Hängde över kanten på en frysdisk i onsdags för att fiska efter två påsar pyttipanna, och det skulle jag givetvis inte ha gjort. Just den pytt jag ville ha fanns det bara tre påsar kvar av, längst ner och längst in i frysdisken. Jag såg att det skulle bli svårt, och jag tror att tanken på att be om hjälp som hastigast for genom huvudet, men har man kunnat själv sedan barnsben så sitter det hårt inne att fråga någon. Istället uppskattade jag avståndet, och undrade hur i hela friden de tänker när de inte fyller på så att normalt folk når att plocka upp det de ska ha! VA? Idioter, och så vidare, sedan hävde jag mig över kanten och lyckades nudda den översta påsen med fingertopparna. Pressade mig lite till framåt, vred mig en aning åt höger för att hjälpa till, och pang sa det i nedre delen av bröstkorgen. Eller pang och pang, men det lät som det gör när skelett bryts sönder, och det är inget ljud man gillar.
Sist jag hörde det (ljudet) var sommaren 2017, första sommaren med Skåne. Vi var på Ribban i Malmö (lång fin sandstrand) och simmade ut till en jävla betongflotte en bit ut. När jag kämpade för att komma upp på den (nej, jag bad inte om hjälp då heller) bröt jag ett revben på vänster sida. Efter 'knaket' drog Skåne upp mig, vilket han tyckte var jättetungt, minns jag. Jag minns också att jag hade ont i veckor efteråt.
Så, kan jag lära något av dessa två erfarenheter?
Nej, vad skulle det vara?
Ja, till exempel att jag ska be om hjälp INNAN jag bryter revbenet!
Ska det vara nödvändigt?
Uppenbarligen!
Jag vet inte ... det känns liksom lite jobbigt ...
Att be om hjälp?
Ja, inte för att jag inte klarar det, för det gör jag.
Men för att?
Alltså, det är något som tar emot. Ska verkligen jag, som är så bra på att klara mig själv, be om hjälp?
Ja, det är en strålande idé.
Verkligen?
JAAA!
Okej, okej ...
4 kommentarer:
Den 20:e maj. Morsan skulle fyllt 101, om hon inte legat på minneslunden. Alltid, alltid har jag plockat liljekonvaljer till hennes födelsedag. Liksom detta året. Snabbt upp på cykeln, konvaljerna i bunt i cykelkorgen. Bråttom. Väntar viktigt telsamtal, som jag vill svara på hemma. Sladdar in på kyrkogården (ja, man får lov att cykla där), hamnar på höger sida, känner ju jävla ont det gör, drar cykeln till minneslunden. Sitter där, tårarna rinner. Både för tankarna på morsan och för smärtan. Ett par damer där: "mår du bra, har du ont?" Så klart jag inte har, så klart jag inte ber om hjälp. Och så klart jag heller inte ber om hjälp när det där viktiga telsamtalet kommer när jag är på våg hem, dragandes på cykeln. Samtalet från en vårdperson, som hörde, märkte att jag hade jävligt ont. Men, nej, jag ber inte om hjälp! Kan själv! Har alltid kunnat!
Varför, varför är vi så satans stolta? Varför tillåter vi oss inte att vara sårbara? Varför ber vi inte om hjälp när vi behöver den? Är det för vi (eller snarare jag) inte tror någon kan hjälpa oss? Eller är det så krasst att vi (jag) är så egotrippade att ingen, inget kan hjälpa oss? Jag vet inte. Jag vet bara att se senaste åren, det jag upplevt då, ja då borde jag om jag varit vettig och med lite självinstinkt, bett om hjälp.
Jodå, mina revben har nog läkt, men mitt nyckelben, axeln har nog inte riktigt hittat rätt ännu.
Aj aj AJ. Låter inte kul alls men hoppas att det har läkt sig nu, revbenet. Kanske att en liten extra D-vitamin-tablett om dagen skulle kunna göra skelettet något mer motståndskraftigt. Eventuellt bra för Corona också, har jag hört. God Jul!
Ouch! I know the feeling! För mig var det kardemummabullar i frysen på ICA. Frysta kanelbullar låg helt åtkomligt inom räckhåll, men kardemummabullarna hade gått åt; de sista låg därnere i botten på den stora frysbingen. Jag gjorde som du, tog sats och liksom hoppsträckte mig mot bullarna. KNAK. Tappert leende nöjde jag mig med att ta en påse kanelbullar. Det gör ont, det gör det, särskilt dag två till fem. Hoppas det lättar snart för dig!
God fortsättning på julen (trots allt) och Guten Rutsch ins neue Jahr!
Småländskan: Vi får helt enkelt bli mer hjälplösa detta år. Nytt år, nya mål!
AC: Det känns nästan inte längre, så kroppen har jobbat på det under helgerna. Så skönt att den drar sitt strå till stacken. D-vitaminer har det inte blivit några, men en och annan Treo, och den innehåller nog en del byggmaterial skulle jag tro.
Karin: Ha, det är alltså inte bara jag som knäckt revben i frysboxar! Roligt att höra att man ingår i en underkategori till revbensbrotten. Guten Rutsch till dig med!
Skicka en kommentar