Benny och Britta del 14

Britta: Äntligen måndag! Idag är det presskonferens.

Benny slår upp sina ljusgrå och ser Brittas ryggtavla på sängkanten. En ovanlig syn, han blinkar och tar in den. Han har legat vaken större delen av natten, av oro för att börja snarka.

Benny: Har du sovit gott?

Britta: Ja, förutom när du väckte mig med ditt snarkande.

Benny vet inte vad han ska svara, han har ju knappt sovit?

Benny: Det var tråkigt att höra.

Britta: Du måste söka hjälp.

Benny: Du snarkade också litegrann.

Britta: Va?

Benny: Bara lite.

Britta: Du menar att jag andades? Det är tillåtet.

Det var knappt att Benny gjorde det; andades alltså. Endast ljudlösa, ytliga andetag, minut efter minut, timme efter timme. Tänker han.

Britta: Idag är det Sofia också, det ska bli skönt. Jag har fortfarande träningsvärk i låren från i fredags, mumma för musklerna.

Benny: Jag tror jag sover en stund till, när är hennes pass?

Britta: Men herregud, ska du sova ännu mer? Det är inte bra att sova för mycket! Det ger huvudvärk.

Benny: Nja, jag har ju aldrig huvudvärk ...

Britta: Nej, men du kan få. Upp och hoppa nu!

Benny och Britta del 13

Britta: 'Men kom hit då!'

Benny: 'Tycker du?'

Britta: 'Det är klart jag tycker, vad är annars vitsen?'

Benny: 'Ja, nej ...'

Britta: 'Lägg dig bakom mig och håll om mig.'

Benny: 'Ja, visst kan jag göra det ... '

Britta: 'Får jag din arm!'

Benny: 'Så här?'

Britta: Nej, den andra, så där kan du inte ligga fattar du väl.'

Benny: 'Så här?'

Britta: 'Det blir bra.'


Tystnad. Om man bortser från regnet som smattrar mot fönsterbläcket.


Britta: 'Det är bättre om du kommer lite närmare.'

Benny: 'Lite närmare?'

Britta: 'Det är kontakten hud mot hud som gör det. Så här, menar jag. Fattar du?'

Benny: 'Oj då. Ja, det går bra.'

Britta: 'Sov nu.'

Benny: 'Absolut, kunde jag bara få sticka in andra armen här? Så den inte blir klämd.'

Britta: 'Menar du här?'

Benny: 'Ja?'

Britta: 'Jag undrar vad min nacke säger om det, men vi provar.'

Benny: 'Okej, här kommer den.'

Britta: 'Vänta ... jo, det funkar. Så här långt, i alla fall.'

Tystnad.

Benny: 'Mmm, känner du oxytocinet?'

Britta: 'Ja, lite grann faktiskt.'

Benny och Britta del 12

Krisen har nu fått effekten att Britta ibland, i obevakade ögonblick, funderar på att flytta tillbaka in i sovrummet. Om man ska förklara det vetenskapligt så blir människan mindre kräsen i akuta krissituationer, i synnerhet när det gäller närstående. Det här sker på ett omedvetet plan så Brittas hjärna upplever faktiskt Benny i en fördelaktigare dager. Man kan se det som en överlevnadsinstinkt som inträder. En som gör människor mer korkade för att hjälpa dem genom krisen.


Britta: 'Jag hörde eller läste någonstans att kroppskontakt förlänger livet.'

Benny: 'Jaså, säger du?'

Britta: 'Det handlar om oxytocinet som bildas när hud möter hud, det stärker immunförsvaret.'

Benny: 'Jaså, säger du?'

Britta: 'Jag tänker att vi får börja ta i varandra, helt enkelt.'

Benny: 'Jaha?'

En stunds tystnad.

Britta: 'Ett alternativ är att skaffa ett husdjur man kan klappa, det ska tydligen ha samma effekt.'

Benny: 'Är inte det att krångla till det?'

Britta: 'Det behöver inte bli så krångligt. Jag kan kolla upp hur man köper en hundvalp.'

Benny: 'Det vore jätteroligt med en hundvalp, men du tycker ju inte om hundar ...?'

Britta: 'Man kan väl ändra sig, men annars räcker det väl att du tycker om den.'

Benny: 'Om du säger det så ...'

Britta: 'Tänker att jag ändå bör flytta in i sovrummet igen.'

Benny: 'Jaha? Ja, du är välkommen ...'

Britta: 'Ju mer oxytocin desto bättre.'

