Om jag fortsätter i samma takt kommer jag skriva nittiosex totalt, och det är ju inte ens i närheten av de etthundrafemtio jag satt som mål.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Är det bra eller dåligt att inte genomföra de stordåd man föresatt sig? Hur ska man veta? Jag tror egentligen inte på målsättningar överhuvudtaget, jag tror att de i allmänhet fjärmar människor från själva livet. Som man ju har att leva här och nu, och inte då och sen. Ni fattar. Men den känns ju rätt kul ändå. Tanken på att skriva etthundrafemtio inlägg under innevarande år, alltså. Och den lilla kuliga känslan spiller ju över lite här och där, även i nuet. Så jävla irriterande...
Och igår klev jag ur min comfortzon genom att inte kliva ur den, för att fortsätta denna förvirrande odyssé i mitt komplexa inre (eller var fan jag nu befinner mig). Hade bestämt mig för att gå på ett intensivjympapass, hejåhå. Jag var på ett för ett par år sedan och tänkte aldrig mer när jag lämnade det, men nu när jag är äldre och spänstigare, tänkte jag, så är det väl dags att testa igen? Kände inför denna utmaning ett visst obehag under dagen, men jag är numera så van vid obehag (av allt detta skuttande ur min comfortzon), att det inte kändes speciellt obehagligt alls. Förrän jag kom på att jag skulle skita i intensivpasset, DÅ blev det jobbigt. Ett rejält kliv ur min comfortzon, fast söderut, kan man säga. Eller om det var ett aktivt kliv in i zonen, jag tänker att det är en möjlighet. Vad tänker ni? Om zoner i det stora och det lilla?
6 kommentarer:
Alltså. Man har rätt att bestämma OCH ombestämma sig. Och jag ser gärna fram mot etthundrafemtio blogginlägg. Får själv sätta fart för att fortsätta blogga. Men snart så.
Nu blev det lite mycket zoner hit och dit...;)
Nu tycker jag att du slingrar dig. Varför gick du inte på det där intensivjympapasset? Ska du hålla på så där och vända kappan efter vinden så att jag varken vet ut eller in?
Tänker att han kanske hade rätt den där gubben i Skavlan som varnade oss för att tänka positivt.
Spader: Ja, just det. Sätt fart!
Marina: Nej, då. Zoner och ekvationer kan det aldrig bli för mycket av.
Knaster: Förstår du då hur JAG har det?
Kalle: Ja? Det tror jag absolut att han hade.
Att inte fixa ett stordåd kan ju vara ett rejält kliv ut ur komfortzonen om man är en prestationsprinsessa. Fast då fixar man ju ändå ett annat stordåd förstås... och där någonstans börjar det gå runt i mitt huvud.
Allt jag vet är att jag tänker betydligt mindre på städning nu, när jag faktiskt dammsuger varje vecka, än vad jag gjorde innan.
Skicka en kommentar