Jag: Vilken högstadieskola gick du på?
Min elev: Lillåskolan.
Jag (glad): Jaha! Den gick jag också på!
Min elev (med tappad haka): Oj! Jag visste inte att den skolan var SÅ gammal!
Jag: Öh ... jo, det är den. Jag gick där när jag var tonåring.
Min elev (med tappad haka nummer två): WOW! Det är svårt att tänka sig att du har varit tonåring!
Jag: Jo, du. Och det var inte länge sen.
Det bästa med mig är att jag aldrig förlägger saker.
Tack vare det vet jag alltid var jag har allt när jag behöver det.
Till skillnad från såna som till exempel inte vet var de lagt sin migräntablett och panikar över att deras hund kan ha fått i sig den. Jobbigt! Vem vet vad en migräntablett i en hund kan åstadkomma.
Jag tycker också lite synd om alla som inte hittar jobbnycklarna när de kommer till jobbet. De får stå där och vänta tills någon dyker upp som kan släppa in dem. Sedan får de gå till vaktmästaren och låna extranycklar. Igen.
Om de dessutom på regelbunden basis förlägger både det ena och det andra här och där i klassrummet och får irra runt, runt och leta medan eleverna följer dem med bekymrade blickar ...
Borde de inte sluta jobba då?
Det är inte konstigt att det blir långt mellan inläggen på den här bloggen, för jag jobbar alldeles för mycket.
Där har ni anledningen.
Men nu sitter jag här och plitar. Och det går trögt. Det är svårt att skriva ett inlägg när man inte gjort det på länge. Ska man sammanfatta alla dagar som gått, eller bara uppehålla sig vid någon liten grej?
Jag föredrar i regel små grejer. Jag har inte den uthållighet som krävs för stora och omfattande ditos.
Den lilla grej som ligger närmast till hands att rapportera om är min kindtand som gick sönder i fredags eftermiddag. Jag satt i bilen på väg hem, åt choklad, lakrits och nötter, så som man gör när man lämnar jobbet på fredagar, och plötsligt lossnade en bit av kindtanden i fråga. Ca en åttondel. Väl hemma ringde jag akutnumret till tandvården, men eftersom jag inte hade ont fick jag inte någon tid förrän måndag kl.07.20. Imorgon bitti, alltså. Hela helgen har jag därmed gått med en trasig tand vars sylvassa kant skapar ett allt ömmare skavsår på sidan av min tunga. Vågar inte äta något hårt och kan inte prata rent.
Det var dagens 'lilla grej'.
Men gud vad lättjefullt det är på den här bloggen nuförtiden! Finns det ingen ansvarig som kan styra upp det hela? Var är Benny och Britta?
Allt ska man få göra själv ...
Nå, över till dagens ämne: Läs Jon Fosses Trilogin, om ni inte redan har gjort det. En så hemsk och ljuvlig roman, så ömsint och vidrig. Berättad med ett unikt språk som obönhörligt forsar fram som ... en fors. Man har ingen chans att stå vid sidan av.
Är man intresserad av språk ska man läsa den. Är man intresserad av gestaltning ska man läsa den. Är man intresserad av livet ska man läsa den.
Jag förstår att denne Jon fick Nobelpriset i litteratur.
För övrigt har jag den intressanta infektionen vinterkräksjuka. Dock är jag över det värsta och njuter nu i fulla drag av återhämtning i säng. Har börjat äta och gud vad gott det är. Har börjat läsa Han Suyins Skimrande dagar som skildrar livet i Hong kong 1949 för missionärer som flytt Kinas kommunistarméer. Men framförallt är det en kärlekssaga mellan en kinesisk läkare och en kringresande engelsman. Mumma.
Januari funkar. Jag överlever. Det är bara de mornar då jag ska iväg till jobbet som är lite mardrömslika, och alltså ska vi nu uppehålla oss vid dem.
Fem i sex ringer mitt alarm, och först två timmar senare är jag på plats på jobbet. Detta trots att jag ger mig av hemifrån vid halv sju. Man skulle kunna tro att jag bor vid gränsen mot Norge, men nej, endast två och en halv mil från centrala Örebro.
Jag åker buss. Promenaden till bussen tar en dryg kvart. Så härligt ändå med en frisk morgonpromenad på landet i mörkret och tystnaden, brukar jag tänka. Väntar i genomsnitt tio minuter vid busshållplatsen, sedan sitter jag på bussen och mår illa i tre kvart. Kliver av inne i stan och går kloppeti, kloppeti (broddarna) till min skola där morgonkoppen kaffe väntar.