Benny: 'Det verkar klokt tänkt.'

Britta: 'Då kommer vi producera både dag och natt.'

Benny: 'Oj oj, det kommer spruta oxytocin här.'

Britta: 'Sluta larva dig.'

Benny och Britta del 11

Britta: 'Neeeeeeeej!'

Benny hoppar till och slår hakan i sin laptop så att glasögonen halkar ner till nästippen. De sitter inte bra hans glasögon, bakom höger öra borde bågen böjas till, men det har inte blivit av.

Benny: 'Vad händer?'

Britta: 'De kramade varandra!'

Benny: 'Ja? Det där programmet spelades ju in förra sommaren, eller vad det kan ha varit.'

Britta: 'Det vet jag väl, men det kändes ändå inte bra.'

Benny: 'Nej, det förstås ...'

Britta: 'Jag tror inte att folk kommer börja krama varandra igen efter det här ...'

Benny: 'Jodå.'

Britta: 'Sina närstående, ja, men inte kreti och pleti.'

Benny: 'Jodå.'

Britta: 'Alla kommer vara rädda för nästa pandemi.'

Benny: 'Nästa pandemi? Vad menar du?'

Britta: 'Det kommer fler pandemier, har du inte hört det?'

Benny: 'Nej? När då?'

Britta: 'Ingen vet, inte ens experterna. Men att det kommer fler, det råder det inget tvivel om.'

Benny: 'Åh nej, ska man behöva isolera sig igen då?'

Britta: 'Det kan du räkna kallt med. Vi blir inte yngre heller, tyvärr, och ju äldre vi blir desto mer måste vi isolera oss.'

Benny: 'Åh, fy fan ...'

Britta: 'Svär du? Det var inte likt dig.'

Benny: 'Jag blir deprimerad när du säger att det kommer fler pandemier, det hade jag inte räknat med ...'

Britta: 'Så blir det.'

Benny: 'Det är tolv år kvar tills vi blir sjuttio, vore det inte klokt att redan börja hålla sig på sin kant?'

Britta: 'Det är det jag också funderar på. Man kanske skulle flytta ut på landet rentav.'

Benny: 'Då kan vi odla våra egna grönsaker och skaffa höns.'

Britta: 'Ja, då kan du få dina efterlängtade höns ... Blir du glad då?'

Benny: 'Jag skulle gärna vilja ha höns, det har jag velat ända sedan jag var liten.'

Britta: 'Tack, jag vet.'

Benny: 'Pärlhöns.'

Britta: 'Bara de värper ätbara ägg så är jag nöjd.'

Benny: 'Det gör de, oroa dig inte. Det är ägg med en något annorlunda form, men de är normalstora och goda. Frågan är bara varifrån vi ska få kaviaren om livsmedelsförsörjningen störs.'

Britta: 'Jag äter inte ägg utan kaviar.'

Benny: 'Nej, det var just det jag tänkte på.'

Benny och Britta del 10

Aprilsolen skiner, men den här våren är inget sig likt. Hela samhället har avstannat, som om en propp i himlen har gått. Det är öde på gatan utanför Benny och Brittas lilla radhus. Det enda som hörs är Morgonstudion som i vardagsrummet mal på om Corona-virusets framfart i världen och alla dess tänkbara konsekvenser på en sikt ingen vet något om.

Benny: Nu står de där ute på gatan igen.

Britta: Vilka?

Benny: Edqvist och de som har huset längst bort.

Britta: Jaha?

Benny: De står och pratar bara ...

Britta: Håller de avståndet?

Benny: Nej, det tycker jag nog inte ...

Britta reser sig ur soffan och kommer fram till fönstret.

Britta: Nej, det gör de ju inte!

Benny: Näe ...

Britta: Och där är ju en gammal människa, en äldre äldre! Vad fan gör han där?!

Benny: Jag vet inte?

Britta: Hon med matkassarna står max en halvmeter ifrån honom! Alltså, jag får lust att gå ut med en tumstock och bara: Håll avståndet! 

Benny: Ja? Men det kanske är hennes pappa?

Britta: Det ser du väl att det inte är, de konverserar ju! Så där pratar inte folk i samma familj med varandra.

Benny: Fast det kan väl vara lite olika i olika familjer ...?

Britta: Nej, det kan det inte.

Tystnad.

Britta: Usch, jag ser honom redan framför mig på intensiven. Det är så jävla sorgligt det här!

Britta återvänder till soffan och Morgonstudion.

