Jag - en tågfil

Eller heter det tågofil?

I alla fall så älskar jag att åka tåg. Det är så himla roligt. Och spännande. Satt inklämd i en pytteliten compartment för djur idag; åtta sittplatser och lika många hundar. Lägg hussarna och mattarna till det så har ni den fullständiga kaosbilden, och många kanske då tänker: Usch, vad jobbigt och okontrollerbart ... vilken tur att jag inte var där och bla bla bla.

Men det är i sådana krissituationer som människor börjar prata med varandra, och det tycker jag är så fint. Det är när vi känner att vi inte har något att förlora som vi vågar ta kontakt. Och det är bara på tåg den typen av samförstånd breder ut sig, inte sant? Jag har i alla fall inte upplevt det någon annanstans. Faktum är att jag aldrig överhuvudtaget upplevt något liknande det jag var med om i djurvagnsdelen idag. Den känslan av gemenskap var något i hästväg, ända till Västerås. Då klev en hund med sin husse av, och det blev genast lite långtråkigare stämning. Men roligt ändå, om man jämför med att åka bil eller buss.

Kvällens oundvikliga (medelålderskris)fråga är nu förstås:

Hur brukar ni hantera situationer där det plötsligt blir för många hundar och människor på för liten yta?