Igen.
Trodde jag var ute på andra sidan, men det är jag alltså inte. Är det normalt att klimakteriet kommer och går i perioder? Det gör mitt. I ungefär ett år har det varit lugnt, i stort sett besvärsfritt, men i natt sov jag bara tre timmar på grund av skiten. Frös och lindade in mig i täcket, somnade gott, vaknade av värmeexplosion, kastade av mig täcket, somnade om, vaknade djupfryst, lindade in mig i täcket, somnade, vaknade av värmeexplosion, slängde av mig täcket, sov räv en stund, började frysa, drog på mig täcket, låtsades sova, inväntade lavautbrottet, kastade av mig täcket, sket i att sova, började tänka, började frysa igen, drog på mig täcket, började oroa mig för morgondagen, började svettas, slängde av mig täcket, började oroa mig för utvecklingen i världen, började frysa, OCH SÅ VIDARE.
Läste någonstans att man kan fastna i klimakteriet, och inte komma ur det förrän man dör. Det är inte utan att man ryser lite när man tänker på det.
6 kommentarer:
Jag tror att det är fullständigt normalt. Det håller på så där i ett antal år. Och varje gång man tror att man är färdig med eländet så kommer det tillbaka och hälsar på igen.
Jag äter ju östrogenhämmande medicin för att inte få tillbaka cancern så jag trodde att jag skulle få konstanta besvär, med det är likadant för mig. Det kommer och går. Mycket irriterande. Men jag har i och för sig vaknat av värmeexplosioner sedan jag var liten.
Eller (the bright side of life) kanske det är årets praktinfluensa?
vet hur det är:-/
Hormonplåster och "livet" "det normala" återvände halleluja.............
DDT: Jag börjar vänja mig. Vad är en liten vallning jämfört med Covid-19? Det är så jag tänker.
Karin: Årets praktinfluensa? Är du synsk?
Eva: Jag testar med vanliga plåster först, och ser hur det funkar. Har ett på höger tumme.
VE OCH FASA! TILLS JAG DÖR?! Nu har jag inte så mycket vörmexplosioner men däremot andra mystiska åkommor och symtom. DET RÄCKER GOTT OCH VÄL. Vetifasen om jag ändå inte skulle föredra covid19 framför klimakteriet fram tills min dödsdag. Fast då kanske dödsdagen inträffar inom en väldigt snar framtid och då kommer jag både dö i civil 29 OCH klimakteriebesvär. Asdåligt val faktiskt. Jag tar tillbaka det där.
Monica
Med tanke på alla åkommor, smärtor och annat skit som kommer slag i slag ju äldre man blir, så kanske man inte ska ha så höga förväntningar på livet från och med nu? Åt just en tallrik havregrynsgröt med blåbär och mjölk och kände att det här är livet på en pinne. Ungefär så.
Skicka en kommentar