Nu låter jag som en väckelsepredikant, men ni förstår vad jag menar. Inte för att jag förstår själv, men jag är ett undantag. De flesta i min ålder har nått en mognad som gör att de är tacksamma för utmaningarna som kommer i deras väg. Att jag själv inte kommit dithän utan hatar när allt inte går min tänkta väg kan vi tillfälligt lämna åt sidan. Jag förstår ju rent intellektuellt hur det hänger ihop, det är bara mina känslomässiga ryggmärgsreflexer som inte är med på tåget.
Men nu ska vi utgå från den mognare delen av befolkningen. De som på djupet förstått att det är skitgrejerna man råkar ut för som ger livet mening. Människorna som blir glada när de stöter på ett stort eller litet hinder:
’Hjälp, jag känner en huggande smärta i bröstet!’
’Vad säger du, en huggande smärta i bröstet?’
’Ja, jag kan knappt andas!’
’Vad roligt! Då får vi gå till botten med vad det beror på.’
Ett så förfärligt exempel! Tvi vale. Jag borde inte skrivit ner det, men nu när jag ändå gjorde det blev det uppenbart att man ibland i ett första skede behöver kämpa mot skiten när den kommer, och låta glädjen och tacksamheten vänta i farstun en stund. Vilket leder till slutsatsen att det inte alltid är omoget att svära och hata och förbanna oväntade skithändelser. Och det känns ju bra.
2 kommentarer:
Oj! Det här låter ju inte bra.
Jag måste ha hanterat min hjärtinfarkt på helt fel sätt.
Får fundera lite på det.
Markattan
Markattan: Nej, gör inte det! Man ska inte lyssna på mig då kan det gå hur galet som helst.
Skicka en kommentar