Idag körde jag dubbellektion, så vi hann med både stadskörning, fickparkering (satan vad bra jag är på det), en tur på mindre landsväg utanför stan och en halvmil på höghastighetsväg med mitträcke. Jag kör som en gud, bortsett från att jag inte har så bra koll framåt, så det måste jag träna mer på.
Det blir en del småprat med körläraren om ditt och datt när man sitter i samma bil i en och en halv timme, och när vi babblade på som bäst hörde jag mig själv säga: 'Jaaa, livet smyger runt knutarna.' Det bara kom, som vilket uttjatat uttryck som helst. Helt oplanerat var det, vilket jag tycker är intressant.
Någon reaktion från min lärare? Nej. Nu var jag ju tvungen att kolla ut genom framrutan och hade inte möjlighet att se hennes ansiktsuttryck, men hon var helt tyst. Inte ett ljud. Å andra sidan sa jag inte heller något, när personen jag pratade med i onsdags levererade uttrycket. Jag var bara imponerad i det tysta. Stum av förundran. Det kan hon också ha varit.
Man kan vidare spekulera i huruvida hon också kommer skriva ett blogginlägg om det hela, men sannolikheten för det är nog mycket liten. För hur många människor i detta avlånga land skriver blogginlägg om uttryck som 'livet smyger runt knutarna'? Inte många.
2 kommentarer:
Helt ok om livet håller sig intill knutarna men det behöver väl inte smyga, tänker jag.
AC: Precis vad jag också tänker! Men bryr sig livet om vad jag tycker? Inte ett skit!
Man kan bli förbannad för mindre ...
Skicka en kommentar