Ja, jag längtar till våren.
Har börjat året med att läsa mer än att skriva. Vilket i och för sig inte innebär att jag läser speciellt mycket. Men jag känner ett sug efter att läsa, och det är en känsla att ta vara på. Att köpa böcker och planera min läsning ger mig glädje. Själva läsningen också, men den får av någon anledning inte lika stort utrymme.
Läser för närvarande Lena Anderssons senaste; Studie i mänskligt beteende. Jag dras till hennes böcker. Jag är inte alltid så förtjust i dem, men uppenbarligen ger dem mig något ändå. För en stund sedan ett för mig nytt ord; verserad. Jag slog upp det och fann att det betyder 'mycket artig och världsvan'. Se där. Läste vidare och dök på ordet hugsvala som visade sig vara ett verb, och inte en fågel. Att hugsvala någon är att ge denne tröst och lindring. Ordet fanns redan i fornsvenskan i betydelsen 'svalka sinnet'. Jag är en sån ordnörd, blir helt till mig av att hitta ord jag inte är bekant med.
Men det är inte bara de för mig okända orden som drar mig till Lena Anderssons texter, det är något annat. Oklart vad. Trots det hade jag knappt, tidigare idag, hunnit sätta mig i min nyligen omklädda seagrass organic cotton fåtölj med Studie i mänskligt beteende förrän jag kom på att vi i kylskåpet hade en förpackning öppnad vaniljsås. Den öppnades redan förra helgen och jag insåg att jag i all hast måste slänga ihop en blåbärspaj för att vaniljsåsen inte skulle hinna bli möglig och sluta som svinn. Oroade mig för att det kanske redan var för sent, men efter att ha luktat och smakat och godkänt tog jag fram en burk blåbär ur frysen och blandade ihop en smulpajsdeg.
Blåbären plockade jag själv i somras. Skåne plockade också några, men det var inte många. Själv kan jag knappt sluta när jag är igång. Ändå blir det inte så mycket. Definitivt inga hinkar. Men jag fryser varsamt in skörden i små plastburkar som var och en rymmer lagom många blåbär för en paj. Nu hällde jag de djupfrysta blå dyrgriparna i en liten ugnsfast form, strödde över någon matsked socker och den osockrade smuliga degen. Duschade medan pajen stod i ugnen. Man måste duscha ibland, även när man bor på landet. Dock inte lika ofta som när man bor i stan.
La efter duschen upp en bit av den färdiggräddade sörjan i en skål, hällde på veckogammal vaniljsås och gick upp för trappan till min sjögräs-fåtölj där Lena Andersson väntade. Stoppade in en sked av pajen i munnen och öppnade inte boken. De sockrade blåbären, den osockrade smulpajsdegen och den nästan för gamla vaniljsåsen var det godaste jag ätit på mycket länge. Så vansinnigt gott att jag omöjligt kunde läsa samtidigt som jag åt. Skåne ropade nerifrån köket att pajen var jättegod och jag bara: Jag vet.
Här kommer en lista på böcker jag ska läsa när jag är klar med Studie i mänskligt beteende:
Jon Fosse Trilogin
Torgny Lindgren Merabs skönhet
Gun-Britt Sundström Maken
Han Suyin Skimrande dagar
Annika Norlin Stacken
Osamu Dazai The Flowers of Buffoonery
Karin Boye Kallocain
Ulrika Knutson Den besvärliga Elin Wägner
Valérie Perrin Färskt vatten till blommorna
Kalle Byx Ingenting att skratta åt
Lena Andersson Dottern - en berättelse om folkhemmets upplösning
Om jag ska ha något bloggprojekt i år så kanske det blir att skriva om läsningen av dessa böcker. Kan dock som vanligt bli något helt annat.
Detta års nyårslöfte är härmed uppfyllt.
Jag sa för ett år sedan att jag skulle blogga varje dag hela 2023, och det har jag gjort i så pass stor utsträckning att det räcker för godkänt.
Nu är frågan vad jag ska ha för nyårslöfte för 2024. Inget som innefattar höjda ambitioner, för det har jag fått nog av. Men annars vad som helst. Sitta mer i soffan, kanske. Fika oftare. Titta mer på Skåne. Något i den stilen.
Spännande att se vad det blir.
Den jag tänker på när dags dato nämns är min farfar som var född 28 december 1898. Förtjust nämnde han då och då att han var ett menlöst barn.
För övrigt har jag överlevt juldagarna.
