Min egen beiga.
Det var över ett år sedan sist och det var i sanning ett glatt återseende. Jag låg ute på gräsmattan i min park och läste, shit vad mysigt det var. Hade inte bara syrénfärgad bikini och dito hörlurar, utan också en chockrosa kulspettspenna i min hand för lite lätt redigering. Fatta snyggt. Pennan var förbjuden, min
något bossiga vän som hade beordrat mig att damma av och läsa igenom manuset var noga med att poängtera vikten av att jag bara läste, och inte började redigera. Vilket förstås gjorde att den rosa pennan kändes som en spännande krydda sprinklad över manussidorna. Kan inte hjälpa att jag tycker om att göra tvärtemot vad andra säger, det är nog medfött och jag kan således inte lastas.
Nu ska jag äta godis.
7 kommentarer:
Tänkte formulera några kloka ord här men hittarvdem inte. Nöjer mig att säga att jag ser fram emot att få läsa den beiga
Det är jävligt orättvist att det bara är du själv som får läsa den beiga en sådan här härlig sommardag.
Underbart underbart
/mockis
Ska du ge ut den där beiga själv eller åtminstone lägga ut ett kapitel eller två på nätet?
Jag kan också behöva läsa något roligt. :-)
Singel: Någon gång innan jag går hädan ska jag väl lyckas möjliggöra det.
Knaster: Kan hålla med dig ...
Mockis: Jao.
Katarina: Något blir det!
Så kan det vara min kära vän :-)
Godis är gott och beiga romaner kan ju aldrig vara fel :)
Skicka en kommentar