Det där med att göra slut

Så här:

Om man gör slut har det vanligtvis föregåtts av ett visst tänkande fram och tillbaka. Typ: vill jag eller vill jag inte, vill jag eller vill jag inte. Om man bara tänker jag vill jag vill jag vill jag vill hela tiden brukar man inte göra slut. Hur som haver, man velar hit och dit tills något gör att man kanske blir förbannad, eller ilsk rent av, och då gör man slut. Det kan betyda att man i samma veva säger allt och kanske mer än allt, det beror på hur arg man är i stunden. Det må vara hur det vill med det, för sedan när man sagt allt och tystnaden lagt sig, då ser man saker och ting ur andra vinklar. Alla möjliga intagande och intressanta, och man får passa sig så att det inte blir ett enda rörigt tingeltangel av alltihop.

Vilket osökt får mig att tänka på första gången jag gjorde slut, då var jag elva år. Min kompis hade gjort slut med sin kille för att hon var arg på honom, och då gjorde jag också slut. Med min kille, alltså, för att han var kompis med min kompis kille. Inte så konstigt, eller hur.

Innan jag åkte hem den dagen hörde jag att Guldlock i parallellklassen hade frågat chans på min kille (som rent tekniskt inte var min kille längre) och att han sagt ja, och när jag kom hem drabbades jag av fruktansvärd ånger. Efter en stunds panikartad vånda lyfte jag luren, ringde Olle (det var hans namn) och sa att jag hade ångrat mig och ville bli ihop igen. 'Okej', sa han och sedan la vi på. Man var snabb och effektiv på den tiden. Hur det gick med Guldlock vet jag inte men jag hoppas att hon lärde sig en riktig läxa.

Nu var det här ett generellt svar (om att göra slut) som kan passa in på alla (det här är ju en frågespalt), och ni ska alltså inte tolka in mig och mitt liv i det. Ni är däremot välkomna att tolka in er själva, hugg in bara.