Efter min skilsmässa för mer än sex år sedan förändrades min förmåga att läsa romaner. Jag kom inte in i berättelserna och gav upp en bit in i varje bok. Läste kanske tre hela romaner de första två åren och de tvingade jag mig igenom. Bestämde hur många sidor jag skulle läsa en viss dag och kämpade mig fram sida för sida.
Min läsförmåga är fortfarande inte helt återställd, men det går framåt. Läser just nu Testamente av Nina Wähä. I den halsbrytande romanen finns en skildring av den frihet hennes karaktär Siri upplever när hon skiljer sig efter många års äktenskap, och jag känner igen mig. För det var dubbelt. Trots att jag inte ville bli lämnad (för en betydligt yngre kvinna; mitt liv var en sån kliché) så tog det inte många månader förrän jag upplevde en frihetskänsla som inte kunde jämföras med något jag hade upplevt innan det. En slags lycka. Stundtals.
Nina Wähäs roman är läsvärd, och det var egentligen dit jag ville komma. Den handlar om en gigantisk familj i finska Tornedalen som är långt utanför den svenska lagom-normen, vilket är både befriande och läskigt. Jag håller andan mellan varven (eftersom jag inte har möjlighet att ingripa och sätta säkerhetsbälte och hjälm på karaktärerna), förfasar mig och tänker att det här kan aldrig gå väl.
Men vet inte eftersom jag har halva boken kvar att läsa!
6 kommentarer:
Tack. Har lagt i min läslista.
Kalle: Varsågod! Den är en läsupplevelse utöver det vanliga!
När läsförmågan avtar (om än tillfälligt) tilltar skrivförmågan (för det är vad man just då har mest nytta av). Gammalt förnumstigt förläggardjungelordspråk.
Karin: Mycket tänkvärt ordspråk! Jag suger åt mig som en svamp.
Har föreslagit den som boktips i min bokklubb nu. Vi skulle läsa Kring denna Kropp av Stina Wollter men det blev inte så.
Kul! :) Det är en berättelse med riktig schvung i! Omöjligt att bli uttråkad. Betydligt rappare än Murakami. ;)
Skicka en kommentar