Britta: 'Men kom hit då!'
Benny: 'Tycker du?'
Britta: 'Det är klart jag tycker, vad är annars vitsen?'
Benny: 'Ja, nej ...'
Britta: 'Lägg dig bakom mig och håll om mig.'
Benny: 'Ja, visst kan jag göra det ... '
Britta: 'Får jag din arm!'
Benny: 'Så här?'
Britta: Nej, den andra, så där kan du inte ligga fattar du väl.'
Benny: 'Så här?'
Britta: 'Det blir bra.'
Tystnad. Om man bortser från regnet som smattrar mot fönsterbläcket.
Britta: 'Det är bättre om du kommer lite närmare.'
Benny: 'Lite närmare?'
Britta: 'Det är kontakten hud mot hud som gör det. Så här, menar jag. Fattar du?'
Benny: 'Oj då. Ja, det går bra.'
Britta: 'Sov nu.'
Benny: 'Absolut, kunde jag bara få sticka in andra armen här? Så den inte blir klämd.'
Britta: 'Menar du här?'
Benny: 'Ja?'
Britta: 'Jag undrar vad min nacke säger om det, men vi provar.'
Benny: 'Okej, här kommer den.'
Britta: 'Vänta ... jo, det funkar. Så här långt, i alla fall.'
Tystnad.
Benny: 'Mmm, känner du oxytocinet?'
Britta: 'Ja, lite grann faktiskt.'
2 kommentarer:
Ja, ja. I saw it coming.
Och hittills har det ju gått bra (sa han som hoppade från nittonde våningen när han passerade den åttonde).
Karin: Ha ha, PRECIS! De är inte nere på marken än ...
Skicka en kommentar