day he discovers ______ dancing.

1. sausage

2. race

3. ballet

4. strike

I put the scarf around my ______ and went to school.

1. waiter

2. sausage

3. van

4. neck

Men mina 'korvar' kanske inte är så roliga ändå? Och om det är roligt med alternativet sausage så är det väl lika kul med race dancing, till exempel? Oavsett så är mina elever totalt likgiltiga inför mina ansträngningar, och det är ju rätt sorgligt om man tänker efter. Här lägger jag ner både tid och möda på att göra livet lite, lite roligare, och det blir ett fullständigt magplask.

Ett av dagens debacle

Ett litet bara. Helt obetydligt, men något ska jag ju blogga om.

Klockan åtta i morse hade vi arbetslagsmöte. Efter mötet gick jag på toa och såg i spegeln att en liten pappersbit stack ut ur ena näsborren. En mycket smal bit papper som stod rakt ut som ett spjut. Cirkus åtta millimeter långt. 

Så pinsamt, kändes det där och då, trots att det var en sån liten grej. Pytteliten, man kan knappast ens kalla det ett debacle, eller hur. Det är ju helt normalt att snyta sig, och snytpapper kan gå sönder. Men ändå; ingen vill sitta i ett viktigt (nåja) möte en timme omedveten om ett styvt litet pappersspjut utskjutande ur näsborren. Och hur kunde det står rätt ut en hel timme? OCH VARFÖR SA INGEN NÅT?

Nu ska jag försöka sova.

Rapport från en skurhink

Läser Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink, som är en roman baserad på dagboksanteckningar från 60-talet, och upptäcker att hon, Maja, hade ännu mer framtidsångest än jag har. 

Hur är det möjligt? Vår nuvarande situation i världen är ju så oroande som någon världssituation kan bli?

Jo, för Europa är på väg att falla sönder. Studenter drabbar samman med polis i land efter land. Sovjetunionen går in med pansarvagnar i Tjeckoslovakien, förkämpar för demokrati avrättas i Grekland och i ’medelhavsområdet är det snart fullproppat med stora krigsfartyg alla utrustade med jet-robotar’. Lägg därtill ’helvetet i Vietnam’, svälten och blodbaden i Biafra, den skriande nöden i Hongkong och blodbaden i Mexico.

Vilka blodbad i Mexico, kan man undra, men resten känns bekant. Men var det verkligen så farligt? 

Ja, tydligen.

5/6 - 68

’Jag cyklade runt sjön för andra gången i år i söndags. Det låter overkligt på något sätt: vara ute och roa sig medan Europa knakar i fogarna.’

Lördag 8/3 - 69

’Är det underligt att Stig är på väg till lasarettet igen. Hur ska någon mage kunna läkas i denna fasans tid.’