Benny: Jag hörde att det kan vara bra att bara titta på Corona-nyheter ibland, kanske tre gånger per dag, men inte mer.

Britta: Varför då?

Benny: För att man inte ska bli så orolig.

Britta: Va? Om man inte ska vara orolig nu, när ska man då vara det? Hela världen har stängt ner, massor med människor dör och ingen vet när detta tar slut. Det ska ju till en idiot för att inte bli orolig i den här situationen.

Benny: Jovisst, men det är inte bra att få Corona-ångest. Dr Chatterje pratade om det för en stund sen.

Britta: Dr Chatterje? Herregud, vi behöver den här ångesten för att lära oss att inte ta allt vi har för givet. Om alla ska sitta i små bubblor och lalla sig igenom krisen kommer vi bara fortsätta som tidigare sen.

Benny: Ja, om du säger det så. Vill du ha kaffe?

Benny och Britta del 9

Britta: Vad gör vi nu då?

Benny: Vad menar du?

Britta: Hur ska vi ta oss igenom detta utan att slå ihjäl varandra, det är vad jag menar.

Benny: Men snälla du, nu överdriver du, varför skulle vi inte klara det här? Vi har ett fint hem som skyddar oss, en liten trädgård att hämta luft i ...

Britta: Jag har redan klaustrofobi.

Benny: Det här kan bli riktigt mysigt, tror jag.

Britta: Mysigt?!

Benny: Ja, det skulle det väl kunna bli ...?

Skrammel när Britta tömmer diskmaskinen och slänger in tallrikarna i skåpet.

Britta: Jag förstår fortfarande inte varför du ska jobba hemifrån, du är ju i stort sett själv på din arbetsplats.

Benny: Det kommer ju en och annan som ska ha hjälp ...

Britta: Det kan du väl sköta digitalt!

Benny: Jo, det är ju det jag ska göra nu.

Skrammel när Britta tömmer bestickkorgen i besticklådan.

Benny: Det här skulle kanske kunna bli en slags nystart för oss ...

Britta: Nystart?

Benny: En chans för oss att komma närmare varandra igen, kanske? Inte för att vi är jättelångt ifrån varandra, men ibland kan man ju kanske känna ett visst avstånd ...?

Britta: Vad fan menar du med det?

Benny: Nej, jag tänkte bara ...

Britta: Vårt problem är att vi är för nära varandra! Jämt, jämt, jämt! Som ihopklistrade.

Benny: Tycker du?

Britta: JAAA! Och det är inte frågan om något jävla tyckande, det ÄR så.

Benny: Du tappade en gaffel där.

Britta: Det är den här jävla bestickkorgen, jag hatar den! Besticken fastnar i hålen.

Benny: Så som du och jag fastnar i varandra ...?

Britta: Men för fan, SKÄRP DIG!

Det bidde inget jobba hemifrån

Vad bidde det då då?

Det bidde sitta på skolan och jobba.

För plötsligt kom någon där uppe i kommunhimlen på att gymnasielärare faktiskt inte kan jobba hemifrån. Kanske skulle vi gå på toa mitt under en lektion, eller något annat förfärligt. Faktum är att man inte vet VAD vi lärare kan hitta på i våra egna hem. Det är det som är det läskiga. Tänkte de nog.

Så nu sitter vi och trängs i våra arbetsrum. När vi har digitala sammankomster och möten med ljud med våra elever får vi lämna arbetsrummet och söka upp något tomt klassrum, så vi inte stör varandra.

Jag antar att detta även gäller för alla andra yrkesgrupper som fick besked om att de skulle jobba hemifrån; att de två dagar senare blev återkallade till jobbet av oklar anledning.

Så måste det vara.

Benny och Britta del 8

Britta: Nu är det klart, från och med fredag kommer jag jobba hemifrån.

Benny: Det kommer jag också göra.

Britta: Va? Du kan väl inte jobba hemifrån? Hur ska det gå till?

Benny: Det kommer lösa sig på något sätt. Det viktiga är att vi hjälper till att stoppa smittan, säger dom på jobbet.

Britta: Men allt kan ju inte stängas ner!

Benny: Jo, det kan det väl?

Britta: NEJ, det kan det inte.

Benny: Hur ska vi annars få stopp på smittan?

Britta: Vi ska inte HA stopp på smittan, vi ska ha FLOCKIMMUNITET.

Benny: Flock ... vadå?

Britta: Men följer du inte nyheterna?

Benny: Jo ... det gör jag ... speciellt nu sen coronan kom ...

