Anna Ankas motpol

Det där om att svenska kvinnor förfaller, ni vet.
Det är jag.

Och jag bryr mig inte ens.
Inte för att jag har varit speciellt fåfäng de senaste 10-15 åren heller,
men nu är det totalt haveri.
Jag går inte ens och klipper mig, och det är inte för att jag vill ha en wild and crazy frisyr (vilket nu är under utveckling) utan endast ett uttryck för att jag inte kommer mig för.

Mina kläder är urtvättade, slitna och delvis trasiga, och det känns okej.
Sminket har jag inte rört sen i våras tror jag.

Lite komplex har jag på jobbet, om jag ska vara ärlig, eftersom jag omges av kvinnliga gymnasielärare dagarna i ända. Det finns en viss outtalad klädkod som jag ser men inte orkar anpassa mig till. (De manliga lärarna matchar min nivå däremot!)
Men jag har inte tillräckligt med komplex för att orka lägga ner energi på en operation uppryckning.

Åldern kan jag nog inte skylla på för jag har flera äldre, på klädfronten, mycket chica kollegor.
Någon depression har jag inte heller.
Fattig är jag inte (även om jag nu håller hårt i pengarna så vi kommer iväg på vår Buenos Aires resa).

Nej, jag orkar bara inte bry mig. Och, shit, det är skönt!
En lättnad på något vis.
Du får vad du ser, liksom.
Inte ett skit mer.

Oj!

Två av mina döttrar befinner sig under vårterminen i Sydamerika.
Den äldsta i Buenos Aires, och mellantjejen ca 30 mil därifrån i Uruguay.
Skulle kunna bli rätt kul om även jag och yngsta dottern åkte dit en sväng...
Ett par veckor i samband med sportlovet till exempel,
när det ju är sommar på södra halvklotet.

Bara en tanke...


Köpte flygbiljetter till Buenos Aires idag!
Hiiiiiihihihihihi =D

Om ambitionsnivåer

När det gäller att ha en lagom ambitionsnivå i tillvaron har jag en role-model i min 15-åriga dotter.

Jag (igår): -Hur känns det i skolan nu?

Hon: -Jag är inte helt efter, men heller inte helt mé, så det känns fett bra!


Majgadd, vad jag älskar den ungen!!!

Insikt

Jag kommer aldrig att uppnå den där känslan av ordning!
Det är fantastiskt vad skrivandet av ett blogginlägg kan öppna ens ögon.
Aldrig mer ska jag möta en helg med föresatsen att ordna upp mitt liv, eftersom jag av erfarenhet nu vet att det inte funkar!

Hädanefter ska jag på fredageftermiddagarna tänka:
Nu börjar den improduktiva delen av veckan.
Jag ska ta det lugnt och låta magkänslan styra händelseförloppet till 100%.

Jag menar, resultatet kommer ju bli detsamma som det blivit hittills. Lite mindre frustration och besvikelse bara.
Och är det någon nu som är skeptisk till detta upplägg så vill jag inte höra.

*håller för öronen och sjunger Här kommer Pippi Långstrump*

Nej, det gick inte den här helgen heller (men skam den som ger sig)

Jag inleder varje helg med en känsla av att NU kommer jag äntligen organisera upp mitt liv, nu när jag har hela två lediga dagar till mitt förfogande.

Jag ska tvätta så att kläderna vi ska ha på oss i veckan är rena.
Jag ska sortera all tvätt och placera ut den i de garderober och byråer där den hör hemma så att den ligger där fint och väntar när den behövs på vardagmornarna.
Jag ska gå igenom havet av udda regnkläder, mössor, halsdukar, vantar och handskar för att få en överblick så att jag kan köpa det som behöver köpas för att höstmornarna ska fungera någorlunda.
Jag ska städa på strategiska ställen så att 15-åringens skåpnyckel dyker upp vilket skulle innebära att hon kan börja använda sina skolböcker igen (som är inlåsta i skåpet).
Jag ska betala räkningar, ringa samtal och svara på privata mail som jag inte hunnit med i veckan.

Ja, i stort sett ska mitt liv bli lättare att leva, bara jag fått min helg!

Och varje söndag, ungefär vid den här tidpunkten, kommer besvikelsen för att det inte blev så, den här helgen heller.

Och nu måste jag in till jobbet och förbereda morgondagens lektioner...
För övrigt har jag hört på någon TV-reklam att det är på vardagarna som vi är lyckligast så vi kanske kan ta bort helgerna..?

Kaos i mitt hjärta

När jag nyss cyklade hem från liten shoppingrunda på stan (treo och mat) mötte jag en bil som bara hade ett ord på sin registreringsskylt.
Ni vet, man kan ju betala extra för att få en mer personlig skylt än vad tre bokstäver och tre siffror kan erbjuda. I synnerhet som de tagit bort alla roliga ord på tre bokstäver.

Denna bils registreringsskylt var ORDNING.

Alltså, hjälp!
Jag fick värsta ångesten där jag balanserade fram med tre fulla kassar på min cykel (varav en några hundra meter tidigare ramlat av min pakethållare och spritt ut sig sådär lagom kaosartat mitt på cykelbanan).
Vem väljer ordet ORDNING när man får välja fritt???
Fy och usch säger jag!
Usch, usch, usch, usch!
Tvi, tvi, tvi!
*ryser*

Tack Cat!

Jag har fått en award av Cat för att min blogg inspirerar henne.

Sitter här med migrän på gång och bröst som vrider sig i plågor (Fortfarande! Är det normalt?) efter gårdagens ihopplattning och tröstar mig med att min blogg är en källa till inspiration. Och det är ingen dålig tröst! (Jag skulle vilja skriva for a living, men det är hemligt, så det skulle jag aldrig berätta här.)

Tack!

Mummygraphics done

Fick cykla som en galning imorse för att hinna till mammografiundersökningen som skulle äga rum 7.45.
Eftersom jag glömt kallelsen (vad annars?) irrade jag omkring en stund på sjukhusområdet utan att veta var jag skulle och kom sålunda försent. Utan kallelse. Svettig och med håret i ett intressant naturligt rufs på huvudet eftersom det vindtorkat på vägen.
Men jag fick ändå ynnesten att få mina bröst omvandlade till pannkakor, tänka sig.
Man ska väl vara glad och tacksam, antar jag.

Skitfredag

Jättekul att det är fredag. Har jag hört.
Jag ska först på mammografiundersökning och det förmörkar min himmel.
Ska det verkligen vara nödvändigt att platta ihop brösten till frimärken? Va?
Det märks att vi lever i ett patriarkat, säger jag bara.

Och så börjar det bli kallt och mörkt på mornarna.
Man jublar. Inte.

Har jag inte huvudvärk också?
Jo, det är klart jag har.
Det skulle kännas så tomt därinne annars ju.

Äntligen!

Min hejarklack är tillbaka!
Och med den ytterligare en deltagare; Cina, du är välkommen!

Jag hoppas att ni (mina supporters) hädanefter förstår att ni inte bara kan dra sådär!
Ni kunde ha blivit överkörda eller bortrövade av en ful gubbe eller vad som helst!
*läxar upp*

Och tro nu inte att jag bara använder er som något slags desperat substitut för att mina barn håller på att lämna boet!
Så är det inte!

Jag är en självständig, oberoende medelålders kvinna som krisar lagom, och inte sådär hållningslöst och okontrollerat (som andra medelålders kvinnor).

Så det så.