Britta: Covid19.

Benny: Ja ... är inte det samma sak?

Britta: Jag tycker INTE att du ska vara hemma.

Benny: Nähä?

Britta: Några behöver bli smittade redan nu, för kurvans skull.

Benny: Va?

Britta: Jag säger inte att jag vill att du ska bli smittad, men du har nog inget val. Nästan alla kommer bli det.

Benny: Du också?

Britta: Ja, men jag kommer inte bli sjuk förrän i april, eller möjligtvis maj.

Benny: Jag vill inte heller bli sjuk förrän i april eller maj.

Britta: Ja, men det funkar inte så. Vi behöver platta ut oss.

Benny: Platta ut oss?

Britta: FRÅGA INTE SÅ MYCKET! Fortsätt gå till jobbet, bara.

Händer det här verkligen?

Hörde för en stund sedan att tunnelbanan i London nu stängs ner - på obestämd framtid. Inte många som tippade det i december. Trots all min intuitiva förmåga tänkte jag inte ens tanken. Och hade någon sagt det till mig hade jag garanterat förhållit mig skeptisk till den utsagan. Vilken skulle anledningen till det vara, liksom? Tredje världskriget?

Och hade denne någon dessutom sagt att hela Europa skulle komma att stänga ner inom kort så hade jag blivit ännu mer skeptisk. Vad skulle anledningen till DET vara, liksom? Ja, det vore ett tredje världskrig då.

Och hade denne någon dessutom sagt att Örebro skulle ligga öde, skulle jag definitivt inte trott på det. Med rätta! Körde en tur i min Toyota i eftermiddags och tappade snart räkningen på alla som var ute och gick med sina rullatorer. Jag brukar inte räkna dem, så jag har inte så bra koll på hur många de normalt är, men nu fick jag känslan att de gått man ur huse. I någon slags protest, kanske? Hade jag inte suttit inlåst i bilen hade jag sagt åt dem att gå hem! Nu tutade jag bara på dem.

Nä, jag skojade bara. Jag har faktiskt aldrig använt min tuta, jag inväntar fortfarande rätt tillfälle.

Dagens uttalande från Anders Tegnell: 'Män är svagare är kvinnor.'

Jag hoppas att han kommer förklara på vilket sätt på morgondagens presskonferens.

Dags att damma av bloggen

Ska jobba hemifrån i oöverskådlig tid framöver, för att undvika sociala kontakter. Sitta i karantän, kan man kanske säga? Nej, skulle Tegnell säga, men vem lyssnar på honom?

Jag, en aning.

Alltså, först hatade jag honom. Det ska sägas. Tyckte att han gav ett högst opålitligt intryck. När han tjatade om vetenskapen hit och dit tänkte jag att jag aldrig sett maken till mansplainer. Det var så uppenbart att han var maktgalen och njöt av att få bestämma allt om Corona-krisen själv. Hans snack om 'rätt åtgärd vid rätt tillfälle' retade verkligen gallfeber på mig.

Men det var på den tiden. Nu älskar jag honom. Vilken fantastisk kille! Han skiter FULLSTÄNDIGT i alla som har högljudda synpunkter på hans agerande, gör bara det han anser vara rätt. Som en stadig rauk leder han sin panikslagna flock (that would be the Swedish population) genom kaos och katastrof. Anders Tegnell kommer gå till historien som en hjälte. Kom ihåg var ni läste det först.

Såg på svt.se att någon startat ett upprop på Facebook för att applådera all vårdpersonal. Det vill man ju verkligen göra! Som de sliter. Antar att initiativtagaren till uppropet inspirerats av balkongaktiviteterna som äger rum i Italien och Spanien. Bland annat sång som ekat och ekar mellan husen.

Men här skulle vi bara applådera. Vi är ju svenskar, after all. Klockan 20.00 ikväll skulle det äga rum, och strax innan öppnade jag min balkongdörr och kikade ut. Stendött! Stod kvar (bakom gardinen) och lyssnade efter klappande händer, men inte ett ljud. Jag hade ju kunnat kliva ut och klappa själv, förstås, och skrämt slag på någon förbipasserande på trottoaren. Så blev det inte. Man får hoppas att det applåderades mer på annat håll. Närmare sjukhuset, kanske.

Själv får jag göra det så här: TACK ALLA I VÅRDEN SOM JUST NU SLITER FÖR ATT TA SVERIGE GENOM KRISEN! Ni är guld värda, och borde ha BETYDLIGT HÖGRE LÖN!